Orientsväng - Lloyd Miller live 1965

DR Lloyd Miller är på tapeten igen. Tidigare i år gavs samlingen "A Lifetime In Oriental Jazz" ut på bolaget Jazzman. Han var en äventyrare och underbar musiker som omättligt reste till Europa och Mellanöstern i jakt på nya influenser och musikaliska uttryck. Det sägs att han behärskar 100-tals instrument(?) och ett dussintal olika språk. Hur som helst, musiken är fantastisk och fans till Mulatu och Salah Regab ska absolut kolla in denna herre lite närmare.

På Youtube finns ett härligt klipp från 1965, där hans grupp framför "Gol-e Gandom" för en tv-sändning på KBYU. Enjoy!

Soundofmusic summerar 2009

För fjärde året har Soundofmusic bjudit in svenska och utländska musiker att skriva om det gångna året. Aldrig har gensvaret blivit så stort. Närmare 30 skiftande berättelser bjuder vi på i år och på sajten hittar ni dessa listor, politiska betraktelser, summeringar och bildberättelser. Och som vanligt kan ni också läsa skribenternas egna betraktelser från året som gått.

Här är listan över årets gästskribenter: Matthias Andersson, Lotte Anker, John Butcher, Nina de Heney, Thomas Ekelund, Lawrence English, Anna Eriksson, Dan Fröberg, Carlos Giffoni, The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy), Magnus Granberg, Mats Gustafsson, Sofia Jernberg, Sven-Åke Johansson, Martin Küchen, Martin Q Larsson, David Linnros, Ida Lundén, Lasse Marhaug, Magda Mayas, Joachim Nordwall, Sten Sandell, Petter Ottosson, Per Svensson, Birgit Ulher, Mark Wastell, Wildbirds & Peacedrums, Stefan Zachrisson och Martin Öhman.

Läs mer på soundofmusic.nu

Jack Rose RIP

Jack Rose var en människa som fick alla i sin närvaro att känna sig viktiga, som att just det samtalet faktiskt hade betydelse. Jag träffade inte Jack mer än kanske vid halvdussinet olika tillfällen men slogs likväl av hans värme, omtänksamhet och eftertanke. Jag älskade hans person lika mycket som hans musik och det om något bör få de flesta att förstå hur speciell han var. Musikaliskt var det mångt och mycket han som fick tilbaka min tilltro till gitarrmusik som må vara tekniskt krävande men som framförallt är så fullspäckad med känslor att det är oundvikligt att sugas med. Jack Rose blev 38 år och jag vet att det är många som idag liksom jag både sörjer en vän och en fullständigt enastående musiker. Mina tankar går till Jack, familjen och de närmast anhöriga.

FM3 Buddha machine 3.0 - GRISTLEISM

GRISTLEISM beskrivs som den "muterade avkomman av Buddhamaskinen". Den nya maskinversionen är uttänkt och designad av självaste Throbbing Gristle. Utvecklingen har skett tillsammans med Industrial Records och Christian Virant, skaparen av originalet, FM3 Buddha Machine.

Den handflatestora manicken är en utveckling av FM3 Buddha Machine och innehåller 13 loopar, vilket är betydligt fler än hos föregångaren. Dessa är en blandning av noise, industridrone, klassiska melodier och rytmer som sedan kan blandas till skön musik. GRISTLEISM rymmer också ett frekvensomfång som är nästan dubbelt så stort som sin föregångare. Designmässigt är det lika retrocoolt som tidigare och det uppstår ett riktigt habegär när man ser den lilla plastdosan. Som tur är finns den redan till försäljning.

Kolla videon nedan för en demonstration av GRISTLEISM:

The Wire Primers som bok

The Wire har varit smarta nog att inse att deras primer-artiklar är material nog för en hel bok. Resultatet är en 200 sidor lång guidebok till några av vår tids allra viktigaste musiker. Varje kapitel undersöker en artist eller grupps musikaliska universum och guidar till de viktigaste verken/skivorna. Genrer som tropicália, p-funk, musique concrete, turntablism, avant metal och dubstep undersöks. Bland artisterna märks bland annat Captain Beefheart, James Brown, The Fall, Sun Ra, Ornette Coleman, John Cage, Morton Feldman, John Fahey, Fel Kuti med flera.

Glöm spikmattor och Raclettegrillar, här har ni årets julklapp!

Här kan du köpa The Wire Primers.

Samara Lubelski och Kuupuu gästar Cinnober teater i Masthugget

Ikväll flyttar Koloni in på Cinnobar Teater på Masthuggsterassen 3 i Göteborg. Från klockan 20:30 står lokalen öppen och gäster för kvällen är amerikanska Samara Lubelski, finska Kuupuu (Jonna Karanka från Avarus m.fl.) och Göteborgbandet Swote.

Vill du lyssna först? Klicka dig vidare på nedanstående länkar:
SAMARA LUBELSKI: http://www.myspace.com/samaralubelski
KUUPUU: http://www.myspace.com/kuupuu
SWOTE: http://www.myspace.com/swote

Hur musik äger rum

Kolla gärna upp Rasmus Fleischers utmärkta essäbok Det postdigitala manifestet - hur musik äger rum (Ink Bokförlag 2009). Det är inte ofta man har möjlighet att få sig till livs så brännande aktuell samtidshistoria! Här behandlas många av de företeelser som i dagens digitala (eller postdigitala?) värld påverkar vårt sätt att lyssna på musik: det enorma utbudet av musik, den totala tillgängligheten, fildelandet, svårigheterna med att överblicka, våndan av att trots utbudet tvingas välja musik och så vidare. Frågor om makt och ansvar.

Många av de mönster som går att hitta hos såväl artister och lyssnare som musikindustri är enligt Fleischer kvarlevor från 1800- och 1900-talen. Normer och föreställningar som envist biter sig kvar. Enligt boken är 2005 ett betydelsefullt år, då flera viktiga processer sattes igång. Blott fyra år tillbaka i tiden alltså - och vi är nu mitt inne i förändringens tid. Man behöver kanske inte hålla med om varenda detalj i Fleischers analys (som i och för sig är grundlig). Men det är ändå en extremt läsvärd och högaktuell bok som sätter in ens kanske största intresse i ett historiskt sammanhang.

