De som väntat på Deerhunter fick vänta länge. Klockan 02:30 i lördags gick Atlanta-kvartetten upp på scenen. Näst sist ut av alla WoW-akter. Publikmässsigt var det halvtomt jämfört med Gang Gang Dances dansfest som avslutades strax innan 02-snåret. Väl på scen bjöd Deerhunter varken på mellansnack eller paus mellan låtarna. När musiken startade fanns det inte återvändo. Spiral gick bara djupare och djupare in i musiken. Bandet bjöd in publiken och släppte inte greppet förrän scenen var tom. Totalt kompromisslöst.Musikaliskt låter bandet som blandning av The Fall, My Bloody Valentine och Brian Eno. Live var det mycket mer larm än på skiva. Beskrivningen Ambient punk som jag läst om deras musik är faktiskt rätt träffande. Det är ungefär så det låter. Bradford Cox viskande sång och skimrande gitarrspel gick som en röd tråd genom musiken. Men han fick förstås god hjälp av Moses Archuleta monotona trummor, Josh Fauvers hårda basspel och andregitarristen Lockett Pundt riffande. Tillsammans skapade de suggestiv musik som slog rot långt ned i medvetandet. För en stund förvandlades Trädgårn i Göteborg till Twin Peaks dubbelvärld med röda velourdraperier och sugande mystik. Och jag ville aldrig därifrån.
Smekande sånger varvades med urladdningar som lämnade öronen ringande. Vid sidan av de drömtäta sekvenserna var stunderna av malande rock briljanta, som på "Nothing Ever Happend", som visade sig vara en fantasik livelåt. Allt genomgört med elegant handpåläggning av mastermind Bradford Cox. Deerhunter är något av det bästa jag har sett live på väldigt väldigt länge. Om de spelat "Agoraphobia" från Microcastles hade kvällen varit totalt fulländad. Och jag hade antagligen börjat gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar