Lee Ranaldo och Leah Singer på Magasin 3

Alltid befinner man sig på fel plats. Nu skulle jag velat vara på Magasin 3 med mina vänner Lee Ranaldo och Leah Singer. Kommer klart hinna se så småningom. Att medlemmarna i Sonic Youth är intresserade av konst är ju bekant. Det visste jag ju också, när jag bjöd in dem vid ett par tillfällen till konstmuseet i Ystad. Första gången bjöd jag dem som ville på tid i en grafikverkstad i närheten. Och de som utnyttjade den tiden var just Lee Ranaldo och Leah Singer. Jag har fortfarande en ansenlig presentad hög med blad de gjorde då, bland annat en fantastisk bokstavsdikt av Lee. Förutom det en mängd tidningar och tidskrifter i artists book-utförande av Leah Singer. Lees egen kväll på konstmuseet blev en märklig upplevelse. Först hade han bett Carl Fredrik Reuterswärd inleda med sin klassiska och legendariska Tal till Svenska akademien/Prix Nobel. Dessa skiljetecken lästes under stor dramatik på engelska av artighet mot gästerna. Så följde en performance mellan Lees musik och Leahs film. Det var tätt , tätt. Och sedan under hela denna vecka fylld av ad hoc-spelningar fick jag massor av tillfällen att lyssna på improvisatören Lee Ranaldo i olika kombinationer. Kanske är Thurston Moore mer en frontfigur för bandet, men Ranaldos spel är helt annorlunda, en fantastisk solist och uppfinnare i oväntade möten. Det var stort. Nu planerar jag för nästa event med Lee, det blir i Malmö längre fram, då han tillsammans med några vänner skall göra om samma sak som då Carl Fredrik var "förband" fast tvärtom, Nu är det Lees tur, och då skall vi släppa Carl Fredrik Reuterswärds omtumlande märkliga texter i en stor volym. På releasefesten har Lee sagt han vill komma och göra en ny version av Tal till svenska akademien.
Så, i stället för att vara på Magsin 3 kan jag sitta och bläddra bland Lees bilder här hemma och sätta på någon bra skiva han gjort.

SOM50 #15

Godspeed You! Black Emperor
Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
Kranky (2000)

Plötsligt pratade alla om det där märkliga bandet från Kanada som tagit sitt namn från Buraku Emporuru, en obskyr svartvit dokumentär från 1976 av regissören Mitsuo Yanagimachi. Det var någonstans i mitten av 2000 och det verkade inte spela någon större roll om du gillade metal, rock eller pop. Alla tycktes gilla det mystiska niomannakollektivet Godspeed You! Black Emperors instrumentala musik.

Det är lätt att förstå. Lyssnar man noga hör man influenserna. Ambient, drone, space rock, John Cale, Pink Floyd, Neurosis. Och slår man ihop dessa är det förstås enkelt att rubricera GYBE:s musik som postrock, men det känns inte riktigt rättvist med tanke på bandets ambitioner.

”Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven” är uppdelad i fyra 20-minutersstycken, som i sin tur är indelade i ett antal sektioner. De två första spåren fortsätter på samma linje som ep:n ”Slow Riot for New Zero Canada”. Musiken börjar enkelt, för att sakta byggas upp innan allting exploderar i ett crescendo. De återstående två flörtar mer åt shoegazing, friformsrock och noise. Vilken form det än handlar om, GYBE:s musik är otroligt dynamisk och korsbefruktar olika känslolägen med precision. Skärpan är perfekt i såväl de svala som intensiva partierna. Visst kräver skivan sin lyssnare, men den belönar också dom som orkar hålla örat vaket när de långa flimrande ljudlandskapen passerar förbi. För det är trots allt en av 00-talets allra bästa skivor vi pratar om. (Jens Holmberg)

Varje vardag fortsätter nedräkningen på "50 skivor som skapade Soundofmusic". Läs SOM50.

Varför är det så svårt att göra bra musikprogram i TV?

Vi musikälskare tycks ha det förspännt i TV?! Varje vecka löper ett par längre program, levande konserter och mer efterforskande. Det är ju mycket värre för folk som gillar konst, vilket vi också gör. De programmen misslyckas hela tiden. Varför det? Konst kan man ju titta på, tänker jag, lämpligt för TV. Men egentligen samma där som i många musikprogram. Man skall vara så jävla putslustig, det räcker inte med att som i litteraturprogram tala om litteraturen och ge mig litet extra inblick, eventuellt träffa författaren som själv berättar eller svarar på frågor. Konsten pratas och skojas bort i de program som var. Alltid med några undantag förstås, fina reportage där någon konstnär fått tala till punkt. Musik är ju också lyckat i TV. Kan tänkas. Särskilt om kunniga programledare håller i det hela. Och faktiskt är det ju inom musikjournalistiken som kulturskrivandet gått mest framåt, tycker jag. Läs bara Lennart Perssons senaste bok! Ändå, hur schabblas det inte. En berömd musiker har fångats för intervju i Popcirkus och tvingas kommentera själva programmet, ombes hälsa till brorsan och får kommentarer om sitt hår. Jag trodde det gick över på 60-talet. Åsså skall gästande artister i stället för att berätta något, om de har något att berätta, ägna sig åt frågesporter av olika slag. Tramsigt. Tänk vad skönt att verkligen få musik tagen på allvar. Det snuddas vid det i Musikministeriet, men också här blir det ofta så perifert. Ett ämne tar över och täcker över musiken. Fast ibland glimmar det till, när vi får höra och träffa nya, experimentella musiker som Mikachu. Mer sånt. Mindre trams, tro inte att jag måste underhållas utöver själva musiken.
Tänk om Lennart Persson eller Magnus Haglund, Johanna Paulsson eller någon annan kunnig musikmänniska fick lägga upp musikprogrammen, någon som både tror på musiken, kan något och vill berätta för oss.