Ny bok om krautrock

"Krautrock - Cosmic Rock and its Legacy" är en ny bok om Krautrocken och dess historia. På 192 sidor nagelfars det tyska fenomenet, från rötterna i frijazzen och psykedelian till musiken av Karlheinz Stockhausen och experimenten hos band som Faust, Kraftwerk och Can.

Boken innehåller över 200 foton och bjuder på en del material som tidigare varit svårtillgängligt. Förutom det finns också texter av bland annat Michel Faber, David Keenn, Erik Davis, David Stubbs och intervjuer med Gavin Russom (Delia and Gavin/Black Meteoric Star), Plastic Crimewave, Circle, Stephen Thrower (Coil/Cyclobe), and Ann Shenton (Add N to (X)).

Nikolaos Kotsopoulos är redaktör och boken beräknas släppas i november enligt förlaget Black Dog Publishing.

En halv Geigerfestival

I helgen var det Geigerfestival på Brewhouse i Göteborg för en tredje gång. Två dagar med konserter, arrangerade av föreningen Geiger, och precis som föregående år var det en skön mix av artister, konstmusik, improv, elektroniskt, akustiskt. Tvära kast. Förutom en elektroakustisk tonsättare från Holland och norska MoHa! var det enbart svenska namn i år. Tyvärr kunde jag inte gå i fredags och missade således Andreas Eklöf & Mats Persson, Hilo Superdrome, Stackenäs/Munthe/Lundén/Wallentin/Hansy/Hansson, Lars Carlsson/Anders Dahl, Gene Session, Ida Lundén, Nana April Jun och nämnda MoHa!

Det var tydligen rätt kasst med folk under den första dagen. Synd att det krockar med kulturnatta, om Geiger även i fortsättningen vill köra festival samtidigt som när Göteborgs stad firar stadens kulturyttringar borde de försöka vara en del av kulturnatta. Då hade säkert mer människor gått till Brewhouse, som jag dessutom tror är ett hus som många inte känner till. I lördags var det fotbollslandskamp, men det trillade in mer och mer folk under kvällen när eländet i Danmark var historia.

Jag försökte förtränga matchen och kom till Brewhouse i tid till lördagens första konsert, ett möte mellan slagverkaren Jonny Axelsson och Martijn Tellinga, den holländska gästen. De framförde ett par stycken av skiftande karaktär. Lite ojämnt, tyckte jag, men ljudet var superbt, och när Tellinga via sin dator frambringade smattrande ljud som fick mig att tänka på ett regn av partiklar, atomklyvning och liknande, väcktes intressanta associationsbanor. Och emellanåt var det intressanta kombinationer av slagverk och elektronik. Mest originell var den sista kompositionen, med slagverk av Axelsson till en film. Kanske inte helt lyckat, men udda.

Näst på tur Utmarken Showcase. Tre band/artister – Källarbarnen, Street Drinkers, Fantasy Sex - förknippade med Utmarken, ett syskon till skivbolaget Release The Bats. Lo-fi-noise, hemmabyggen, krypande, mystiska ljud. Jag kom inte riktigt in i Källarbarnens konsert, men Street Drinkers trasiga drone/industri-mörker med malande sång och Fantasy Sex nyansrika, bitvis oväntat vackra (lite Philip Jeck-känsla emellanåt) ljudlandskap fastnade. Den nyfikne försöker få tag på limiterade kassetter och annat med akterna på Utmarken/RTB.

Härnäst på Beat-scenen - samma lokal som baren - var duon Nina de Heney (kontrabas) och Lisa Ullén (piano) som precis släppt dubbeln ”Carve” på LJ Records. Två suveräna improvisationsmusiker, som kan spela extremt fysiskt, men även nyfiket och låta tystnaden vara delaktig i suggestiva klangäventyr. Ullén lutade sig in i pianokroppen mycket, som preparerats, spelade oförutsägbart, omöjligt att veta vad som skulle ske. de Heney använde bland annat vad som såg ut som ätpinnar, spelade ömsom tjockt, med cirklande, repetitiva vandringar och snabbt, med blixtrande kast.

George Kentros och Mattias Peterssons tolkning av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” – ”There Are No More Four Seasons” - var en av fjolårets bästa svenska skivor. Och det är ännu bättre live, när man ser samspelet, hur de hänsynslöst och kärleksfullt kastar om och gjuter nytt liv i det nästintill uttjatade klassiska verket. Det som imponerar allra mest är att allting klaffar, de går aldrig för långt i sabotage, eller blir tråkigt trogna originalet, utan hittar någon slags perfekt balansgång, och sällan har fiol och elektronik dansat tillsammans lika lätt. En gnistrande konsert. George Kentros berättade efteråt att de ska försöka utveckla konceptet, hitta andra verk att tolka. Det ska bli spännande att höra!

Mikael Enqvist – mest känd som ena halvan i Pistol Disco - spelade på en ombyggd fläkt. Tror jag. Fläktorgel. Han grejade lite med instrumentet/det ljudande objektet, gick ibland en bit bort, för att lyssna. Jag såg honom göra en liknande konsert på en annan Geiger-kväll tidigare i år, då kom jag aldrig in i det, men tyckte mer om det nu, det blir mer en presentation än en konsert i vanlig mening, gillar det konsekventa i uppförandet, och själva ljuden blir dronemusik som både känns ursprunglig och säregen.

"Al-Awda" var namnet på Dror Feilers komposition, som uruppfördes i Stena Arena, den största av de tre konsertlokalerna i BrewHouse. Feiler presenterade verket, hänvisade till Jerikos murar, berättelsen i gamla testamentet när den stora muren runt Jeriko föll efter att präster blåst i horn och folk skrikit. Om jag förstod det rätt är Al-Awda en kommentar till det här, men syftet är att få den nuvarande muren som Israel byggt på Västbanken att rasa, genom att hitta en speciell ton. Minns inte exakt vad det arabiska ordet Al-Awda betyder (hemkomst?, något sånt), men ordet har blivit synonymt med strävan att alla palestinier ska ha rätt att återvända till sitt hemland. Dror Feiler berättade även att konserten skall skickas till israeliska ambassader. Den filmades, så kanske sitter folk nu på israeliska ambassader och lyssnar. Om de nu ens öppnar ett paket från Dror Feiler, aktivisten, debattören, men man kan ju hoppas.

