Många intryck och funderingar efter Västerås

Det kommer att ta ett tag innan jag har hunnit smälta alla intryck från årets Perspectives-festival i Västerås. Så här några dagar efteråt snurrar de fortfarande runt. Men många oerhört givande musikaliska upplevelser blev det - och många saker att fundera vidare på. Varför älskar jag Hild Sofie Tafjords noise medan jag har svårt att ta till mig Hijokaidan? Trumpetaren Peter Evans, mest teknik eller en betydelsefull förnyare? Vad är det som gör att Lokomotiv Konkret, Peter Brötzmann och Akira Sakata fortfarande lyckas att ruska tag i mig med sin hårdföra frijazz? Filament (Sachiko M och Otomo Yoshihide) förbryllar med sina formstarka inlägg i en annars kompakt tystnad. Jag gillar det, men varför?

Helt makalöst vad mycket bra det var! Sven-Åke Johanssons blandning av performance och slagverk - skarpt, exakt och väldigt roligt. Marilyn Crispell med Lina Nyberg, Palle Danielsson och Joakim Milder – lyrisk och strålande improvisation/jazz. Pianotrion Correction som var lika bra live som jag hade hoppats på, en ung och högst levande trio som känns fräscht annorlunda på den svenska jazzhimlen. Xavier Charles som blandade ljud och toner på klarinett. Maya Homburger/Barry Guy som ömt blandade barock, nutida och impro på violin och kontrabas. Legenden Akira Sakata som både blåser hårt och reciterar poesi (eftersom det var på japanska vet jag inte riktigt vad det var) medan Chris Corsano fullständigt väller ut rytmerna ur trumsetet. Grenager och Jernberg övertygade och jag ser fram emot kommande cd på Olof Bright. Med mera, med mera...

Men i en sådan här summering går det inte att komma ifrån att könsfördelningen kunde varit bättre, och enligt min mening utan att rucka på kvaliteten.

Att paret Mats Gustafsson/Lennart Nilsson nu gjorde sin tredje och sista festival känns väldigt tråkigt men förståeligt. Men jag ska inte misströsta, utan sätter hoppet till de som nu tar över Nya Perspektiv i Västerås. Något besked om det blir ny festival om två år gavs inte, det är för tidigt att uttala sig om det och det beror delvis på hur mycket pengar man kan skramla ihop. För man ska inte vara naiv - ska man genomföra en festival av denna ypperliga klass med så många världsstjärnor så kostar det, till och med väldigt mycket.

Kärlek i Västerås

Få gånger har jag lyssnat till en konsert med så mycket kärlek inbakad som när violinisten Maya Homburger och basisten Barry Guy spelade på konstmuseet i Västerås i lördags. Kärleken till instrumenten, till musiken men också mellan Homburger och Guy som är ett par (kärleken tar sig andra uttryck än den mellan festivalens andra par, Junko och Jojo Hiroshige i japanska Hijokaidan!) flödar! Homburger/Guy drar ömt in barock, nutida och improvisation i sin musik. En oerhört vacker konsert! Det betyder inte att de backar för det vildsinta! Tvärtom har det sin givna plats.

Jag får för mig att övergångarna mellan de olika elementen egentligen är ganska tydliga - men duon får konturerna att bli så mjuka och så naturliga att de känns helt självklara. För mig blev konserten en avgörande upplevelse, ett fönster öppnades på vid gavel mot den del av den nutida musiken som innefattar improvisation och inte bara tolkning (bortom MEV, Gruppo de Improvvisazione med flera). Tips på sådan musik tas gärna emot!

Nyaperspektiv en enorm kulturinsats

Så är då nyaperspektiv avslutade, brännpunkten är passerad, men de var för mig flera: Tako Unami, Sachiko M med Otomo, Clayton Thomas, Marilyn Crispell, Hijokaidan (Junkos diskantröst som skar upp nya världar i hjärnbarken).... Alltså, här samlades till en rad konserter något av det viktigare i dagens nyskapande, undersökande, experimentella, ytterst angelägna musik - ett område mellan noise, romantik, performance och dig själv - . Mottot är ju egentligen mer än festivalarrangörernas kaxiga att man skall bekämpa dumheten. Jomenvisst. Ytterligare mer och bättre: våga vägra underhållning, som Magnus Nygren formulerat det. Alltså, musik som ren och skär kundtjänst bestås av så många andra, men musik som något mer, ett slags kultur som ifrågasätter, inte bryr sig om samhälleliga positioner, sociala strukturer och ändå riktar sig till vem som helst. Inte det populistiskt folkhemska "alla". Konst och kultur är inte för alla men däremot vem som helst. Det är skillnad. Och frågan hänger i luften. Hur skall en plattform som Nyaperspektiv kunna fortgå, för det är viktigt, en mötesplats som återkommer. Hur viktigt detta varit har historien många bevis på: olika musikfestivaler, officiella konstutställningar i gamla öststater, dit utländska deltagarare bjöds, det blev veritabla andningshål, gallerier med envis verksamhet som Signal i Malmö, Index i Stockholm. För denna breda, faktiskt och omfattande genre musikexperiment (skriver så i brist på annat) som omfattar inte bara, eller kanske idag minst, klassisk konstmusik, men utväxter från populärmusik som rock och pop, klubbscenen, impron, frijazzen etc etc, för denna viktiga genre med en sjuhelvetes massa deltagare och lyssnare över hela världen, ja, för den finns i Sverige efter Nyaperspektiv mycket få platser. Om den skall verka, om musiker i Sverige och publiken skall ha en chans att delta, att få möta alternativ och tankelabyrinter och känslolabyrinter utan givna vägar och svar, då måste något som Nyaperspektiv existera. I dagens kulturliv diskuteras inte detta snarare hörs rop på samling mittåt. En fövanskad form av konst för alla, där datanimerade spraybombningar av tunnelbanan väcker rop på censur och gränsdragning. REsonemanget borde vara tävrtom. Men: hur få verksamheter som Nyaperspektiv att finnas kvar? Jag tror det är en av de stora stötestenarna och avgörande vägskälen framöver. Om inte, hur skall vi hantera vår rättmätiga besvikelse?