The Cramps

Läste i tidningen att Lux Interior avlidit. Cramps sångare, tillsammans med Ivy Poison sedan 1972 kärnan i The Cramps. En minnesstund är påkallad. 1. Resten av dagen titta på The Cramps Live at Napa State Mental Hospital, en av de bästa konserter som gjorts live, en av de mest fantastiska performances som skett. 2. Då jag inte kan titta på filmen sätter jag på Songs The Lord Taught Us, eftersom det är den enda Cramps-skiva jag har på CD. Resten är vinyl och vinylspelaren är i musikrummet och jag tänker bara avbryta tittandet för matlagning och där finns bara cd-spelare.

Wien bortom Fennesz

Fennesz är åter i ropet med ny skiva och spelning på Konstens födelsedag här i Stockholm i januari. Men Fennesz är långt ifrån den ende intressanta artisten från Wien. Det är värt att gräva lite under ytan för att hitta musiker som gitarristen Martin Siewert, basisten Werner Dafeldecker, trumslagaren Martin Brandlmayr med flera som antingen spelar i tillfälliga konstellationer eller i grupper som Trapist, Polwechsel (tidig lågmäld improv), Radian, Efzeg, Kapital Band 1, Autistic Daughter. Det är värt besväret! Vad som är högst speciellt med dessa musiker är att de - ofta - försöker att öppna upp improvisationens abstrakta värld med nycklar av pop, strukturer och melodier (om än på ett ibland oerhört försiktigt vis). I det mesta de gör finns en lyster, en positiv ådra, något nytt! Att de släpper skivor på så skiftande bolag som Thrill Jockey, Erstwhile, Staubgold, Mosz, Hat(now)Art, Grob, Hatology, Durian är talande. Och naturligtvis är de högproduktiva, så det finns mycket att utforska.

En liknande scen finns i Berlin och två av länkarna mellan de båda städerna är bolaget Charhizma och musikern Christof Kurzmann. Wienbolaget Charhizma har gett ut skivor med berlinarna Margareth Kammerer, Kai Fagaschinski, Michael Thieke som alla finns i samma improv/pop-genre. Och Christof Kurzmann bodde i Wien innan han bosatte sig i Berlin.

I Soundofmusic har vi recenserat några skivor av dessa grupper, bland annat Kapital Band 1 och Autistic Daughter från Wien och Kommando Raumschiff Zitrone och The Magic ID. Och förra året skrev jag en krönika i ämnet, den kan du läsa här.

SOM50 #16

Patti Smith
Horses
Arista (1975)

”Jesus died for somebody´s sins but not mine…” , Patti Smiths femminutersversion av van Morrisons ”Gloria” är bara ett av många argument för att ”Horses” är ett av de bästa debutalbumen någonsin. Hennes röst smakar kropp och går från halvt viskande talsång över i musik för att kulminera i extas. Det är sinnligt, aktivt, pockande, jagcentrerat, men det är en sinnlighet formad av känslig hud mot rivjärn. Ur orden föds poesi och musik. Patti Smith är antikens Terpsichore som återuppstått i extas. De innerligaste frijazzbönerna, som hudlöst känslosamt framburits av Albert Ayler och Frank Wright, har fått ny kropp. John Cale har gjort den transparenta, doftande produktionen. På det svartvita skivomslaget delar vi ett ögonblick med Patti Smith porträtterad av vännen Robert Mapplethorpe. Så går en obruten båge genom tiden från ”Horses” till sorgealbumet ”Coral Sea” från 2008. (Thomas Millroth)

Patti Smiths "Horses" är nummer 16 i Soundofmusics pågående serie, SOM50, om världens 50 bästa skivor. Läs om vilka som hamnade på platserna 17-50. Varje vardag lägger vi upp en ny skiva.

SOM50 #17

Nico
Chelsea Girl
Verve (1967)

Året är 1966 i New York. Andy Warhol spinner drömmar i popkonstfabriken och turnerar med sin Exploding Plastic Inevitable-roadshow. The Velvet Underground upptäcker Nico och de spelar tillsammans in en banbrytande skiva som skildrade människans avart. Ofta uttryckt i form av sodomi, drogberoende och prostitution. Ett år senare står den tyska modellen Nico på New Yorks caféscen tillsammans med sina män. Tim Hardin, Jackson Browne, Sterling Morrison och Bob Dylan. Alla har de skrivit låtar åt Nico.

Med en låtskrivarskatt i ena näven och ett VU på toppen i den andra fick Nico bra backning. Och visst hörs det att ”I´ll Keep it with mine” är skriven av Dylan. Att ”Little Sister” kommer från duon Cale/Reed är ingen överraskning. Men utan Nicos särpräglade väsen vore det låtar i mängden. För den sträva stämman med den vackra europeiska klangen är magisk.

Musiken arrangeras kring gitarr, men backas också upp med orkestertoner från stråkar och flöjter. Nicos ödesmättade barockpop, som på ”These Days”, är lika fulländad som Scott Walkers finaste 60-talsögonblick. Cales och Reeds experimentlusta finns också där, som på brötiga ”It was a pleasure then” som sliter på stråkar och strängar. Sista låten, ”Eulogy for Lenny Bruce” är en riktig pärla. En låt som stundtals är så vacker att jag måste blunda hårt för att inte börja gråta. Det rör om att lyssna på Chelsea Girl – precis som ett mästerstycke ska göra. (JH

SOM50 #18

Steve Reich
Music for 18 Musicians
ECM (1978)

På allas vårt Youtube finns ett antal klipp från 2008 där Steve Reich framför "Music for 18 Musicians" tillsammans med tyska Ensemble Modern vid Tokyo Opera City Concert Hall. Klippen som sådana är kvalitetsmässigt inte mycket att hurra över men tre minuter in i det sista klippet, alldeles när tonerna från Reichs flygel ebbar ut och violinen tystnar, sluter kompositören sina ögon, fuktar sina läppar och nickar försiktigt tillfreds mot sina medmusiker.