Konserten startade med en extremt skärande ton - både med en liten saxofon, laptop och synthar/elektronik – som nästintill fick hela Brew House att falla samman. Det var ett av de jobbigaste ljud jag har hört. Öronen fick en chock. Men de skrumpnade inte, i vanlig ordning är Feiler grym på att bygga upp massiva, mullrande, ljudlandskap, med ett hav av nyanser, och jämfört med solokonserten på No Fun Sweden-festivalen häromveckan var det mer noise den här gången, även om han hade sina saxofoner med sig. Det var stenhårt. Musiken gick in i hela kroppen, fick det att skorra i väggarna. Jag har svårt att hitta ord. Det var… omvälvande. Mycket bra. Musik behöver absolut inte vara politisk, men det är befriande, och viktigt, med en person som Dror Feiler, där politik och musik tvinnas samman.

Gick det att ta in mer, efter det här? Nja, egentligen inte, Andreas Tilliander under sitt Mokira-alias struntade jag i, men Mårten Falks gitarrmusik trängde sig fram, som ett omväxlande väderfenomen, efter åskdånet. Varierad konsert, han spelade på en åtta-strängad så kallad rysk gitarr, och vanlig akustisk gitarr, olika typer av verk, ett var politiskt, av Lars Carlsson, som kommenterade USA´s invasion av Irak, han spelade till en film, skiftade från tidig-musik-stuk till modernt hackande, och det märkligaste (men inte det bästa) stycket hade namnet "Hemligheter", och var ett inspelat samtal mellan tonsättaren Christopher Anthin och Falk, med livegitarrackompanjemang.

Genre X - Kentros och Berthling på Röhsska

Under ett par dagar har olika typer av musik- och ljudevenemang arrangerats på Röhsska Museet under Listen to the world/World New Music Days/ISCM-festivalen. Hörlurskonserter, workshops, visuella verk, ljudinstallationer och annat. Jag missade tyvärr det mesta, men gick ner en våning i designmuseet i söndags mitt på dagen för att lyssna på när George Kentros (fiol) och Johan Berthling (kontrabas) framförde några verk som de själva beställt, av kompositörer som rör sig inom olika områden. Jag misstänker att namnet på konserten – Genre X – kommenterar just detta, musik som vandrar mellan genrer, som inte kan placeras i varken kammarmusik eller elektronisk musik och som kanske också problematiserar begreppet konstmusik.

Ja, jag vet inte, men det var en intressant lyssningsupplevelse. Först ut Hans Appelqvists ”Restless Butterflies”, med ett sjungande, mekaniskt djur (Corfitz) i centrum. Appelqvist har jobbat mycket med röster och djur och stycket kändes som en fortsättning på Naimakaraktären. Jag fick nästan för mig att Corfitz har rört sig i pereferin i Appleqvists menageri tidigare. Jag måste höra texten och musiken fler gånger för att bilda en uppfattning, men det fastnade inte som hans allra bästa låtar. Möjligen är det bara en del av ett större projekt, en bit av ett pussel

Jenny Sunessons ”The Great Destroyer” var hårdare musik. Kentros fiol och Berthlings bas fick jobba mer intensivt. Två suveräna musiker, det måste sägas, men här började jag nicka till. Vilket nog mest hade att göra med att fåtöljerna var så sköna. Jag fastnade mer för Anna Einarssons ”Third Mind”, med utrymme för pauser, tystnad, lite minimalistiskt. Fredric Bergströms ”No More Structures” är om jag förstod rätt uppdelat i sex delar. Vi fick höra tre, elektroniken var mer närvarande, ett spännande möte mellan stråkarna och olika typer av elektronisk musik. I programhäftet stod det att även Mattias Peterssons ”Everdrone” skulle framföras. Om så gjordes hade jag somnat. Jag har inget minne av det.

Det mest suggestiva verket var tvivelsutan ”Variations on a Theme by Blind Willie Johnson” av Erik Bünger. Allt jag har hört/sett av Bünger har varit bra, både musik, ljudverk och filmer. Den sedan några år Berlinboende konstnären/musikern har gjort verk tidigare med liknande titlar, ”Variations on a Theme by Lou Reed” till exempel, och han har även gjort en ljudinstallation med Blind Willie Johnsons ”Dark was the Night, Cold was the Ground” som grund. Det var samma musik som användes även nu, den välkända, i alla avseenden fantastiska bluesgospelsången, luckrades upp, stuvades om, och samtalade med Kentros och Berthlings instrument. Ibland drone-aktigt, ibland något annat, blues och kammarmusik smälte ihop. Mycket bra! När såväl den inspelade rösten som musiken från scenen tystnade nynnande delar av publiken vidare, i någon minut.

Johan Berthling och George Kentros kommer att framföra samma verk i Stockholm. Jag hittade en uppgift om Teater Lederman den 19 oktober. Men det står inget på teaterns hemsida. I Göteborg kan man se och höra Corfitz även på fredag 18:30 utanför sjöfartsmuseet när kulturnatta invigs, tillsammans med projektioner av Andreas Nilsson och nyskriven musik av Wildbirds & Peacedrums för 25 slagverkare.

Draw a straight line and follow it! - The Drone People

The Drone People är ett projekt som initierades av Joachim Nordwall (iDEAL) för Stockholm New Music 2008, då en 24-timmars konsert uppfördes på Fylkingen. Sedan dess har kortare varianter gjorts i bland annat Amsterdam och London. Gårdagens fyratimmarsvariant på Nefertiti i Göteborg innefattade Joachim Nordwall, MV Carbon, Lary 7, Rhys Chatham, Leif Elggren, Henrik Rylander, Jean-Louis Huhta, BJNilsen och Hildur Gudnadottir.

Det var de långa klangernas afton och musiken framfördes helt utan paus. Uppträdandena hakade i varandra. När artisterna avlöste varandra gick han/hon helt enkelt upp på och spelade tillsammans med den som redan spelade. Därefter blev det tid för lite solomusik, innan det är dags för nästa person att ansluta på scenen. Så rullade det på under fyra timmar där djuplyssnandet stod i centrum.

Först ut var trion Elgren/Rylander/Huhta. På scenen sitter tre män i rött motljus, med ett myller av elektronisk apparatur, sladdar och skärmar framför sina händer. Musiken framfördes med en industriell ton, med en cirklade och enkel rytm i botten, som sakta sakta drog musiken framåt. Den monotona musiken skapade en malande, samtidigt lite sövande rörelse. Det är som att åka tåg och plötsligt nickade jag till, utan att det på något sätt bör ses som något negativt. När tid och rum förskjuts löses också skiljelinjen mellan dröm och verklighet upp.