Tunga avslut i Västerås

Alla tre dagar i Västerås har i någon bemärkelse bjudit på vanvettiga avslut. På kvällarna alltså. Det började med den specialkomponerade gruppen Perspective meeting med Dror Feiler, Jakob Riis, Jojo Hiroshige och Per Svensson. Stenhårt och starkt gitarrdrivet. Musik någonstans i utkanten av noiselandet. Fredagen bjöd på legendarisk noise från från Japan, Hijokaidan. En duo (och äkta makar) som bjudit ljudet motstånd de senaste 30-åren. Junkos hjärtskärande skrik mot Hiroshiges fria kulsprutegitarr stretade emot, skavde och skar. Men det var ändå de grånade gentlemännen i Borbetomagus som körde hårdast. Trion spelade ju noise innan den ens fått ett namn. Totalt kompromisslöst och högljut - en fullkomlig hudflängning av publiken och det märktes när folket sakteligen började droppa av. Inte exceptionellt eller unikt - men deras sönderdistade saxnoise får håret att stå på ända. Det finns inga strukturer att följa när ljudbomben exploderade . I stormens öga rider de saxar och gitarr, spelandes liggandes, gnidandes och bubblande. Fullkomligt kaotiskt, både ljud- och scenmässigt. Och givetvis en helt logisk och provokativ avslutning på Perspectives 2009

Japanska variationer

Det var främst de japanska namnen som lockade mig till årets Perspectivesfestival. Det är lätt att hamna i klyschfällan när man skriver om japansk musik. Eller japansk kultur överhuvudtaget. Ni vet, kontrasternas land, och så vidare. Å andra sidan är det ofta motpoler som fascinerar med Japan. Och den japanska kartan av artister i år visade på många olika uttryck och den stora spännvidden i den japanska underjorden.

Hijokaidans ur-noise med primalskrik var det mest extrema exemplet. Nja, vänta lite, lördagens konserter med Filament (Otomo Yoshihide och Sachiko M) och Taku Unami var kanske inte lika extrema i traditionell bemärkelse. Inte när det gäller maxad volym i alla fall. Men Filament gjorde många, ja, kanske alla som lyssnade, fundersamma. Jag har aldrig hört en så tyst konsert. Jag hade väntat mig något liknande, men tystnaden var det dominerade inslaget, korta klick, sinustoner och rasp från Yoshihides skivspelare då och då, med tomrummet som den egentliga motorn. Det var som en lång väntan, på mer ljud, på andra ljud, på att saker skulle hända. Sällan har tystnaden varit lika laddad. Och tystnaden blev musiken. Det var där, i de stora mellanrummen, som någonting ovanligt skapades. Jag tror att få av samtidens musiker är lika bra på att lyssna som Otomo Yoshihide. Imponerande dessutom att han behärskar så många olika områden, från frijazz till noise till mystiska turntablelandskap och mycket däremellan.
Taku Unami var en märklig bekantskap. Musikalisk patience. Det var som han spelade ett slags spel, med spelregler som bara han känner till. Han klappar med händerna, en eller två gånger. Klickar på datorn. Olika ljud dyker upp. Ett kort tag. Om och om igen. Var det slumpen eller inte slumpen som styrde. Märkligt. Frågetecknen är många. Ingen stor upplevelse, men jag kommer att fortsätta att fundera.

Två andra japaner kom ifrån frijazzens värld. Toshinori Kondo spelade trumpet i Peter Brötzmanns band som gjorde en grym konsert i fredags. Förvrängda trumpetljud som ibland kunde vara svalkande, men som oftast bröt ut i muterade attacker som passade perfekt ihop med den store tyskens enorma saxofonspel. Och så idag, Akira Sakata Trio, med Chris Corsano på trummor och Darin Gray på kontrabas. Jag har läst om Sakata, men aldrig hört skivorna med Yosuke Yamashita Trio eller några andra inspelningar. Otroligt bra. Intensiv frijazz av högsta märke. Han spelar med ett sällsynt flow och glöd som inramas av de betydligt yngre medmusikerna. Kul att se Chris Corsano, en vilde bakom trummorna, skön stil, spindelarmar, fantasifullt. Ett överraskande inslag när Sakata steg fram till mikrofonen och reciterade en dikt eller något liknande med mäktig röst innan musiken bröt ut i en sista, makalös urladdning.
Japan - vilket musikland! (PM Jönsson)

Tystnad som provokation

Märkligt hur tystnad fortfarande - så länge efter John Cages 4.33 - kan vara provocerande. Så funderar jag efter att ha hört både japanska Filament med Otomo Yoshihide med skivspelare och Sachiko M med sampler med sinusvågor och likaså japanske Taku Unami med olika objekt, handklapp och dator under Perspektivfestivalens sista dag. Efter ett tag inser jag att det inte är så märkligt i ett samhälle som är så ljudligt och så genomsyrat av känslan av att uppfyllelse når man endast genom andra. Genom att förmedla sig via Facebook, mobiltelefon, blogg och göra det privata offentligt och hela tiden vara tillgänglig. Hur ska man då klara av tystnad, där man är hänvisad till sig själv och sina egna tankar? I den bemärkelsen tror jag att tystnad kan uppfattas som mer provocerande än den värsta noisemusiken, där lyssnar man ju i alla fall... Samtidigt kan naturligtvis tystnaden vara positiv, som just en stund av kontemplation, stillhet eller tanke. Eller som förväntan, vad kommer härnäst, och när?

