Antony + Muhly + GBG symfonikerna

Vad skulle man förvänta sig? Antony Hegarty utan The Johnsons, men med Göteborgs symfoniorkester och Nico Muhly som dirigent. Nico Muhly som arrangerat senaste Antony-albumet The Crying Light, och som även - bland annat - förutom att han spelat in bra egna skivor och jobbat med Björk och Philip Glass - även arrangerat Veckatimest med Grizzly Bear. Antony har gjort flera liknande konserter tidigare i år, tillsammans med klassiska musiker, i bland annat Manchester, Paris och Lyon. Ibland, vad jag förstår, har The Crying Light framförts i sin helhet, men i Slottskogen var det en mix av låtar från Antony & The Johnsons tre album.

Det var strålande. Fantastiskt bra. Och det jag tyckte mest om - ja, förutom att Antony Hegarty är en människa som man mår bra av, han är ett unikum på många sätt, förmedlar värme, hittar in i själens djupaste vrår, sjunger som få andra - var de nya arrangemangen. Om man hade väntat sig att symfonikerna skulle göra allting mycket pampigare väcktes möjligen besvikna miner. Det var ofta tvärtom, har man följt Muhly (som döpt en av sina egna kompositioner till Quiet Music) var det logiskt, lätt minimalistiskt ibland, låtarna andades på ett annat sätt, symfonikerna användes sparsamt, med med superb finess, Antony sjöng sällan ut som vanligt, häftigt att höra annorlunda versioner av till exempel Another World och gamla favoriter som I Fell in Love with a Dead Boy och Crippe and the Starfish.

Ett ovanligt lyckat samarbete. Antony, som nu ska hem till New York efter en lång turné, Way out west-spelningen var sist på turneschemat, berättade att han på turnén har predikat att Jesus ska födas på nytt som en kvinna i Afghanistan.

Kan man hoppas på en konsert med Rufus Wainwright och GBG symfoniker någon gång? Det väntar jag på. Eller en fortsättning på den här upplevelsen, om några år.