Musiken fortsatta på det linjära spåret även när BJNilsen kopplar in sin silvriga mac i trions elektriska universum. Musiken lättades upp av luftiga och harmoniska digitaldroner. Klara klanger letade sig in bland brus och muller. Färgerna skiftade och fladdrade fram med vag konturer och nyanserarde musiken.

Lary 7 är en nyckelfigur i New Yorks experiment- och improvisationsmusikscen. Han har samarbetat med bland annat Swans, Jarboe, Dead Combo och håller just nu på med sitt första riktiga soloalbum på skivbolaget iDEAL. Lary 7 använder sig ofta av upphittade eller fyndade förhistoriska ljudmaskiner. Inget undantag på Nefertiti där han hade med sig olika fläktar och andra vintagefynd som han mickade upp. Dessutom hade han med en gammal manick som såg ut att vara någon slags air-raid-siren. Med hjälp av en vev skapade han långa utdragna klanger, där man ibland undrade om det var fläktsystemet eller hans musik man hörde.

Mötet mellan MV Carbon och Hildur Gudnadottir blev spännande. Båda spelar cello men har helt olika angreppssätt. MV carbon spelade hårt och intensivt, medan Hildur Gudnadottir spelade följsamt och sensuellt, där instrumentet blev som en förlängning av kroppens rörelser. Dessutom upplevde jag MV Carbons cello/elktronik som den enda som gjorde anspråk på att rucka på kvällens motto "Draw a straight line and follow it". Visst höll hon linjen, men det tog en omväg i brutala elektriska stormar och Sunn O)))-doftande partier. Häftigt, hårt och fascinerande.

Joacim Nordwall hann också spela med Hildur Gudnadottir. I mötet mellan hans pulserande elektronika och Gudnadottirs modifierade cello uppstod svävande och koncentrerad minimalism. Nästa moment var en förlösande gitarrduell mellan Joacim Nordwall och Rhys Chatman. Både såg ut som lyckliga barn där de stod på var sida av scenen och log mot varandra. Chatman kittlar strängarna i 120 och loopde ljuden lager på lager. Norwall följde efter, men spelade rakt och malande, precis som i Skull Defekts och någonstans där emellan nåde de klimax i ett tranceliknande tillstånd, frammanat av improviserad och monoton gitarr.

Parisbaserade amerikanen Rhys Chatham är en legendar i dronekretsar och han började sin musikaliska bana som La Monte Youngs pianostämmare. Han har också studerat för elektronmusikkompositören Morton Subotnick och minimalisten Tony Conrad. Han har starka kopplingar till no wave-rörelsen och 1978 framförde han sin första Guitar Trio tillsammans med Glenn Branca och Nina Canal - något som blivit något av hans signum.

För The Drone People tog han också med sig sin trumpet, ett instrument han experimenterat med sedan 1983. Tillvägagångssättet är samma som för gitarren - blåinstrumentet loopades lager på lager. Rena toner blandades med pustande och frustande. Inledningen innebar ett sammelsurium av ljud, men vaskas med tiden fram till ett rent uttryck av tidsupplösande drone. Det är väldigt lekfullt framfört och de utdragna ljuden lägger sig över besökarna böjda huvuden som en glimmrande slöja.

The Drone People hyllar minimalismen och La Monte Young, kraften att våga göra få men otroligt viktiga val, ljud och möjligheterna att genom ljud försättas i nya sinnesstämningar. Det är spännande och krävande att sträcklyssna i fyra timmar, men samtidigt en avkoppling från den stressande omvärlden. Framför allt är det fascinerade att se hur uttrycken varierar, trots att alla utgår från samma grundidé. Det blir extra tydligt när man låter musiken röra sig in och ut ur varandra i långa tidsupplösande kompositioner.

Fåglar i Ljudkonsten

Jag sitter på golvet med en gammal transistorradio/kassettspelare och försöker skruva in en särskild frekvens. Hemma? Nej, på Göteborgs naturhistoriska museum, i rummet med däggdjur som lever på land, en bit bakom den stora elefanten i mitten av rummet. Som en del av World New Music Days/ISCM/Listen to the World-festivalen har det varit föreläsning under temat ”Fåglar i ljudkonsten” och i anslutning till det är det konsert med föreläsare Andreas Hagström, ljudkonstnären Anders Dahl och två medlemmar från ljudkollektivet Dånk! Riktiga naturljud, manipulerade naturljud och, ja, jag vet inte riktigt vad de gör, hur de gör det de gör, men det sänds ut i en radiofrekvens, radioapparater är placerade runt om i rummet, och några av åhörarna har med sig egna radioapparater. Men min gamla, fina National Panasonic (julklapp från en morbror 79-80 någongång) hittar bara sportradion och de vanliga, andra FM-kanalerna. Lite pinsamt. Jag ger upp. Lyssnar ett tag, på ljuden, men, fan, jag försöker igen, ger upp, försöker igen, med örat nära högtalaren och – ja, äntligen! – nu hittar jag rätt frekvens. Men efter några minuter med fågelsång och vindar och vatten och annat är konserten slut. Typiskt.

Nåja, förutom min okunnighet om radiofrekvenser var det en intressant upplevelse. Udda att vara i det fina gamla museet på kvällen, med uppstoppade djur i mängder. Jag älskade stället som barn, att kolla på garfågeln, Stellers sjöko (utdöda djur är alltid fascinerande), den Malmska blåvalen och minns att jag brukade stanna till vid okapin, ett märkligt djur. Och med en son på tre och ett halvt år har jag hamnat där igen på senare tid, senast tittade vi mest på albatrosserna.