Om tystnad eller dekonstruktion - formens styrka

Perspektivs satsning på japansk samtida musik har varit märkligt upplysande. Musiken gör tankar tydligare. Sådana som bara uppfattas intuitivt om ens så. Den japanska musiken gör saker än tydligare, därför att den är ganska ovan live. I alla fall har jag en begränsad erfarenhet. Otomo Yoshihide och Sachiko M är Filament. Otomo vid grammofonerna och Sachiko vid sinuskurvorna skapade en musik av små markeringar, närmast ljudlösa, men de ömsesidiga reaktionerna var blixtsnabba. Formen kändes stark, vår närvaro blev en fysisk gräns och musikens interpunktion var som markeringar kring denna form. En bra form behöver inte höras för att verka. Samma kan jag ju säga om Tako Unami. Hans föreställning närmade sig det performativa och gåtfulla. Ensam på en stol med datorn och skålar framför sig placerade på förstärkta plåtskivor. Då och då kastade datorn ur sig bitar av ljudblock, dessemellan klappade han med händerna, resten väntan och tystnad. Handklappet: det första ljudverket som tyske Rolf Julius gjorde under sin legendariska utställning influerad av japansk musik och kultur, då han lämnade skulpturen bakom sig. Handklappet var en skulptur, ett efemärt verk. Unamis framträdande kommer jag länge fundera på. Den skapade en verkande form i mitt minne. Med dessa musikers framträdanden som bakgrund blev Sven-Åke Johansson solokonsert skarpskuren som en blyertsteckning. Först en lång virvel sedan interpunktionen över de väl valda klangerna från cymbaler, papplådor, golvpuka. Rituellt delar han upp tid och rum. Fyller dem med små rytmiska händelser som kulminerar med de två gurkorna som skivas mot cymbalerna. Strålande.
Ingen nermontering av något, ett slags grundarbete. Redovisat med storformernas ytterkonturer punktvis antydda.
Akira Sakatas trio bevisade liksom Brötzmann och Lokomotiv Konkret att frijazzen trots allt har en äkta levande kärna. Det är inte akademism och upprepning. I alla fall inte av dessa mästare som redan äger musiken.
En helt annan formvärld byggde Hilds Sofie Tafjord upp med valthorn och dator. En böljande, tätnande förinspelad musik punkterades, förstärktes och blåstes upp av horntonen. Det var ett känslostarkt stycke. Som en sorg. En enorm laddning, som kulminerade i den senromantiskt tonala avslutningen. Avståndet mellan spelare och publik upphörde.
Lene Grenagers och Sofia Jernbergs framträdande vågar jag inte skriva om eftersom en skiva kommer ut snart på OlofBright (reklam!). Däremot kan jag känna en pirrande njutning av Linda Kallerdahsl stora röst som bär fram i litet popig dräkt ganska tunga känslor.
Kvällen skulle kulminera med Borbetomagus. Tre herrar som i trettio år haft samma koncept: spela högt som fan och fortsätt tills det tar slut. Runt 1980 var det en uppenbarelse. Idag tycker jag mest det låter som tre herrar som till varje pris vill bevisa något och hela tiden ber om: tyck om mig, tyck om mig, jag har så starka känslor. För mig är Borbetomagus frijazzens Grymlings. Gubbrock alltså. Jag skulle hellre ha låtit Taku Unamis magiska framträdande avsluta mina Västeråsdagar.

Mat - Something Different??????

Extrem musik avnjuter vi väl lite var dag, inte minst under Perspectivesfestivalen - men extrem mat? Frågan kom upp under det stimulerande samtal om sambanden mellan mat och musik som Thomas Millroth modererade med en panel bestående med den ex-rockande stjärnkocken Markus Aujalay, Joppe Olson, den matkänslige festivalarrangören Lennart Nilsson och den ölbryggande musikern Raymond Strid.
Skillnaderna i förutsättningar mellan att skapa extrem musik och extrem mat blev tydliga när Aujalay ur sitt perspektiv förklarade vad han för allt i världen inte ville ha som respons på den mat han serverade. Säger en besökare på hans restauranger att maten var "intressant" är det halvvägs till konkurs. Och kommer det en restaurangkritiker innanför dörren och går ut med en "problematisk" upplevelse, tja, då kan det vara en tidsfråga innan stängningsdags. Jämfört med konstens offentliga finansieringsstöd har den konstnärligt arbetande kocken, som i köket kan improvisera på samma lösa boliner som vilken musiker som helst, inget att falla tillbaka på. Se där, en möjlighet för kulturpolitiker som prisar konstens nyttoaspekter att hitta nytt fokus. Experimentellt uppiggad, som åtminstone jag kände mig efter seminariet, längtade jag efter mat och musik på annat sätt. Bort frysta grönsaker, quorn, Pågens rostebröd - nu vill jag lära mig laga krispig, larmande, drånande mat!!!!!
(P.S: en bra kokbok förn den kreative kocklärlingen är Sound Food, som ges ut av festivalgeneralerna Gustafsson och Nilsson lagom till festival med texter och en 7" med mat som gyropunkt. Ser fram emot att improvisera mot den!)

Hijokaidans skarpa pilar

Min hörsel lever antagligen farligt. Jag använder aldrig öronproppar. Men en bit in i Hijokaidans konsert – som avslutade den andra dagen på Perspectives 2009 – tar jag fram dem. Det som skär är sångerskan Junkos röst. Hon skriker med den ljusaste och vassaste av röster. Jojo Hiroshiges gitarr känns också, men inte på samma sätt. Svårt att plocka fram de vanliga adjektiven när det handlar om ursprunglig noise av det här slaget. Egentligen borde man inte säga eller skriva något utan bara röra sig, dansa med spasmer som en kille i publiken gjorde; han ställde sig längs fram, gick in i musiken förutsättningslöst, kastade sig ner på golvet. Men visst var det bra. Mycket bra. Och det är befriande att höra och se noise utan laptop, utan rattar och reglage och apparater på ett bord.

Jojo Hiroshige använder mycket effekter, han svajar med armen, stampar på pedaler, och egentligen är det väl inte särskilt långt från en Pete Townsend eller en Jimi Hendrix. Tonerna liksom vrids ut, skarpa elektriska pilar skjuts iväg, skriker, tjuter, innan de klyvs, gång efter gång efter gång. Men ibland är det tjocka lager av noise som angriper som hotfulla åskmoln.
Junko skriker. Skriker. Skriker. Hiroshige använder rösten ett par gånger, korta, agressiva utbrott. Junko skriker. Skriker. Skriker. Finns det några ord i rösten? Märkligt i den andra låten när det nästan blir vackert. Gitarren skapar känslosamma vågor. Det kanske är en kärlekssång? En noiseballad. Hijokaidans medlemmar lever tillsammans. Hur låter det när de övar hemma?

Små moment av skrik eller vrål är inte extremt ovanligt i noise, men till, tja, 90 % är det instrumentalmusik. Kombinationen av gitarrens dissonanssvärmar och primalsången är något alldeles unikt. Och Hijokaidan når långt in, förbi spärrarna, in i ett svårnämnbart djup.

Det är tyst i hotellrummet. Men jag hör fortfarande Junkos röst. (PM Jönsson)

Fler kvinnor på festivalen

Tack och lov fick de kvinnliga artisterna större plats på festivalens andra kväll än på den första. I min artikel i dagens Svenska Dagbladet poängterar jag att det bara var med en kvinna - saxofonisten Virginia Genta i Erik Oscarsson Quintet - på torsdagen. Men med ett stegrande kvinnligt deltagande först på fredagen och ännu mer idag lördag är torsdagen inte ett statement. Marilyn Crispell gjorde på fredagen en underbart vacker konsert med Palle Danielsson, Lina Nyberg och Joakim Milder. Tiffany och Alexandra Betts skrek primalskrik i I of the Mourning och senare på kvällen skrek Junko energisk tillsammans med Jojo Hiroshige i Hijokaidan. Trots lovord om denna betydelsefulla japanska grupp har jag svårt att slukas av dem. Möjligtvis började huvudet bli alltför fyllt av musikaliska intryck efter två dagars intensivt lyssnande.