Steve Reich har själv sagt att de fem första minuterna ur "Music for 18 Musicians" innehåller mer harmoni än vad något annat av hans verk gör i sin helhet. Om det är sant eller ej spelar mindre roll, det intressanta är att harmonin spelar en sådan avgörande roll i ett verk helt uppbyggt av tillsynes disparata cykler av toner. Tillsammans bildar de 18 olika musikernas monotona repetitioner en väv av klanger där en mängd harmonier tar form i och med att cykler går in i varandra och de tre kvinnliga rösternas pulserande toner binder samman olika instrument vid olika tidpunkter. Man skulle kunna skriva oändligt mycket om styckets lika intressanta som briljanta komposition och det är just därför det finns något väldigt betryggande i att se Reich avslappnade nick i det där Youtube-klippet, något som påminner om att "Music for 18 Musicians" mer handlar om harmoni, samspel och skönhet än någonting annat. (Tobias Norström)

Läs Soundofmusics lista på de 50 bästa skivorna.

Roskildes lera och larm

Göteborg Filmfestival har sedan några år den goda smaken att inkludera en sektion med musikfilmer. Där såg jag för länge sedan Nicolas Humberts mästerliga ”Step Across The Border” om Fred Frith, och häromåret visades en lika förtjusande som tragisk dokumentär om Roky Erikson.
Årets utbud var klenare. Förutom en rakt-på-dokumentär om norsk black metal och en Spinal Tap-historia om hårdrockarna Anvil var det bara en film som utmärkte sig, Ulrik Wivels ”Roskilde”.
Nu är det väl dags att bekänna färg: jag har varit i Roskilde, men aldrig på festivalen. Inte en gång. Och blir bara måttligt sugen efter filmen. Inte för lerans skull, inte för att det är jobbigt med tält och alla kåta, pundiga kids. Men bilderna från musiken på scenerna och i tälten gjorde mig liksom… oinspirerad.
Jag fattar grejen med Franz Ferdinand. Jag gillade The Streets första platta. Jenny Wilson och Rufus Wainwright, inte dumt alls. Men inte får de pulsen att slå fortfare på eder soundomusicredaktör. Inte som… (och här vaknar gubben)… Sonic Youth + Mats Gustafsson + Merzbow!!!
Det är mörkt, det blåser, regnar hårt. Kim Gordon tjuter, Gustafsson tjuter, gitarrerna larmar och Merzbow sprider kaos. Det är livsfarligt bra, alla spjällen öppna och totalt fokus, det är soundtracket till jordens undergång.
Tyvärr är magin över på någon halv minut. Pulsslagen planar ut i nästa klipp, med numera helt ointressanta The Streets som örlar omkring och hiphopar sig. Tandlöst. Jag längtar hem, hem till SYR 8, till ”Andre sider af Sonic Youth”.

Bild och pedagogik

Det låter trist med pedagogik. Men om jag säger grafisk form och design låter det kanske bara litet kuligare. Jag spinner vidare på Magnus tankar. Idag säljs mycket genom nätet. Dvs förpackningen i gammalt snitt, som skulle fånga vår blick med vad det nu kunde vara för att locka till inköp (det grymmaste värsta exemplet är en skiva med skitbra gamelangmusik prydd med barbröstad javanesiska!). Alltså, förpackningar behövs, men inte på samma sätt längre. Ungefär som de gamla så kallade realsocialistiska staterna. Där behövde man inte göra reklam genom förpackningar, allt var betalt, marknad i vår mening fanns inte. Således, vågar jag påstå, blomstrade formen. Alla möjliga och omöjliga skivfodral och böcker såg dagens ljus. De få formgivarna hade orgier i former som antagligen skulle varit osäljbara i vilken marknadsekonomi som helst. Det andra exemplet är ju den subkultur som kallades jazz, där man kunde frossa i USA i fantastiska omslag. Och ytterligare: här kostade man på sig finfina essäer och artiklar. En stor del av min musikaliska bildning fick jag i min ungdom genom att läsa skivfodral och bläddra i Deutsche Grammofons bamsiga kataloger (fast skivorna var inget vidare snygga). Och: jazzskivor i både väst och öst riktade sig också till vem som helst, alltså en så bred allmänhet som möjligt. Därför berättades det generöst om musiken, om varför man improviserade, etc. Motsatsen alltså till idag, nu märker jag hur jag bara håller med Magnus. För det gör jag. Är det så att partikulariseringen, att även klassisk musik av olika musikstilar och arter givit upphov till en rad subkulturer som i första hand är nöjda med sig själva, är det så att denna självbekräftande liknöjdhet och självklokhet skapar kontexter och undertexter och referenser som utesluter andra. Jag har t ex varit på musikfestival och träffat äldre människor som söker komplikationen hos den senmoderna konstmusiken i dagens impro och noise. Förvirrade läste de i programmet, inte ett namn som refererades till kände de till. Borde det inte vara på annat vis. Vill vi inte nå ut till vem som helst? Vill vi bara locka någon utanför genom diverse knep - musik i motorcykelmundering eller andra banaliteter - . Törs ni festivalarrangörer och skivproducenter inte stå för det egentliga innehållet för andra? Vad frukta?? Och så skulle jag kunna fortsätta gnälla om alla skitfula fodral - ibland är det mer pretto med konstverk på, men nästan aldrig finns där helheten som i en artists book t ex. Undantag kanske erstwhile och alMaslakh, för att droppa ett par namn som få känner till. Sådana är vi - men måste vi det??