Intressant ämne – Fåglar i Ljudkonsten. Sitter med en lapp, verklista, om vilka ljudsnuttar som spelades under föreläsningen, det blir nog en Kurt Schwitters-bok som sänglektyr. Och Oskar Salas soundtrack till Hitchcocks ”Fåglarna”, finns den som skiva? Vill se om filmen. Och namn som David Dunn, Gerhard Rühm, och Jim Fassett måste kolla upp! Vet inte om jag fick några nya insikter, men ämnet intresserar mig enormt. Men varför är fåglar så intressanta? Jag brukar tänka att alla fåglar är, ja, nästan heliga. Nej, kanske inte, men jag kan kolla på de ofta bespottade kråkorna i timmar, blir glad av skarvar, den första rödhaken, en korp i en grantopp, och sommarens höjdpunkt var nog när jag såg tre kentska tärnor lekfullt jaga varandra över Skrea Strand i suverän, hisnande, vacker flykt. Symboler för friheten? Sången, ljuden, vem gnäller på måsars skrän, inte jag. Sparvar och skator - även hos dem kan man se sig själv. Kanske

Föreläsningen tog upp flera sidor av myntet. Ljudkonsten ekologiska spår. Hur lätt det är, i filmer, till exempel, att med olika fågelljud, skapa stämningar, ge illusionen att man befinner sig på en viss plats. Att ljudavbilda fåglar, på olika sätt, från Messiaen till Fahlström. Forskandet, som Henrik Håkanssons verk, att belysa, ställa frågor, om människans förhållande till naturen.

Undrar om det gjorts något ljudkonstverk inspirerat av gröngölingen? Den hör man ofta, i Slottskogen. I år har jag hört den mer än någonsin. Den låter stressad, jagad, nervös. Som människan. Det är natt. Tänker på nattskärran. Symbolisk fågel. Döden, underjorden. Ekelöfs urfågel. Och den ensamma koltrasten. Om hösten. Associationerna flödar. Och i datorn, Chris Watson, inspelningar av fågelsång, Tyneside dawn, BBC-inspelning.

Radion är tyst. Men den fick komma fram ur klädkammaren. Fånga in en ovanlig konsert, en annan frekvens, i några minuter.

Nytt från Garry Higgins på Drag City

Världen fick vänta över 35-år. Den 29:e september kommer det ett nytt album från freakfolk-legenden Garry Higgins. 1973 släppte han det fina albumet Red Hash (som också finns återutgiven på Drag City). Kort därefter lämnade han friheten och åkte in i finkan och försvann sedan från rampljuset. Tills 2005 då Drag City gav ut Red Hash på nytt.

Higgins har varit en inspirationskälla för bland annat Ben Chasny och på Six Orgnas of Admittance-albumet School of the Flower finns en cover på Gary Higgins låt "Thicker than a Smokey".

Gary Higgins live på End of an Ear 2008:

No Fun, dag 4

No Fun, dag 4

Det var en elektroakustisk start på den sista No Fun Fest Sweden-kvällen. Sören Runolf, Mats Lindström och (tror jag, ursäkta om jag har fel) Anna Koch. Fylkingenrävar som gjorde en skarp konsert med elektronik och cello. Vad de gjorde, hur ljuden alstrades, gick mig förbi. Men det var ett intressant möte mellan äldre och ny elektronisk musik, mellan cello och apparater. Vibrerande spänningsfält, ljud som kändes extremt levande. Knäpp jämförelse kanske, men jag tänkte på pilbågar, elektricitet som spändes hårt och knäpptes iväg. Cellon som armborst.

Putrefier var något annat, men även här kastades ljuden ut, skoningslöst, skickligt. Jag måste erkänna att jag aldrig hört honom tidigare, Mark Durgan, gammal i gemet, har gjort noise med England som bas sedan mitten av 80-talet. Jag satt ner, trött, seg, för lite kaffe i kroppen, och kände basskorr tryckas in från väggen in i ryggen. Angenämt. Ett tag, när rytmerna studsade och fladdrade kändes det som Putrefier var en akademisk storebror till Kid 606. Eller nåt. Som sagt, skickligt, laboratorienoise, men jag hade tankarna på annat håll.

Märkligt att man kan känna lycka av brutalnoise. Lasse Marhaug har fått mig att jubla, nästan skrika av glädje vid tidigare konserter, och så var det även nu, tillsammans med Tommi Keränen, under namnet Testicle Hazard. Världsklass. Kan ens japaner vara lika bra? Det är extremt, hårt, monumentalt, men med massor av variationer, maskinerna lever, ljuden bryter sig ut från apparaterna, från datorerna, som en ilsken jätteorm, som kastar sig, med spasmer, slingrar sig omkring i vansinnigt tempo. Lysande när de stannar upp, behåller ett skärande ljud i säkert en halvminut innan manglet sätter igång igen. Dror Feiler skakar på bjällror. Kollegan Marhaug (de har gjort en del ihop på senare år) skakar på sladdar, maniskt, som han vill driva ut demoner ur kablarna.

Noveller var en lugnare historia. Noveller: Sarah Lipstate, som precis släppt ett album, Red Rainbows, på No Fun-generalen Carlos Giffonis skivbolag No Fun. Det startade sådär. Elgitarr, pedaler. Hon placerade gitarren på ett bord, spelade med stråke, skön dronemusik, ett tag, men det hände för lite, även om det var fint när hon plockade med fingrarna på strängarna. Möjligen är Noveller relativt ny som liveartist, jag läser att hon även gör film, jobbar med multimedia, kanske var det en visuell dimension som saknades.

Tvära kast. Från det ena till det andra. Noise och industri är ju nära släkt, och Enema Syringe hamnar i industrifacket, i det här fallet svensk industri, med rötter i 80-talets kassettscen. Kai Parviainen startade Enema Syringe som en duo 1985. Efter en paus på nästan 20 år är Enema Syringe igång igen sedan några år, som enmansprojekt. Jag, som är oinvigd, har ingen blekaste aning om det är 80-tals-låtar (misstänker det) eller nyare skapelser, men det spelar ingen roll, de småknäppa texterna fungerar på något märkligt vis, entusiasmen på scenen och bland publiken smittar av sig. I en alternativ värld är det hits, med medryckande beats och rader som Du kan aldrig ha det ogjort… Framförallt: kul, bra, att även svensk kassettindustri fick en plats på festivalen.

Den brittiske mångsysslaren Dylan Nyoukis (skivbolaget Chocolate Monk, solomusik, grupper som Blood Stereo, med mera med mera) gjorde en briljant konsert, eller framträdande/performance. Först var han röstkonstnär, text-ljud the Uk way, lysande, underhållande, imponerande. Strupsång, hyperbabbel, ja, allt möjligt. Sen såg jag dåligt, märkliga ljud, men eftersom akustiken på Fylkingen är fantastisk gick det att bara lyssna. Ärtor i skål. Knäckebröd. Stråke på objekt. Ja, fan vet vad han gjorde - men det var bra! Är man nyfiken finns det mycket Dylan Nyoukis på Ubuweb.