Instrumenten får vara instrument

Thomas Millroth problematiserar trumpetaren Peter Evans i ett tidigare inlägg här på bloggen. Jag pratade med fler som inte var överväldigade. Själv måste jag säga att jag gillade vad jag hörde! Visst, med den briljanta tekniken är det lätt att det blir bara teknik. Men jag tyckte att han använde den bra. Det kändes både ärligt och nydanande, han tog trumpeten till ställen den sällan varit på tidigare. Ljudskapande blandades med upprepat, varierat snabbspel, med drag till nutida musik och även en känsla av jazz.

Även om Peter Evans är väsenskild från Xavier Charles tycker jag mig se i alla fall en likhet. Instrumenten får vara instrument! Charles klarinett är underbar och han är faktiskt ganska tydlig i uttrycket. Om än det är en abstrakt musik så handlar det mestadels om skarphet och ett konkret sound. Främmandegörandet finns, men är endast en ganska liten del. Även Peter Evans är tydlig i sitt uttryck, även om han får fick trumpeten att låta som en sopransax, men också han närmar sig det främmande, men gör det inte till ett huvudnummer.

Jag gillar främmandegörandet, Axel Dörner, Andrea Neumann med flera gör fantastisk musik. Men kanske är det en tendens att instrumentets traditionella klangfärg börjar att återta lite av förlorat utrymme.

Tidig morgon med japansk noise ännu ringande i öronen

Efterklangen av Hijokaidan live är enastående. En rituell obönhörlighet. En musikalisk oundviklighet. Konsekvens, brukar man tala om. Men Hijokaidan är ett band helt utan omskrivningar. Jojo Hiroshige ropar dagens fältrop och så kör de! Själen vibrerar i takt med trumhinnorna. Andra försök att spela högt och medryckande på noisesätt förefaller som klena försök inför detta. Det behövs något mer än bara ljudmassan. När jag på Nyaperspektiv, var annars, hörde Wolf Eyes ffg fick jag en liknande upplevelse av närmast rituell karaktär. En sekulariserad parallell till extas i kyrka. Eller kanske ett lyckat försök att komma åt atavistiska känslor, de grundläggande kulturlagren i våra kollektiva minnen, de där människan dansat fram sitt språk och kunnat nå extas. Det räckte inte med vassa spjut eller höga stridsrop, något mer och viktigare måste till. Någonstans får jag för mig att det även handlar om att skapa språk för att förmedla ngt.

Något åt det hållet tror jag gruppen I of the Mourning var ute efter. Enformighet som ljudbrus och sedan oformulerade skrik. Men det var nog inte så det började, det är slutet på språket, när det inte räcker längre, början var sökandet efter olika former, formler, transens maniska rörelser. Tror jag. Förresten, jag undrar så varför Smashin Pumpkins deppiga låt I of the Mourning gett gruppen namn? Radio Radio Radio....

Kvar i denna anda finns ocks franske Xavier Charles klarinett solo. Elegant fraserat och framfört med finess - typiskt franskt enligt ständige konfenciern Raymond Strid (den mannen är en lysande bärarare av humanistisk kunskap på alla nivåer!) - och Charles fick t om göra extranummer, ett solo blåst på en liten papperslapp. Strålande.

Och denne ständige Brötzmann, jag tror han sysslar med de här grundbegreppen hela tiden, exisentiellt, djupt känt med nödvändighet, därför förfaller han aldrig till cirkusmanegen där man skall visa hur vig man är, eller stark. Det är något annat det, än musikkonst. Den här festivalen har hittills givit några starka konstnärliga upplevelser.

I natt lade jag ut en amatörbild på Hijokaidan (Junko och Jojo Hiroshige) jag skall ge er en lika amatörmässig bild av Peter Brötzmann med Toshinoro Kondo & Co. För att övertyga er om dess amatöristiska kvaliteter har bara en liten del av Kondo tagits med. Han kommer på ett eget foto också. Suddig förstås.... enjoy!

Brötzmann igen och Hijokaidan och ljuv musik med Crispell

Brötzmann hade en högtidsstund på konstmuseet. Nu trädde han ut på scenen mer redo för ljudstrid, att forcera vallar och hinder. Med sig hade han gamle trumpetaren Toshinoro Kondo, basisten Massimo Pupillo och slagverksspelaren Paal Nilssen-Love. Pelle i botten direkt, pumpande malande bas och dånande trummor. Musiken delade in tid och rum i splitterbitar. Brötzmann ännu med all sin kraft. Stora överraskningen för mig blev Kondo, som jag ju hört mycket tidigare, men som nu bearbetade sin trumpet lätt elektroniskt. Han spelade med eko och han utforskade små ljud, spelade med ganska rå ton som tidigare, men som han använde den. Knappt, utstuderat, råskuret. Övertygande trumpetspel, som inte måste överbevisa någon. Han vilade i sig själv och spelade med nödvändighet. Slutet på den långa konserten var som en hymn, där han och Brötzmann andäktigt sjöng musikens lov.

Innan hade vi lyssnat på en udnerbar lyrisk stund med Marilyn Crispell, Palle Danielsson och Jocke Milder, där Lina Nyberg improsjöng texter av Rumi, där varje fras hade en stor laddning. Den fyllde rummet. Crispell spelade på sitt allra mest lyriska humör, och plötsligt var tiden förbi.

Avslutning var en öronbedövande uppvisning av Hijokaiadan. Japansk noise, men inte bara med volymparameter. Det var högt, men samtidigt lyckades de spetta fram struktur och form. Yunkos sång var helt skärande manisk. Gick igenom allt. Hiroshiges gitarr malde i rundgångar och med dånande riff. Maken finns inte. Tätt, sammanhållet, formfast och fullständigt normlöst. Allt på en gång.

Däremot, Gud hjälpe mig, hörde jag inte till den överväldigande majoritet som jublade efter trumpetaren Peter Evans solokonsert. Virtuost, visst. Men jag rycker på axlarna liksom jag en gång gjorde för både Chick Corea och den bejublade Kölnkonserten av Keith Jarrett. Det krävs mer än muskler för att göra konst.