SOM50 #19

Miles Davis
Bitches Brew
CBS (1970)

Uppenbarligen nöjde sig Miles Davis aldrig med det varande. Likt en rastlös själ låg han i förgrunden av jazzens utveckling under mer än 40 år. Bebop med Bird; i framkant med hardbop; med Coltrane och ”Kind of Blue”; med kvintetten på 60-talet och med ”Bitches Brew”.

1969. Jazzen går kräftgång. Soul och rock tar mer och mer över jazzens roll som coolhetens bastion. Istället för att bli en väktare över vunna framgångar låter sig Miles Davis influeras. Han spelar på Fillmore West och Fillmore East, på samma biljett som Grateful Dead, Crosby, Stills, Nash & Young eller Steve Miller.

Tre dagar i augusti spelar han in ”Bitches Brew” med nygammal grupp. Bandspelaren går hela tiden och spelar in en aldrig tidigare hörd brygd av jazz, rock, soul, funk, monotona rytmer, groove, elektricitet, sound, sex, svett och kropp. Benny Maupins basklarinett, Jack DeJohnettes trummor, Dave Hollands bas, Chick Coreas och Joe Zawinuls elpianon, John McLaughlins gitarr, Wayne Shorters sopransax och Miles trumpet sätter alla prägel på musiken även om flera andra musiker också deltar. Det är trans, rörelser och introverta psykedeliska drömmar.

Dubbelalbumet ”Bitches Brew” var så otroligt rätt när det kom. Och det är lika rätt idag. Det har åldrats med stor värdighet.
Magnus Nygren

SOM50 är Soundofmusics serie där vi röstat fram världens 50 bästa skivor. Läs alla texter vi hittills publicerat.

Knäpptysta omslag

Varför är det så många bolag som är så knapphändiga med information på sina cd-omslag? Jag har funderat på det förr men tanken dyker ånyo upp när jag lyssnar på det i övrigt eminenta albumet "Play Complete Communion" med norrmännen Atle Nymo/Ingebrigt Håker Flaten/Håkon Mjåset Johansen på bolaget Bolage (se recension i kommande uppdatering av Soundofmusic). Skivan består alltså av en tolkning av hela Don Cherrys album som släpptes 1965 på Blue Note. Baksidan av originalomslaget fylls av en omfattande och intressant essä om Don Cherry och musiken på skivan skriven av jazzskribenten Nat Hentoff. Informationen på den norska nyinspelningen är i stort sett obefintlig förutom låtnamn, artistnamn, inspelningsfakta med mera hårdfakta. Inte ett ord om varför man väljer att tolka en hel skiva, vilket är mycket ovanligt inom frijazzen. För mig skulle det ha ett stort mervärde att få den informationen. Om det dessutom fanns information om de norska musikerna, varför de spelar in den just nu, vad det är i Cherrys musik de gillar, Cherrys musik satt i ett tidsperspektiv, hur den håller idag, hur den återanvänts, skulle jag bli väldigt glad. Trådarna att dra i är oändliga, men nada finns på omslaget. Synd.

SOM50 #20

Robert Wyatt
Rock Bottom
Virgin (1974)

Robert Wyatt är en egensinnig och extremt självständig musiker. Respekterad av medmusiker, hyllad av hängivna fans. Han rör sig som en fri fågel mellan pop och jazz, utan att köpslå med sin identitet. Han kan med sin röst vara både innerligt kärleksfull och politiskt engagerad. Under en lång karriär har han släppt en rad skivor och dykt upp i ett flertal oväntade konstellationer. Man kan finna många toppar men också en del ojämnheter.

Albumet ”Rock Bottom” är allt annat än ojämnt. Egentligen raka motsatsen. Skivan suger tag i lyssnaren från första stund och vägrar släppa taget. Man hamnar rakt in i en drömsk och oförutsägbar värld, full av kontraster och mångbottnade skiftningar. Även efter upprepade lyssningar finns nya detaljer att upptäcka. Skivan består av sex spår, fria och flytande i sin struktur och perfekt organiserade till en helhet.

Att försöka pricka in någon genre blir nästan löjligt, ”Rock Bottom” talar sitt eget språk, har sin egen vokabulär. Wyatts röst är unik och extremt vacker, musiken likaså. Hopper, Sinclair, Frith och Oldfield är gästmusiker som pekar mot ett progressivt Canterbury-sammanhang. Men detta är så högklassigt och eget att det kan strunta i alla sammanhang. (MJ)

Läs alla SOM50-texter.

50 skivor som skapade Soundofmusic # 21

Sun City Girls

Torch of the Mystics

Majora (1990)

Att tycka om Seattle-baserade Sun City Girls har inte alltid varit lätt, mycket beroende på deras otämjbara attityd att alltid utmana såväl lyssnare som sig själva. Detta förhållningssätt har skapat några av den moderna musikhistoriens mest krävande plattor. Vissa saker är briljanta, andra bra medan också en hel del av deras musik faktisk faller ganska platt. I sina allra bästa stunder finns det dock väldigt få som kan mäta sig med deras idérikedom och musikaliska våghalsighet. Det självklara crescendot i deras imponerande kavalkad av såväl nya som återutgivna alster är 1990 års ”Torch of the Mystics”. Utflippad rock blandas här med jazzdoftande improvisationer, Beefheart-inspirerad galenskap, filmiska mardrömmar, sydostasiatisk traditionalism, atmosfäriska dagdrömmar, punkenergi och omtumlande, ökendoftande ritualism till en helhet som faktiskt är betydligt mer lättlyssnad än vad ovan nämnda beskrivningar vid första anblicken kan indikera.

