My Bloody Valentine

Det är, tycker jag, alltid problematiskt att se konserter med band/artister som enbart spelar gammalt material. Det blir en form av nostalgi, varken man vill det eller inte. Det viktigaste måste vara vad en musiker befinner sig just nu, i stunden. Men självklart kan man ju inte dra alla band/artister över en kam, allting beror på vad man har för förhållande till musiken, vem/vilka det handlar om, kontexten, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I början av My Bloody Valentines konsert tänker jag på det här, önskar att jag sett dem för 18 eller 20 år sedan, när jag var helt absorberad av allting som klumpades ihop i shoegazingbegreppet. Då hade jag älskat konserten. Köpt rubb och stubb. De spelar bara gamla låtar, som ni vet har inte Kevin Shields blivit klar med någon ny musik (förutom lite soundtrackgrejer och dylikt) sedan bandets andra album Loveless släpptes 1991. Jag tycker fortfarande att MBV är ett på många sett fantastiskt band, men upplevelsen av att se dem idag blir någonting annat, när det är ett återföreningsfenomen, och när man som jag hört så mycket musik präglad av rundgång, gitarrmangel och noise. Tråkigt att säga, men man har blivit rätt luttrad.

Men det går inte att underskatta My Bloody Valentine. De formade ett sound, stakade ut kartan, och har inspirerat oändligt mycket musik. Även idag. De senaste åren har ju diverse nya postshoegazing- eller nushoegazingband dykt upp. Och kanske är det därför de börjat spela igen, för att visa att gammal kan bäst. Och det som slår mig när jag - utan öronproppar - står i mitten en bit bak i publikhavet och lyssnar är också att de ska ha all respekt för sin konsekvens. Extremt konsekvent musik. Gitarrer som maler, maler och maler ihop med - oftast - diamanter till popmelodier. Jag tycker mest om när gitarrsoundet låter som alarmljud, svajande vågor av dist och vitt brus. Sången hörs i princip inte alls. Märkligt, ett medvetet val? Lite irriterande, när det trots allt finns sång, röster, texter.

När konserten börjar närma sig slutet blir jag orolig. De brukar avsluta med en evighetslång You Made Me Realise, där noise/brus-partiet från skivinspelningen av låten kan utökas till 10, 20, 30 minuter. Är det bortskalat nu, under en festivalspelning? Nejdå, det kommer, och det är enormt, även idag, självklart, få, om ens några, av dagens noiseartister och gitarrmisshandlare kan skapa lika vackert brus. Jag blundar flera gånger, njuter, det är vackert, mäktigt, konsekvent, tiden står stilla. Det är starkt. Mycket starkt. Högt? Jo, givetvis, men inte för högt, jag har varit med om konserter som testat öronen med mycket jobbigare frekvenser. Efter 10, 15 minuter? - pang - fortsätter låten i en minut ungefär. Kevin Shields vinkar lätt med ena handen, går iväg, liksom de tre andra medlemmarna.

En splittrad upplevelse. Jag hade kunnat leva gott utan större delen av konserten. Men You Made Me Realise var hela festivalens höjdpunkt.