Raymond Strid

Raymond Strid, slagverk. På ett märkligt vis förblir han i ett slags mediaskugga. Unikt spel, ett helt eget vis att spela på klanger. Vi är vana att höra honom med bl a Mats Gustafsson. Länge länge har jag tyckt att Raymond borde få tillfälle att träda fram. Det var många år sedan nu han gav ut duoplattan med Michael Zerang, som jag fortfarande håller för de märkligaste albumen inom impron. Nå, idag fick jag så höra Raymond tillsammans med berlinbaserade basisten Clayton Thomas och klaviaturspelaren Pat Thomas (no relations!). De exploderade i en klangorgie som stegrades till en fantastisk fest för Raymond, som sträckte ut, spelade vigt, innovativt, både skämtsamt och allvarligt. Och musiken sköt som en pil genom tiden, som strax var slut. Och snart tänkte jag samma tankar jag malt förut: tänk om Raymond fick chansen att under säg ett halvårs tid bara jobba med ljud, bjuda in dem han önskade, bearbeta, klippa, klistra, ja, då skulle vi få ett ljudlandskap som inte liknade något annat. Vi väntar på detta. Vilken kulturmycnighet och sponsor ger en av vårt lands mest unika ljudskapare och musiker denna rättvisa chans?! Vi behöver denna musik som ännu inte finns men ständigt anas, då Raymond står på scen. Särskilt ikväll.

Brötzmann på Konstmuseet

Konstmuseer är alltid en perfekt inramning till musik .Vi har miljön, en massa bra konst att titta på. Jag är säker på att synintrycken också förstärker ljuden. För den museivana publiken är det också en avspänd miljö, som kanske musikklubben inte skulle vara. Sinnena samspelar, och på ett konstmuseum är det personliga mötet, också med musikerna, i centrum. Man är van vid ett slags intimt tilltal. Orkesterdiket saknas. Den här fredagen var ett par konserter annonserade. Först ut Toivonen, Blomqvist, Cook, som jag aldrig hört förut. På scen mitt i den spännande fotoutställningen da capo stod emellertid klaviaturspelaren Chris Cook och gitarristen Thomas Toivonen. Ingen Maria Blomqvist (nu får jag ingen ro för att jag inte vet hur hon skulle låtit). Musiken var fritt dröjande, sökande, mönster från jättetidig friform varierades, och jag tänkte att friform har blivit klassisk. Former som skapats en gång för att undvika - t ex jazzharmonier - har nu själva blivit formler. Men Toivonen och Cook hanterade dem sökande, ödmjukt och skört. Det var en spröd musik som letades fram.
Så klev Pter Brötzmann in på scenen. Solo. Altsax, sopran, tenor, klarinett. Anblåsningen magnifik. Bluesfeeling. Rent och sångbart blandades med tätt, intensivt, nära. Om man säger att den romantiska konstnären aldrig funnits, uppfinnaren, men bara den som låter stilar strömma genom sig och sortera. Den postmodernistnissen har inte hört Brötzmann. Med båda benen i historien förstås, han avslutade med Thelonious Monk, men med en ton ett flöde en frihetlighet som om han uppfunnit denna musik. Och, hör och häpna postmodernister!, det har han faktiskt gjort. Brötzmann spelar för att det är han, hans historia, psykologi, verkighet ligger i alla dessa toner han gjort genom åren, som han format. Där bor psykologin och där bor biografin. Så gör bara stora (ton)konstnärer. Han vet, han kan, behöver inte bevisa något. Inte ens tävla med sig själv. Bara vara. Ungefär faktiskt som Lokomotiv Konkret i går. Där står så Peter Brötzmann och är musik i drygt en halvtimme. Det hör till de stunder som gör att man lever vidare. Och kanske han?

En titt på Nyaperspektiv

Ibland känns det litet tajt mellan uppträdandena på Nyaperspektiv. Det finns saker att titta på, som vill ta tid. Först konstaterar man ju att grammofonskivan inte alls har dött, den lever och ser både frisk och vacker ut. Här vill jag bläddra. Och fundera. Men hur ofta har man inte gjort så - vips är någon annan framme och snyter bytet framför näsan på en. Jag ser också att den gamla bärbara plastgrammofonen för vinyler lever med oförskämd sundhet. Tänk, sånt hade man in ungdomsrummet förr i världen. Nu tronar den, visserligen bakom disken, på en kulturfestival.
Litet synd blir det om konstnärerna som installerat verk som fonder i Box 1 och 2, Mathias Pöschl och Jennifer Espling. Esplings verk skapar en collageartad rörelse som pumpar över ytorna; Pöschls är mer statisk och emblematisk. Men musiken tar över förstås, eftersom man ju inte kan titta på verken utan musik. Hittills roat mig med att titta och fundera på hur de ändras efter musikens karaktär. Bättre förutsättningar har Carl-Michael von Hausswolff i Box 3 som ju är utställningsrum. Här visas 12 12" by 12, tolv personer har valt tolv tolvtumskonvolut var. Det är ganska kul att titta. Några skivor blir liksom givna här, klassiker med Brötzmann och Parker, annars är det många överraskningar. Mats Gustafsson har valt tema vapen, t ex. Det är en lisa att ströva runt här till Hausswolffs ljudläggning. Atmosfären rör sig som supernovor över de många olika omslagen, alltifrån afrikansk pop til Cramps och så en massa slags impro och jazz förstås. Titta på musiken också!