”Torch of the Mystics” är en typ av skiva som får lyssnaren att tappa hakan och är i all sin bisarrhet vida överlägsen allting annat i genren. I ärlighetens namn är det inte så lätt att veta precis vilken genre som avses men det är liksom en annan sak, och dessutom en tämligen ovidkommande och ointressant anmärkning. (MG)

50 skivor som skapade Soundofmusic # 22

This Heat

This Heat

Piano (1979)

”Like there is no tomorrow” sjunger This Heat i”Not Waving”. Titeln kommer från den engelske poeten Stevie Smith som diktar om hur en drunknande mans armfäktande tas för vinkningar av folket på stranden. Metaforen för den missförstådde eller för människors ignorans är tydlig. I ett land på väg in i Margaret Thatchers våld såg trion Charles Hayward, Charles Bullen och Gareth Williams mörkrets portar sluta sig.

I ett gammalt kylrum vände de dock ut och in på deppigheten och under åren 1976 till 1978 spelade de in sitt självbetitlade debutalbum som släpptes 1979 på David Cunninghams etikett Piano. Trots vissa ojämnheter är det en mästerlig skiva. Samtidigt som This Heat tar intryck av flera alternativa rörelser som kraut, industri och post-punk, ställer de sig helt utanför sin musikaliska samtid. Med rock i botten snurrar de runt i loopar, spänner upp vassa taggtrådsslingor med gitarrer, skapar distans med kalla utdragna elektroniska vågor, formar ord till dystra betraktelser. Monotoni bryts av komplexa tribala rytmer av Charles Hayward. Musiken är så otroligt intensivt, även i de mer åtstramade låtarna.

This Heat visade tydligt hur kreativiteten kan vandra hand i hand med desillusionen. Och det är banne mig riktigt vackert. (MN)

Läs även övriga texter i serien SOM50.

50 skivor som skapade Soundofmusic # 23

Velvet Underground

White Light/White Heat

Verve (1968)

Idag kan det tyckas märkligt att inte Velvet Undergrounds debutalbum blev en större succé rent kommersiellt. Men på ett plan var det enbart positivt, för när Lou Reed, John Cale, Maureen Tucker och Sterling Morrison spelade in uppföljaren ”White Light/White Heat” hade de ingenting att förlora. Nico försvann från mikrofonen, kontakten med Andy Warhol tynade bort, experimenten fick flyga fritt, Lou Reeds texter frossade i droger och bisarra sexfantasier och musiken pulvriserade allt motstånd.

”Sister Ray” (17 minuter på skiva, men ofta runt en halvtimma live) banade vägen för varenda musiker som ville gräva ner sig i dissonans och spränga ramar. John Cale spelar helvild orgel genom en gitarrförstärkare, gitarrerna krossar glas och Tucker bankar, bankar och bankar. ”The Gift” utvecklades från den tidiga instrumentalaren ”Booker T” och har en kittlande suggestionskraft när John Cale med wales-accent läser Reeds mörkt humoristiska novell om svartsjuka. Titel-spåret, ”Lady Godiva´s Operation” och den Nico-doftande ”Here She Comes Now” är rakare, men har avantgardeelement som sipprar ut och oroar öronen.

Medlemmarna har pratat om ”anti-beauty” för att förklara skivans sound. Och jo, det är inte vackert, men rasande bra, och Lou Reed har aldrig spelat gitarr med samma nerv som på den free-form-fräsande ”I Heard Her Call My Name”. (PMJ)

50 skivor som skapade Soundofmusic # 24

Don Cherry
Mu Part 1 & Mu Part 2
BYG Actuel (1969)

Tänk om man kunde kröka tiden och kika in i Studio Saravah i Paris den 22 augusti 1969! Don Cherry, Ed Blackwell och i kontrollrummet en ljudtekniker som innan dagen är över har fångat en musik som fortfarande hör till det friaste som någonsin spelats in.

Den första av dessa sessioner, Mu 1, blev också nummer 1 i den legendariska BYG-Actuel-serien och en nivåmätare för den utgivning som skulle följa. Den läckra, sobra formgivningen var intakt vid nr 31, som blev katalognumret för Mu 2 men som alltså spelades in samma augustidag 1969.

I ett historiskt perspektiv nämns Mu 1 & 2 ofta som experimentell urkälla för den ”world music” som exploderade under 80-talet. Don Cherry spelar inte bara frijazztrumpet från sin karriärs höjdpunkt utan växlar mellan piano, röst, indianflöjter, bambuflöjter, slagverk. Ljudbilden är rik och dynamisk med Ed Blackwells vidunderliga spel på trummor och slagverk. Man kan riktigt höra hur världen vidgas: afrikansk polyrytmik flyter vid sidan av frijazzens idiom, naturen ekar av flöjtande fåglar, det är revolution på gång, stad, rörelse, puls, energin breddar skalor och harmonik, lekfullheten är smittande, samspelet inget mindre än telepatiskt. En bra dags arbete blev två plattor (finns som en cd). Ett mästerverk. (SR)

50 skivor som skapade Soundofmusic # 25

Vi har nu kommit till nummer 25 i SOM:s serie "50 skivor som skapade Soundofmusic". Vi gör ett ryck på slutet och presenterar en ny skiva varje vardag i vår rankning av världens bästa skivor.

Harmonia
Musik von Harmonia
Brain (1974)

”Musik von Harmonia” är en extraordinär debutskiva. Och starten på ett kort samarbete mellan tre synnerligen multibegåvade musiker; Cluster-duon Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius samt Michael Rother från Neu! Tillsammans skapade de musik som än idag låter lika modern som den gjorde för trettio år sedan.