Hedonistisk experimentpunk. Pubertalt trams. Nyskapande dekonstruktion av rock. En explosiv avslutning. Förlösande noise/indierock/hardcore/grind-hybrid. Billiga poser. Frågetecknen är många. Det var längesedan en konsert gjorde mig så osäker. Många intryck, på en gång. Ibland tyckte jag att Hair Police - live – var lika bra som fjolårets, bitvis, suveräna album Certainty of swarms (No Fun). När osäkerheten enbart är positiv, man vet inte vad som ska hända, det känns som musiken kan ta vägen vartsomhelst. Mike Connelly är som en osäkrad kanonkula. Men, ibland, går det åt andra hållet, det blir förutsägbart, ännu mer skrik, och poserna står ivägen, kväver musiken. Märkligt band, på många sätt, Connelly sjunger, nej, skriker, och svingar gitarren som en bindgalen skogshuggare. I det här sammanhanget, i bandet han var med och grundade, för åtta, nio år sedan, i Kentucky, är han ännu mer i centrum än i Wolf Eyes. Robert Beatty, som spelar elektronik, är stenansiktet, står ofta med ryggen mot publiken, har en liten synth runt magen, och gör väl det mest intressanta rent musikaliskt, skärande ljud, och beats som inte vet om de ska trasas sönder eller flyga iväg. Och så trummisen, Trevor Tremaine, som efter, ja, fem minuter, klättrar upp på läktaren, halsar öl, leker spindelmannan. Med bar överkropp. Vad jag förstår är det här Hair Police grej, ibland är det hur bra som helst, men – ungefär, som det ibland kan vara med Wolf Eyes - önskar jag att de skippar hardcoreestetiken, den amerikanska slå-på-bröstet-skiten, och fokuserar, presterar, vrider ut mer av sin potential, Hair Police skulle ju kunna vara världens bästa band. I en kvart, i alla fall. Samtidigt, tänker jag, jag hade säkert älskat det om jag vore 18 år igen. Och jag gillar hur jag inte kan bestämma mig, osäkerheten, hur musiken balanserar på gränsen till att falla ner i ett stup, i varje sekund.

Till sist: det var en kanonfestival. Framförallt bredden imponerade. Ingen konsert var den andra lik. Noise kan vara mycket. Ett träd med tusentals grenar.

No Fun, dag 3

Den andra No Fun-dagen på Fylkingen var något svagare än fredagens kontrastrika öronfest. Men även den här kvällen fick man höra hur många olika stilar och uttryck som ryms inom paraplybegreppet noise. Ja, noise och noise, vet inte om Carl Michael von Hausswolffs magnifika konsert var noise, men, ja, mer om det senare.

Först ut danska Family Underground, en ny bekantskap för mig. Och det var bra, tydligen brukar de även syssla med mer psykedelisk musik, men nu var det stenhård noise, inga mellanlägen, men inuti manglet rörde sig musiken och frambringade massiva nyanser. Två medlemmar på elektronik, den ene spelade även gitarr, och drog med en stråke eller klinga eller något liknande (inga stolar, så man såg dåligt), vilket skapade vassa droneljud. En bra start på kvällen, in i stormens öga med en gång.

Vad ska man säga om Sewer Election? Dan Johanssons enmansprojekt. En konsert när han visade splatterfilm till musiken gjorde mig skeptisk, men senare har jag uppskattat det jag hört på skiva, som iDEAL-släppet Kassettmusik. Den nämnda skivan börjar med kväljningar, så även No Fun-konserten. Han står bakom en slags skärm, med mikrofonen långt ner i halsen. Vad ska hända? Äckligt, men ett dramaturgiskt grepp som fungerar. Och så – pang – stenhård, ilande noise i några minuter. Han bankar skärmen mot golvet. Mike Connelly (Wolf Eyes, Hair Police) ställer sig längst fram bland publiken och diggar liksom en del andra noiseheads. Konserten varade i 10-12 minuter. Explosivt. Vissa ropade på mer, men det räckte. En perfekt längd för den här typen av utbrott.

Oneohtrix Point Never hämtar – precis som Emeralds, som spelade i fredags – näring från den tyska kosmische-skolan. Daniel Lopatin heter mannen bakom det mystiska namnet. I början är det ett hopkok av beats, loopar och melodier. Det känns som han prövar sig fram, leker, stjäl från popparken, innan de kosmiska inslagen blir starkare och starkare, med varma, bubblande synthljud som kontrasteras av space-liknande ljud, lite som röster; jag ser framför mig ett andeväsen som seglar omkring i en kapsel i rymden och skriker efter kontakt. Särskilt andra halvan av konserten var riktigt bra! Och även om en del gamla favoriter lockade är det alltid kul att upptäcka ny musik.

Däremot var Religious Knives något av en besvikelse. Maya Miller och Mike Bernstein gjorde tidigare musik som Double Leopards, med Religious Knives har de ibland lämnat drone/noise-inslagen för en mer traditionell indie/psyk/experiment-rock, som på fjolårets Ecstatic Peace-släpp, där de var ett fullfjädrat rockband, med även bas och trummor. Nu var det kärnduon som spelade, egentligen borde det tilltalat mig mer, orytmisk, minimalistisk musik som upphävde tiden, ljud att vara i, men jag hamnade aldrig i rätt stämning, någonting saknades, fast jag vet inte vad, kanske var det bara jag som hade hoppats på att få höra dem förena droneelementen med taggig d-i-y-rock.

Dror Feiler har aldrig gjort mig besviken. Inte live, i alla fall. På senare tid har jag mest sett honom med Lokomotiv Konkret, det legendariska svenska frijazzbandet som fortfarande krossar det mesta. Nu körde han ett soloset, med dator, rattar och saxofoner. Till en början är det mest jobbigt, ljusa, skärande saxtoner som bråkar med aggressivt brus. Men det växer och växer, han är en grym improvisatör och även om han gjort solonoisekonserter hur länge som helst tycker jag mig kunna se hur han verkligen lyssnar på ljuden, lyssnar på vad som händer, hur han ska gå vidare, styra upp det. Saxofonfingrarna kan inte vara stilla, angriper reglagen, saxofonen krigar mot det digitala, samtalar, slåss. Jag har sett honom ännu bättre, men puuuuh, vilken musiker, få , kanske ingen, är lika lyhörd för kaosets nyanser.