Torsdag i Västerås

Äntligen i Västerås! Jag har aldrig satt min fot i stan, tänkt åka på de två tidigare festivalerna, sörjer över att jag missat Anthony Braxton, The Ex och massa andra konserter, men i år lockade framförallt de japanska inslagen. Det var ett enkelt beslut att boka ett par festivaldagar. Och den första kvällen bjöd på en brokig men intressant mix av upplevelser. Alltid kul med helt nya bekantskaper och det var flera namn jag inte hört förut. Clayton Thomas solokontrabaskonsert var fascinerande. Först spelar han med ett par stråkar och pinnar, förvandlar basen till ett gigantiskt slagverksinstrument, varvar suverän timing med en utpräglad känsla för små nyanser. Rena gamelankonserten. Nästa stycke var helt annorlunda, minimalistiskt i snabbt tempo. Hankil Ryu plockar isär urverk, mekanikmusik. Intressant i teorin. Bitvis spännande live även om det var svårt att se vad han gjorde. Han delade scen med österrikaren Dieb13 som dels gjorde en turntablekonsert på egen hand, dels spelade ihop med Ryu. När bådas musik krockade hände det mer saker, ljuden gick in i varandra, väckte associationer, en skivarm pendlade som en klocka. Fast i tystnad. Cor Fuhlers preparerade pianomusik lyssnade på tystnaden. Fint när en avlägsen sång tittade förbi, när småljuden tog över. Jag har hört Eric Oscarsson på skiva, men aldrig sett honom live. Vilken pianist! Intensiteten och energin och det okonventionella spelet är något alldeles eget. Inget dumt band, trombonisten Mats Äleklint måste vara ett unikum. Saxofonisten Virginia Genta sjöng/skrek emellanåt, lite som Linda Sharrock. Mer sånt! Favoritkonsert? Lokomotiv Konkret. Det var nästan lika bra som på Nefertiti för två veckor sedan. Grymt kul att se ett i det närmaste legendariskt band vara i toppform mer än 30 år efter de bildades. Dervischjazz. Rakt-i-magen musik. Tre suveräna musiker som kan noisehacka, spruta ut vrålande lyckosprång och vara allvarliga på samma gång. Den sista konserten gjorde mig kluven. Ett specialihopsatt band av Per Svensson, med Dror Feiler, Jakob Riis, Otomo Yoshihide och Jojo Hiroshige (Hijokaidan). Perspectives meeting. Men blev det något intressant möte? Jag upplevde det som att Dror Feiler och Otomo Yoshihide var de som mest försökte att mötas, spelade med de andra, letade efter ett kollektivt samspel. Under andra halvan var det glimtar av magnifik noise. Men det blev för maskulint, för mycket gitarryxor. Jag hade hellre sett Per Svensson göra ett performance solo, i naturen, med rituella drag, där svetslågor flyger omkring och gitarren demoleras. Det tillförde inte särskilt mycket i det här sammanhanget. Nåja, konserten väckte massor av tankar och det är alltid positivt. (PM Jönsson)

Magiska stamritualer i Västerås

Direkt från begravning landar jag i Västerås, checkar in, stövlar iväg till Kulturen och pustar ut tillsmmans med Lokomotiv Konkret. Dror Feiler, Sören Runolf, Tommy Björk, tre herrar i mogen ålder, som vägrar inse att lång tid är rutin som ger enkelhet. Tvärtom de bryr sig inte längre om att de en gång var de som sprängde ljudvallar och var våldsamma, de välte musikaliska formler och kom ut på andra sidan. Nu är de där. Och bekymrar sig inte. Formerna sitter fantastiskt, också om de inte syns. Tänkte jag då Tommy Björk lätt svischade luft då han inte slog an trummorna. Alla hans rytmiska hugg följde ändå musiken. Och Feiler spelar med en innerlighet, han vrider melodier ur instrumenten för att i nästa ögonblick piska dem. Där bor en förtvivlan, som underblåses av Runolfs maniska spel. Tänk, tre musiker som spelat ihop i över 30 år och spelar som om de just setts. Eller tvärtom spelar som om de inte behövde bevisa något för varandra. Dror Feilers malande saxofon kramade hymner över mig denna kväll. Det där rituella stamsammanhållande fanns också i Clayton Thomas lågmälda bas. Mikrotonaliteter som radades upp i stycken som närmast var danslika. Beröring av bas och interjektioner med diverse pinnar och stämgaffel. Se det är en brusande dans.
Det var lättsamt också, för jag hade hört både Loket och Thomas åtskilliga gånger. Jag kände igen och de bytte danssteg på ett behagligt vis mot vad jag väntat. Underbart.
Mer överrumplad blev jag av koreanske Hankil Ryu och Dieb13. Dieb 13 från den intressanta scenen i Wien öppnade med en sprakande dj-koreografi över skivspelare. Ganska lågmält, lyssnande, maniskt och förtrollande repetitivt. Ryu kom in och satte sprätt på elektroniken som väsnades galet och maniskt. Han kastad skärande toner ut i salongen och hämtade upp dem för att lattja ett tag till innan det åter blev allvar för trumhinnorna. Dieb13 och Ryu tillsammans blev ännu en stamdans av artiga bekräftelser. Fina fisken. Det flöt och guppade och tjöt och pep och det var ganska vackert faktiskt.
Det kan man inte kalla kvällsdrinken för, den som kallats perspektiv special: smaka på det här: Jakob Riis laptop, Dror Feiler laptop elektronik sax, Per Svensson gitarr vinkelslip, Otomo Yoshihide gitarr och Jojo Hiroshige gitarr. De två senare legendarer i japansk impro. Hiroshige är gitarrist i Hijokaidan! Han kastade sig först ut med ett dånande gitarrsound och sedan brakade det löst. En obeskrivlig orgie i ljudtrans utbröt som också blev en scenisk upplevelse. Svårt att beskriva. Antagligen låter det långt och jämntjockt inspelat men från salongen var det total och omedelbar trans som gällde inför alla sprängda ljud och malande gitarrer. Helt manglad drog jag ur öronpropparna och gick ut i kvällen. Superkänslig för ljud. Väldigt vad gatlamporna väsnas ikväll.

Streamade tankar på färd

På min snurriga tågresa från Göteborg till Västerås via Stockholm kopplar jag upp datorn och lyssnar än en gång på skatterna i vår nya jukebox på SOM-sajten. Tidens under – den här tillgängligheten kunde man ju inte ens drömma om när man åkte på festivaler för 20 år sedan! Men också, om man assisterar djävulens advokat – tidens vidunder, detta överflöd, denna drunkningsrisk. Fast nog väger rikedomen tyngre, att faktiskt få tillgång till det bästa av den nya, viktiga, inspirerande musiken var man vill. Det är inte fel att upprora mot FM-gödselstacken.
För tre år sedan hade Soundofmusic redaktionsmöte i en stockholmsträdgård. Högt på önskelistan stod att någon gång i framtiden kunna streama musik. Att hålla fram musiken vi gillar inte bara i texter utan också som ljudande smakprov. Nu är vi där. Det känns enormt kul, ja mer än så. Att Soundofmusic nu hoppar på det multimediala tåget sent som attan må därför förlåtas. Med de resurser (läs: brist på resurser) vi har var det en lång väg, men åtminstone en egen väg. Redaktionen bestämmer spellistan och ingen tvingas att lyssna. Men nu finns möjligheten.
När man åker tåg, särskilt i halvdvala, kan man hamna i fantastiska ljudströmmar. Just nu ett gäng strålande glada tanter i stolarna bredvid, de kvittrar likt vårfåglar, tunna, pipiga röster, hungriga på äventyr, Vi ska knappast på samma fest men jag tror de skulle vara med på vad som helst, rentav Lokomotiv Konkret, som spelar på Perspectivesfestivalen ikväll. Ska jag bjuda damen att se och lyssna på videoklippet med Loket (fins på SOM-sajten under recensionen av Free Fest)? Nja, lite för starkt. Kanske sekvensen med Han Bennink istället. En 67-åring med busig blick och pannband som trummar på golvet. Det går nog hem.