Den instrumentala musiken flödar fram i åtta stycken som är lika lekfulla som mekaniskt hypnotiserande, långt bortom definitioner som stavas kraut och kosmiskt. Men det finns också abstrakta inslag på skivan. ”Ohrwurm” är mer Wolf Eyes än krautrock. Det är överhuvudtaget svårt att placera in ”Musik von Harmonia” i förenklande genrebegrepp eller fyrkantiga definitioner. Det är som om gruppen befann sig decennier framför sin egen tid.

Över den kreativa lekfullheten och de motoriska takterna ligger en orubbad känsla av lugn. Som på ”Sehr Komisch” där man inte vet om det är musiken eller hjärtat i bröstet som stakar ut rytmen. Mästerverk som elektropopiga ”Watussi” och ” 4/4-rökaren ”Dino” är några av de starkaste ögonblicken på denna framåtblickande skiva som skakat grundvallarna i den moderna musikhistorien.
Trion har influerat allt från David Bowie till Aphex Twin och påverkar generationer och åter generationer av musiker. Inte konstigt att Brian Eno en gång i tiden påstod att Harmonia var ”världens viktigaste rockband”. Och det var innan han själv ingick i bandet.

Det kunde också ha blivit “Deluxe”.

25 000 kronor till Soundofmusic

Soundofmusic är en av 16 tidskrifter på nätet som får bidrag av Kulturrådet! Jätteroligt! Därmed går vi från nollbudget till en inte oansenlig summa pengar i budgeten. Vi lovar att vi ska använda dem väl för att göra Soundofmusic till en ännu bättre tidskrift med ännu fler läsare.

Fever Ray - Karin Dreijer Andersson Solo för nedladdning

Väntar man på det fysiska formatet får man vänta till 18 mars. Men redan nu är det möjligt att ladda ned Knife-halvan Karin Dreijer Anderssons nya soloalbum. Det självbetitlade albumet kommer att släppas under namnet Fever Ray och går att köpa redan idag på klicktrack.com. Det är intressant att notera det grafiska omslaget, som oavkortat för tankarna till det amerikanska bandet Tomahawks debutplatta. En skiva som just Karin Dreijer Andersson uttalat sig väldigt varmt om. Nåväl, nu återstår det bara att utröna om musiken också hämtat inspiration från Mike Pattons "supergrupp" Tomahawk.

Pär Thörn is coming into your cellphone!!

Pär Thörn hör till våra intressantaste författare, där dessutom olika verklighetsskikt glider över i varandra, där text, historia, minnen och ljud blandas till ett. På Treffpunkt har ju just publicerats en lysande skiva, som alltfler talar om. Den bästa julklapp jag kan ge er alla, även om det råkar vara dagen efter (var inte så petig!), är ett telefonnummer. Ty så vist har Sydsvenskans kulturredaktion ordnat det, att den som sänder ett sms till 72580 och textar poesi får sig varje dag en sms-dikt av Pär Thörn tillsänd! Missa inte detta, kommentera gärna era intryck på sombloggen! Kom igen, låt höra!!!

Åsså vare de där med konsten å livet igen!!

Nya Soundofmusic är nu ute på nätet. Jag kan ju inte kommentera blandbanden som är årskrönikor, eftersom jag är med, men jag tror alla luskar lika intresserat som jag. Och jag konstaterar snabbt vid genom"lyssnandet" att en platta nämns två ggr: Christine Sehnaoui/Michel Wasvisz på alMaslakh. No wonder. Den är enorm. Förresten fyller Christine 30 år idag. Bon anniversaire, Christine!!!
Men med så stort intresse jag läste Maria Erikssons betraktelse över skapandet och musiken. Jag gillar att någon vågar ta tag i sådana jätteämnen. Och det är också litet off pist att ställa sådana klassiska frågor och formulera så grundläggande undrande tankar som Maria. Jag blir djupt berörd, så berörd som alla i artikeln vittnar om att de är av musiken. Musiken är deras liv! Det förstår jag ju, men vill ändå nämna litet av det paradoxala i detta förhållande genom att ur minnet citera eller snarare referera Robert Filliou, den store oförutsebara Fluxus-konstnären, som påpekade att Konsten var det viktigaste i livet för att vi skall förstå att livet är viktigare än konsten.

Sofia Härdig in Town

Min vän Sofia Härdig är i de södra provinserna. Vi har träffats, pratat, inte lyssnat på musik så mycket (jo, Alison Krauss´ Oh Atlanta), funderat desto mer, och framförallt har ju Sofia i dagarna släppt sin nya skiva Dream på Filthy Records. Hon har redan gjort några album av skiftande karaktär. Hon har bott och jobbat ett par år i Berlin och är nu hemma igen. Dream är gjort där, och har blivit hennes bästa album. Där andra album skiftat från låt till låt är här en helhet, en berättelse. Den går att höra som en personlig bekännelse, en saknad blandad med eufori. Hon beskriver kärlekens väg och besvikelse, det bedrägliga i passionen, ja, nästan det dödande och bedövande. Det är en mörk skiva, men hon förmår sjunka in i passionens hetaste hörn och gestalta detta, vilket också ger en brännande sinnlighet. Och borra sig in i märgen av den isande besvikelsen. Musiken präglas av elektronik och dramatiska och känslosamma arr. Där finns litet industri men också svepande nostalgiska stråkar. Men då och då går hennes rötter i dagen. Det är när hon skapar malande, upprepade figurer till en sång, där ljudbilden och innehållet närmast är att likna vid någon gammal blueshjälte som stängt in sig på hotellrummet för att älta sin besvikna kärlek. Det reflekterande, rytmiskt gungande och vokalt skärande, det är ju hennes särmärke. Och alla de mest primitiva bluesgubbarna och gummorna är ju sedan begynnelsen hennes speciella penater. Detta har ju alltid färgat hennes röstanvändning. Att hon kombinerar detta med ett klangligt sökande har blivit särskilt lyckat här, då hon sökte en träffande form för den sinnesstämning som varieras på albumet.