Jag har egentligen inget emot att det inte finns stolar att sitta på, men det var svårt att se artisterna på scenen, jämfört med i fredags. Carl Michael von Hausswolff såg alla. Han satt på en övre scen, en läktare typ, i ett hörn, med lampor och apparatur. Jag såg en konsert en gång med Carsten Nicolai (Alva Noto) där allting var perfekt. Kom att tänka på det nu, med Hausswolff, den svenska veteranen, som precis som Guds Söner i fredags, har spelat på Fylkingen många, många gånger förut, dock inte i en liknande, delvis, amerikansk, noisefestivalkontext. Om jag minns rätt har han gjort en skiva som heter Ström, och Hausswolff liksom bryter ner de elektroniska ljuden i dess minsta beståndsdelar. Han drejar fram partiklar, får en atom att vibrera. Samtalar med rummet, frekvenserna går in i kroppen, golvet dallrar, väggarna vibrerar. Avskalat. Och effektivt. Perfektion. I positiv mening. Precision. Festivalens hittills ”lugnaste” konsert, men den som kändes mest. En mästare i arbete.

Efter den stillsamma uppvisningen var det lite svårt att smälta Prurient (Dominick Fernow). Vid ett tidigare Sverigebesök var jag först ytterst tvivlande till Prurients performancenoise, han skriker, skriker, till mestadels förinspelad aggro-noise, med ryggen mot publiken. Men, successivt, kom jag in i det, och via en djupdykning in i plattan Black Vase (Load) som kom för några år sedan hade jag svårt att slita mig från avgrunden. Men nu har jag inte riktig ork eller koncentration att lyssna ordentligt, utan konstaterar mest att festivalen har visat upp ännu en gren av noiseträdet. Men jag tyckte att Sewer Election var bättre, om man ska jämföra.

Midnatt. Vargarna har vaknat. Redo att ännu en gång däckas av Wolf Eyes. Och det blir så, de har ett fantastiskt sound. Det där skitiga, släpiga, hårda, krypande, rakt-i-magen-soundet. Jag önskar att jag sett dem även i torsdags, det var inga frijazznoiseutflykter överhuvudtaget, utan en partyspelning, eller, födelsedagsspelning, Nate Young fyllde år, han fick en öl av John Olson som sveptes i ett huj. Tråkigt att jämföra med tidigare spelningar, men Wolf Eyes är ännu bättre när de är svårare, går in ännu djupare i sin musik. Men. Som sagt. Det är ett fantastiskt sound, armar i luften, BAM BAM BAM, Mike Connelly sliter av ena gitarrsträngen, stagedivar, Nate Young skriker, fan vet om vad, men jag köper det, rakt av. Amerikansk musik. Ett amerikanskt fenomen. Jag tänker på det, under konserten, det är som Wolf Eyes tar all amerikansk skräpkultur som någonsin existerat, trycker in det i en gigantisk maskin, som spottar ut rubbet, trasigt, slamsor, korvar, som – om man tittar, lyssnar, noga – har inslag av guld.

No Fun dag 2

Väldigt bra och väldigt överraskande - där har ni den första riktiga festivalkvällen på Fylkingen för No Fun Fest Sweden 2009. Och kvickt var det gjort. En scen, åtta akter och ny konsert ungefär var 40:e minut. Nu är det en lite annan sak att soundchecka för artister som inte är kända för att klaga på ljudteknikern över lite rundgång - möjligen att det behövs mer. Men det är rätt strongt ändå att styra i ordning så många musiker med så mycket elektronik, effektboxar, sladdar, strömkablar, förstärkare. Samt vanliga instrument - men vi väntar med överraskningarna.

Family Battle Snake är Bill Kouligas från Berlin. Han gör elektronisk musik som inte har ett skvatt med klassisk noise att göra. Istället för verkstadsindustri låter det kosmische musik, det är rena ljud, sinustoner, ljuden förses med stora reverb och långa delay. Rätt vacker drone, inte fjärran Cluster och andra i den tyska ambienta 70-talsskolan.



Bakom aristnamnet Regression döljer sig Nate Young från Wolf Eyes. Åtminstone kallar han sig så ikväll, på den festival som iDEAL-Jocke Nordwall fixat ihop, kanske som förvirrande koppling till sin skiva Regression som släppts just på iDEAL Recordings tidigare i år. Det är en makalös inspelning, mörk och förförisk. Lika långt från traditionell noise är den musik han gör live, snarare handlar det om dark ambient med inslag av lite skräck och lite surrealism. Nate Young går handgripligt igång med mikrofon på golvet. Ljudet går in i någon gammal synthesizier som loopar ljudet och skapar material till mattor och skeva, dova rytmer. Det är en stillsam konsert, ljuden tar sin tid, musiken tar sin tid.

Bråttom har däremot Astral Social Club, Neil Campbells soloprojekt. Här handlar det om extas, primitiva blandningar av rundgång i olika färger och nyanser, nedpitchade strömstörningar, det är komplext och nästan sprickfärdigt överlagrat. Campbell har inga problem att blanda in rock i sin noise. bastoner blir pulser att headbanga till (han är visserligen flintis, men ni fattar), mikrofonen svingar han som en instrumentalist framför gitarrförstärkaren, han skulle kunna sikta på crescendo och gå upp på tå och göra segertecknet, om det inte vore för att hela konserten är ett långt, utdraget klimax. Som extranummer sparkar han igång en breakbeatsampling - kanske inspirerad av gårdagskvällen och Carlo Giffonis Acid-konsert. Det var dock musikaliskt överflödigt, konserten var egentligen redan över.

John Olson från Wolf Eyes har projekt vid sidan också han. Dead Machines är John och frun Tovahs grupp (hon spelar i skogsrockande Wooden Wand och Vanishing Voice). Om tillskottet med en kvinna på scenen - den första och enda för kvällen - kan man säga mycket, men jag nöjer mig med att konstater att det också musikaliskt blev en konsert som avvek från mängden. Herr och fru noise vid var sin liten maskinpark öppnade stilsamt och intimt, som om de sökte tillsammans efter konsertens atmosfär. Små elektriska, stickande ljud från John, djupare och krunschigare från Tovah. En briljant duett växte fram mellan Tovah på mikrofon i en konservburk och saxofonmaken på förlängt blåsrör (ett annat än kvällen innan) samt - hick, ta i trä - tvärflöjt! Nej, jag ljuger inte: på festivalen No Fun Fest, världens yppersta härdsmälta för noisemusik, spelades det musik på flöjt. Briljant.