Följ Perspectives 2009-festivalen här på bloggen

Idag börjar Perspectives-festivalen! Yes! Tre dagar av kreativ musik, gammalt blandas med nytt. Några konserter jag ser fram emot: pianisten Cor Fuhler, den unga jazztrion Correction, Marilyn Crispell, Barry Guy och Maya Homburg, Hild Sofie Tafjord, Sven-Åke Johansson, Akira Sakata. Loket, Brötzmann, Borbetomagus... Trumpetaren Peter Evans har jag fortfarande inte hört, ska bli väldigt spännande.
Följ festivalen här på SOM-bloggen. Vi kommer att skriva om konserterna, stämningen, runtomkringgrejer med mera. Kommentera gärna!

Subliminal sound firar 20 med Baby Grandmothers

För att fira tjugo år i branschen bjuder Subliminal Sounds på en rad konserter under året. Onsdagen den 18 mars blir det en spelning på Horntullstrand med det legendariska 60-talsbandet
Baby Grandmothers. Gruppen, med Kenny Håkansson i spetsen, existerade från september 1967 till maj 1968 och var i stort sett husband på den psykedeliska klubben Filips i Stockholm. Under året 1968 gjorde bandet bland annat en tredagars turné tillsammans med Jimi Hendrix och Mecki Mark Men.

Subliminal utlovar en återförening med sinnesutvidgande förtecken, lightshow och filmvisning av unikt material.

SOM50 #1

Sonic Youth
Daydream Nation
Geffen (1988)

”Daydream Nation” har över tjugo år på nacken. Historien började i New York 1988. Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley gav sig in i studion tillsammans med Nicholas Sansano för att spela in ett sjätte album. Det sista på ett oberoende bolag.

Skivan släpptes i oktober samma år. En dubbel-LP inslagen bakom Gerhard Richters strama verk "Kerze" (ett brinnande stearinljus mot grå bakgrund). ”Daydream Nation” markerade den punkt då Sonic Youth lämnade sin outsiderposition som ett skränigt New York-band, till att bli en pop-kulturell institution som kom att utöva stort inflytande över framtiden. ”Daydream Nation” är förstås en klassiker av stora mått. Till och med Library of Congress har fattat grejen. I deras National Recording Registry finns en kopia av ”Daydrem Nation” för dess historiska, kulturella och estetiska värde.

Musiken är lika oförutsägbar som den är djärv. Varje låt har sina egna karakteristiska krokar och finesser som etsar sig fast i minnet. Tretton oförglömliga ögonblick som drivs av förvirring, sex och ungdomsrevolt på Reagan-regimens bakgård. Det är rockhistoria, genom ett filter av noise och avantgardistiskt mod. Musiken startat bränder med sin post-punksfrenesi och hypnotiska instrumentation. Skriande Hendrix-gitarrer och utflippade LSD-trippar om vartannat. Monotona experiment som ”Providence” varvas med raka rockdängor som ”Total Trash”. Det var som ”Daydream Nation” suddade ut gränserna när den kom. Konventioner löstes upp och från den dagen kändes det som om allting var möjligt. (Jens Holmberg)

Läs alla texter serien 50 skivor som skapade Soundofmusic.

SOM 50 #2

Albert Ayler Trio
Spiritual Unity
ESP (1964)

Likt en katt bland hermelinerna blev Albert Ayler länge ifrågasatt, nedvärderad och missförstådd. Med sin musik utmanade han såväl jazzetablissemanget som mer radikala krafter. Detta trots att Ayler omfamnade mycket av jazzens svarta historiebok; New Orleans, marscher, gospel, improvisation och melodier. Men hans inre röst gav honom ett högst eget uttryck. Hans djupa, kraftiga ton grät, skrek och ylade. Tonerna var liksom inte viktiga - soundet var allt. Hos trumslagaren Sunny Murray och basisten Gary Peacock fann han dock meningsfränder och i juli 1964 spelade trion in den banbrytande skivan ”Spiritual Unity”.

Gary Peacock är fenomenal på basen. Många gånger befinner han sig flera mil från Ayler och Murray, samtidigt funkar det så otroligt bra. Sunny Murray revolutionerar trumspelet när han fullständigt ger f-n i att vara timekeeper. Istället följer och leder han rytmiken genom att extensivt slå på cymbalerna i ständigt varierade tempon och densiteter.

På tidigare inspelningar hade inte medmusikanterna förmågan att ta till sig hela Albert Aylers musikaliska vision. Med Murray och Peacock kan den blomma ut på alla ledder. Det är det som gör ”Spiritual Unity” till ett mästerverk. (Magnus Nygren)

Impulse historia

Om ni har ni missat det, så finns Ashley Kahns bok om skivbolaget Impulse på bokrean för 69 kronor. I alla fall på Akademibokhandeln. Passa på - det är en bra bok. Titeln på boken är "The House That Trane Built". Många av skivorna har egna texter med information och anekdoter kring inspelningen. Kul läsning.

SOM 50 #3

Can
Future Days
United Artists (1973)

Musiken på ”Future Days” spelar sig själv och är svårstoppad i sin euforiska och nästan naiva spelglädje. Kemin och det intuitiva samspelet mellan bandmedlemmarna Michael Karoli, Damo Suzuki, Jaki Liebezeit, Irmin Schmidt och Holger Czukay når här de mest sköna och sublima höjder. Albumet är rytmiskt och svängigt rakt igenom och Liebezeits trumspel har som alltid en betydande roll. Få trummisar har samma förmåga att hålla ihop trådarna, sköta lokomotivet och ändå på något sätt röra sig fritt i groovet. Vi pratar om rumslig rymd och ett hyperfokuserat afro-latin-jazz-kraut-groove.