Ni får också en bild att titta på av den experimenterand rockande Sofia i Ystad för tre år sedan, fotograf Hasse Permbo. Hon berättade för mig att hon vill sätta upp Trio Switzerland igen med Johnny Essing - malande sökande improrock... tänk om vi kunde höra dig med Jakob Riis, sade jag till henne... vi väntar och är idel öra.

Ny läsning på Soundofmusic

Soundofmusic uppdaterad med nya texter

Nytt och gammalt i Soundofmusic! Men alltid aktuellt! En tillbakablick mot Art Ensemble of Chicagos massiva skivutgivning mellan 1966 och 1973. Men också recensioner av Fennesz nya samt tre skivor där den nutida gruppen Zeitkratzer bjuder in Keiji Haino, Terre Thaemlitz respektive Carsten Nicolai. Läs detta – plus mycket annat i den näst sista uppdateringen för året.

Art Ensemble of Chicago. Magnus Nygren guidar bland de 22 skivor Art Ensemble of Chicago inklusive förlagorna släppte mellan 1966 och 1973. Great Black Music när den är som bäst.

Soundofarecord. Tonsättaren Ida Lundén skriver om ett album som betytt mycket för henne. "Jag blev helt golvad. Lycklig och euforisk. Sju klarinetter! Samtidigt!", skriver hon.

SOM50. Nya skivor i vår serie med de bästa skivorna. Vi har kommit fram till platserna 31-35 med skivor med bland annat Philip Jeck, Pärson Sound och Hanna Hartman.

Recensioner
Fennesz: Black Sea (Touch) Fyra år har gått sedan Christian Fennesz senast gav ut en skiva under eget namn. ”Black Sea” är inte revolutionerande som ”Endless Summer”. Ändå ett lysande album av en av electronicans främsta innovatörer.

Zeitkratzer/Carsten Nicolai: Electronics (Zeitkratzer Records ZKR004)
Zeitkratzer/Terre Thaemlitz: Electronics (Zeitkratzer Records ZKR005)
Zeitkratzer/Keiji Haino: Electronics (Zeitkratzer Records ZKR006)
Den tyska konstmusikensemblen Zeitkratzer har på tre skivor med Carsten Nicolai, Terre Thaemlitz och Keiji Haino sökt efter kontaktytan mellan akustiskt och elektroniskt ihop. Och lyckats bra i två fall.

Astral Social Club: Sieben Stax (Bottrop-Boy) Som Astral Social Club gör Neil Campbell elektronisk dansmusik utanför de förväntade ramarna. ”Sieben Stax” är lika mycket electronica som psykedelia och slutresultatet är förbluffande dansorienterat.

Per Svensson: Intergalactic Transmission! (Olof Bright) Ny skiva med mångsidiga konstnären Per Svensson som presenterades i samband med en utställning tidigare i år.

John Eckhardt: Xylobiont (Psi) Fantastisk skiva för solobas med den tyske basisten John Eckhardt. Varierat, kompetent och mycket välspelat.

Nick Schillace: Landscape and People (Burly Time) Nick Schillace gör kristallklar Fahey-inspirerad gitarrmusik som sprudlar av såväl livskraft som melankoli.

Abdelhaï Bennani Trio: There starts the future (Ayler) Den i Paris boende marockanske tenorsaxofonisten Abdelhaï Bennani begränsar soundet och tempot på ett intressant sätt på denna trioinspelning. Strävt mutter med korta mörka toner, envist söker han hitta varianter på fraserna.

Switched On Bach?

Ser att ständigt missförstådda Laibach kommer till Uppsala Konsert & Kongress i februari. En lite oväntad bokning. Tydligen är det ingen regelrätt konsert med bandet/kollektivet, utan någon slags performance/installationsshow, en elektronisk tolkning av Bachs "Kunst Der Fuge". Låter verkligen Walter Carlos i mina öron. Det blir både videoskärmar och surroundljud vad det verkar.

Det lilla jag har hört från årets album, som just heter LAIBACHKUNSTDERFUGE, låter i varje fall intressant. Men sedan återstår att se om det blir kanon eller kalkon. Undertecknad har ingen nära relation till Laibach, men har en stark musikalisk upplevelse från sisådär femton år sedan, då jag hörde den mäktiga Baptism-skivan (tror jag det var) en sen kväll hos en kompis.

Här kan man läsa lite mer.

Ars Nova och Teatr Weimar skapar stor konst i Malmö!

Dödssiffror Nolltrenollåtta var rubriken för en dubbelföreställning med fysisk svindel i fredagskväll i Malmö. Mycket kropp, vätskor, död, liv, slemhinnor och en rasande teater. Först Annika Nymans stycke med musik av Erik Enström om en ambulansförare, där vi pendlade mellan gott och ont, rädda och döda utan att veta var vi mentalt befann oss. Jag menar så här, texten ledde oss in i vindlingar bortom ont och gott, lämnade oss svävande över fast grund. Rikard Lekander iklädd sjuksköterskedräkt läste avskalat utan belastande psykologi. En aktör var förvisso ErikEnströms musik, delvis inspelad delvis tolkad av Stefan Östersjö och Kalina Goudeva. Stefan spelar knappt, koncist, laddat, medan Goudevas bas rörde sig mjukt, slingrande, varmt. Två sidor av Nymans glanslöst laddade textverk. Ars Nova var fullbesatt i Efriede Jelines stycke Todesraten/Dödssiffror: Jörgen Pettersson och Anders Åberg tillkom. I centrum även denna gång en text, som med Jelineks gäckande associationer och ordladdningar handlar om förebilder, idrott, kroppsbygge, död. Mot en högtalarröst av förödande verkan - jag menar rent faktiskt, den rörde sig om förintelse, död och även i synnerhet lust - spelade återigen Lekander, nu i vit frack, med en mästerligt opsykologiskt renskrapad associativt knivskarp och gäckande text, där rörelsen skedde i språng mot en given undergång. Ett svart svalt. Olga Neuwirths musik var bred och svepande. Från förtätad användning av Petterssons virtuosa saxofonteknik och Åbergs mer långsamt laddande tonspråk till Goudevas mjukt virtuosa bas och Östersjös rakbladsskarpa elgitarrspel till näsrmast ironiskt svängom. Allt knappt tillskuret liksom texten. Väl har en figur formats förrän den släpps. Bitvis läste Lekander i stämväv med musikerna. Effekten var total. Jelineks språkliga svindel fick en kongenial tolkning av Teatr Weimar, Olga Neuwirth och Ars Nova.
Det här är teater jag gillar utan psykologiskt gällivarehäng eller moderiktigt högtalarmusik. Det är spår i sinnet.
När vi kom omtumlade ut från föreställningen hade vi fått böteslapp på bilen. Det gjorde inget. En musik och en teater som lär en förbise sådana små bagateller. Även idag ser jag leende på inbetalningslappen!

Musik man får!

Uppmärksamhet krävs av alla CD som kommer till mig från olika håll. En del är hemkokta. Och visst lyssnar jag särskilt uppmärksamt på dem. Ofta vet jag då inget i förväg. Med åren har jag fått en liten bunt sådant. Andra CD är jag ibland litet irriterad på; när de börjar rinna nerför hyllor och trappor får jag skyffla undan. Men hemkört sparar jag noga. Precis som gamla blandband. För här har någon lagt ner tid och tanke och sänt dem just till mig. Ett par exempel. En gammal hjälte och kompis från gamla Östtyskland, pianisten Hermann Keller, sände mig tjugotvå stycken för preparerat piano. Keller har inte precis gödslat med plattor. Nu fick jag rapport från vardagsrummet på Rykestrasse i Berlin. Precisa, svävande, där inne och ute i flygeln blandas. En förbisedd mästare, tänkte jag och pressade in det omärkta albumet på K i hyllan. Häromdagen fick jag något så ovanligt som en trumsoloskiva på posten. Johan Redins Studier i flödesteknik varierar olika tekniska parametrar med idéinfall av mer associativ art. Sorgfälligt snackar han med sitt trumset och jag dyker gärna ner här och där för att närlyssna. Jag lyssnade faktiskt först på dessa två hemmagjorda exemplar, men bredvid ligger en bautahög och pockar på uppmärksamhet, jag vet inte riktigt var jag skall börja, jag tror jag tar någon med snyggt fodral!

FMP noch einmal

Free Music Production. Legendariskt. Vem kastades inte in i väggen av Machine Gun? De senaste åren har boalget glidit ur händerna på grundarna, Jost Gebers, Brötzmann... Men så fick jag meddelande från Jost och Brötz, att nu tar de tillbaka gamla FMP igen! Nu har de första fyra plattorna kommit ut. Bland annat och inte minst Schlippenbach solo från 1977. Och jag vet att fräsande Brötzmann också är på ingång.
Undrar bara nu hur det går med hans eget projekt, BRÖ. Ja, ni vet ju att det var kärnan till allt, här kom Machine Gun ut först innan det hamnade på FMP. Från Wuppertal har under några år nu Brötzmann sänt ut fantastiska vinyler, inte utan baktanke att det där svekfulla FMP i Berlin, som vi tappat bort, det skall få se!!! Och när nu FMP är i fadersfamnen igen??!!
Nå, låt oss såsom i Beethovens nia ändå glädja oss gemensamt (fast den ursprungliga texten av Schiller hade inte Freude men Freiheit!! - det är skillnad det - så låt oss stämma upp!!)
hälsar Thomas

40 år med Musica Elettronica Viva

Ja, ja, ja!!! Amerikanska New World Records släpper en 4cd-box med Musica Elettronica Viva. Gruppen bildades av ett gäng amerikaner i Rom 1966 och ställde det mesta på kant. Cage/Tudor, kontaktmickar, akustiska instrument, skräp, improvisation och inte minst live-elektronik - MEV:s inspiration, filosofi och medel liknade på många sätt grupper som AMM och Gruppo di Improvvisazione. Med skivor på bland annat BYG Actuel och Horo som idag är svåra att hitta är boxen en välgärning. Musiken är inspelad mellan 1967 och 2007, men jag törs inte riktigt säga om det är tidigare outgivet material eller ej. Så här står det på hemsidan: "This 4-CD set ... comprises the best surviving recorded documents from four decades of performances, personally curated by its three core members". Alvin Curran, Richard Teitelbaum och Frederic Rzewski är med på samtliga inspelningar. Andra som deltar är Steve Lacy, George Lewis, Garrett List, Karl Berger, Ivan Vandor, Allan Bryant, Carol Plantamura, Gregory Reeve.

Preview 08

På fredag kickastartar Kning Disk/Atalante-arrangemanget PREVIEW 2008. En tvådagarsfestival i Göteborg (igen!) med ambitionen att förutspå de mest intressanta musikakterna inför 2009. Ingen lätt uppgift förstås, men startfältet verkar lovande. Urvalet spänner från de mer etablerade artisterna till sista skiket på MySpace. Peter Broderick, Television Pickup, Richard Jäverling, Lisa Nordström, Nils Framh och Sian Alice Group är ett axplock av de akter som kommer att spela under PREVIEW 2008. Missa inte!

Kolla programmet här.