Holger Czukays favoritmetod var att spela in timslånga tejper med gruppens spontana kompositioner för att sedan klippa ihop de bästa delarna och ”skapa” ett spår eller album utifrån detta. 1973 var detta sannolikt ett ytterst handgripligt och tidskrävande klippjobb. Häri ligger mycket av hemligheten med Can. Som lyssnare känns det som om man kastas in i något som har pågått ett tag och som kommer att fortsätta långt in i framtiden. Titeln ”Future Days” kanske sammanfattar mer än man tror och albumet lär förhoppningsvis också höras under lång tid framöver. Kan det finnas något vackrare exempel på kreativ telepati och teknisk manipulation? (Mattias Jonsson)

SOM 50 #4

John Coltrane
Meditations
Impulse (1966)

I september 1965 spelade John Coltranes klassiska kvartett in fem låtar. Huvudpersonen var inte helt nöjd och åkte till Rudy Van Gelders studio i New Jersey i november samma år. Denna gång med ytterligare två musiker: Pharoah Sanders och Rashied Ali. Coltrane blev tillfreds och inspelningarna släpptes som ”Meditations”. Jämfört med septembermusiken - långt senare släppt som ”First Meditations” - togs en låt bort för att ersättas av ”The Father and the Son and the Holy Ghost” som inleder skivan.

1965 var ett kritiskt år för Coltrane, han klippte banden till beboprötterna, spelade även in ”Ascension” och en rad andra friare skivor, var tvungen att gå in i någonting annat. Elvin Jones och McCoy Tyner lämnade bandet efter ”Meditations”, men Sanders och Ali liksom Jimmy Garrison förblev följeslagare ända tills Coltranes död sommaren1967.

Det är en fantastisk skiva som flyger rakt in i de spirituella och känslomässiga stormvindarna från första sekund, med Coltranes och Sanders tenorsaxofoner som exploderar och ibland slingrar sig in i varandra från varsin kanal. De två trummisarna bombarderar med kaskader av rytmer. Några andningshål, som Garrisons kontrabaspoesi på ”Love”, berikar skivan.

Musik på liv och död. En milstolpe som brinner lika intensivt än i dag. (PM Jönsson)

SOM50 #6

Captain Beefheart & The Magic Band
Trout Mask Replica
Reprise (1969)

I experimentella musikkretsar finns det få artister som lika regelbundet omnämns som influens som Captain Beefheart & The Magic Band, och oftast är det just ”Trout Mask Replica” som åsyftas. Än idag ter sig denna klassiker häpnandsväckande monumental och skruvad på ett sätt som andas lika delar furiös galenskap som utstuderad briljans. Komplexa, blues-influerade melodier vävs samman med element av atonal rock, frijazz och rytmiska ljudexperiment och även om saker och ting ibland faller på plats är det lika vanligt att musikens olika delar får sväva fritt, spirituellt sammankopplad snarare än musikaliskt. Över alltsammans svävar Don van Vliets surrealistiska avgrundsvrål och om du som lyssnare en gång vågat släppt taget och sugits in i Beefhearts absurda drömvärld är det i princip omöjligt att fly.

Kanske finns det Beefheart-skivor som uppvisar en annan enhetlighet och även teknisk briljans men inte någon annanstans är man så framåtsyftande, så orädd och så nyfiken på att undersöka nya platser. Det är inte bara en musikalisk resa där man reser långa sträckor utan också reser i tid. ”Trout Mask Replica” tillhör kategorin skivor som med basen i en välarmerad historisk grund inte bara lyckas förvalta sitt musikarv utan också skapa något banbrytande som på en och samma gång är fullständigt obegripligt och självklart. (Mats Gustafsson)

SOM50 #5

Brian Eno
Ambient 1: Music For Airports
E.G. Records (1978)

Hade Brian Eno låtit ”Music for Airports” vila i arkivhyllan om han hade vetat vilket monster den skulle framkalla? Andra hade kanske tvekat, men inte Eno. Det dröjde visserligen innan skivan togs som gisslan, men då blev den verkligen en konceptuell brygga mellan Saties möbelmusik och den muskelavslappnande terapimusik som ekat alltsedan 80-talet.

Flygplatsmusikens bakgrund är känd men tål att åter berättas. Eno fastnade i mitten av 70-talet på en tysk flygplats och slogs av den oinspirerade ljudatmosfären. Några år senare ligger han på sjukhus, lyssnar på tidig musik på låg volym som inte går att skruva upp, och får en snilleblixt: att göra musik med en repetitiv, irregulär form som istället för att bädda in tvärtom accentuerar de atmosfäriska lagren. Vips – ambient music.

Den första låten, ”1/1”, förmodligen den mest älskade, skrev Eno ihop med Robert Wyatt och ljudteknikern Rhett Davies. Bandloopar med två enkla pianomelodier snurrar, förskjuts, växer till komplexa mönster som aldrig upprepas exakt trots att musiken kärna är just upprepning. De två följande låtarna, ”1/2” och 2/1”, använde sfäriska körsamplingar (”aaaahhhhh”, idag ett standardljud i varje dussinsynth) på fyra spår som loopas i faser om 23, 25 och 29 sekunder och aldrig riktigt synkas med varandra. Alltid samma, aldrig samma.

”Musik for Airports” kom ut 1978 på det musikerdrivna skivbolaget E.G. Records under hans egen etikett Ambient. Beteckningen blev AMB001. Först är störst. (Sven Rånlund)

Tillbaka till de elektroniska rötterna

Fantastiskt hur det hela tiden bjuds på nya nedslag i den elektroniska musikens historia. Jag har just fått den nya fina cd:n "Pioneers - The Beginning of Danish Electronic Music" på det danska bolaget Ljud. Med på skivan är bland annat Else Marie Pade. "Den elektroniske musik er meget ældre end mange tror. Det er elektronisk musik, fra dengang elektronisk musik faktisk var farligt.", skriver Ljud på sin sajt. Jag har inte hunnit lyssna än, men det ska bli otroligt spännande.
Samtidigt har alltid intressanta Sub Rosa släppt en ny Pauline Oliveros med tidiga verk (alla tidigare outgivna), bland annat Time Perspectives där Oliveros använder tuber av kartong som filter och sitt badkar för att skapa reverb. Så kunde det gå till åren runt 1960 i San Francisco! En underbar skiva, recension kommer snart i Soundofmusic.