Guds Söner, eller Sons of God som de omväxlande heter, är förstås omöjliga att förbigå i urvalet till en experimentell festival för utvidgade musik på Fylkingen. Leif Elggren och Kent Tankred har sedan mitten på 80-talet arbetat med liveelektronik, installationer och performance. Missar man poängen kan en Guds söner-konsert säkert vara svårsmält. Det är möjligt att alla på Fylkingen inte heller svalde deras ljudperformance, vars grund bestod i att Leif och Kent använde mikrofonförstärkta räfsor som de krattade stenar med på scenen. Henrik Rylander och Joakim Nordwall från Skull Defekts ackompanjerade, om man kan säga så, på liveelektronik. Krattandet befann sig i det ljudande mellanregistret, och i centrum var också Tankred och Elggren som piruettande balettdansare med krattor som ståspetsskor.

Om Emeralds ska jag hålla mig kort (snart Fylkingendags). Från Ohio kommer den här trion som lite för mycket lyssnat på Tangerine Dream. Det kunde ju vara fint, Tangerine Dream var (mer än är) fantastiska. Emeralds, på elgitarr och synthar, sysslar med en annan men närbesläktad nutidsversion av den kosmische musik som Family Battle Snake förlyssnat sig på. Det är bra med inspiration - om det stannar där.



Burning Star Core, så. Kvällens höjdare och avslutare. C. Spencer Yeh är klassiskt utbildad violinist - ja, ni läste rätt; v i o l i n - och har sysslat med noise och improv i en massa olika hårda och stenhårda sammansättningar. Burning Star Core har samarbetat med många (Thurston Moore, Chris Corsano, Comets on Fire) men på Fylkingen är Yeh solo med elektronik och fiol. Han slösar ingen tid, skär tvärsäkert ut de rätta skivorna av de ljud han för stunden vill arbeta med, använder stråken, eller två stråkar, lägger till ett melodiskt tema, en fältinspelning eller en fet rundgång. Det är enastående bra, en rik musik och ljusår ifrån det "oljud" som noise vanligen hämtas ihop med. Mer, det är känslan jag surfar ut på. Mer Fun.

Sven Rånlund
Bilder: S R och Anders Håkansson

No Fun dag 1

Som kusinen från landet vimsar jag längs Hornstrull strandgator (iPhones gps är inte att lita på) innan jag till slut hittar Hornstulls Strand - eller vad stället egentligen heter. Märklig lokal. Långsträckt som en smal fotbollsplan, hängiga soffor, pingisbord, lyxöl och bra mat i restaurangen och blask i andra änden - där förstås No Fun-festivalens öppningsparty hölls.

Duon Ectoplasm Girls från Stockholm fick äran att öppna. Tyvärr missade jag dem. Och halva Skull Defekts konsert. Göteborgs mesta Gang of Four-spattiga minimalister har turnerat mycket och slipat sitt koncept rejält - kanske på gränsen till att skärpan börjar bli lite trubbig. De envetet statiska rytmerna från Henrik Rylanders trummor och Jean-Louis Huhta slagverk är motorerna som driver Joakim Nordwalls och Daniel Fagerströms hackande gitarrer.
Det är hårt och effektivt, som bäst när de håller ihop och förändrar så lite som möjligt, bara töjer ljuden ut och vidare. När sången kommer in blir det rock och något annat, en musikalisk dimension rikare men ett skoningslöst, mer "defekt" temparament fattigare.

Kvällens joker var Carlos Giffoni, boss för skivbolaget och festivalen No Fun och en av de spindlar med längst spröt i dagens noisevärld. "Only if you are willing to pay very well", står det på hans Myspace-sida. Fun. Giffonis solospelning denna kväll var om inte obetalbar så rätt oväntad.
Under artistnamnet No Fun Acid brakade han igång ett acid house-set med rullande, rytmisk sequencer och spräckliga, lightnoisiga ljud som pilfinkar in och ut. Rätt så corny, som om Strand var ett grisigare Ibiza och publiken inte där för extremt sus och brus utan hedonistiskt party. Om man kan kalla det modigt att spräcka genrens ramverk genom att använda rena ljud och rytmer, då var Giffoni kvällens banbrytare. I vart fall ett skickligt set och rätt kul.


Ett halvinspirerat Wolf Eyes suddar på.

Wolf Eyes är efter sina snart tio år som band och fem år som affischpojkar för den experimentella noisen fortfarande värt att resa långt för. Även en halvrisig, halvt inspirerad kväll - som denna - gör de musik i en klass för sig. Alltmer tycker jag de rört sig från det postindustriella till friimprovisationsjazzen, en breddning som för ett par år sedan befästes på en liveskiva när de spelade ihop med friformsgiganten Anthony Braxton - som själv bett att lira med Wolf Eyes!

John Olson tronar på kanten vid mixerbordet som en blind Ray Charles i solglasögon och växlar mellan sopransaxofon och något hemmasmitt flöjtinstrument - tänk ett förlängt cykelstyre med hål för bägge händerna. Nate Young skriksjunger och håller igång maskinparken med de arytmiska samplingarna som skevar så man ibland tror att takten kommer och knackar en i ryggen. Och så Mike Connelly, denna otroliga gitarrist, på sitt eget sätt. Av hans spelstil vet man inte om han ens kan dra en bluestolva, men gosse, det svänger något grymt ändå. Som en postindustrialismens Lou Reed, karln verkar oförmögen att spela konformt.
"Always wrong", är Wolf Eyes Myspace-motto för dagen. Helt tokig var inte spelningen, jag har sett dem bättre och mer fokuserade men också sämre, för avslappnade. Det är ändå ett fantastiskt band, att se dem dreja poesi ur skitiga ljud och brus ger fortfarande hopp om att skönheten alltid finns där, här, någonstans.
Sven Rånlund

Soundofmusic på No Fun Fest Sweden 2009

No Fun. Det är möjligen det bästa och mest adekvata namnet på ett nischat skivbolag sedan Blue Note.
I torsdags började No Fun Fest Sweden 2009 med en aptitretare på Strand i Stockholm. Tre dagar på Fylkingen följer. Sammanlagt en festival med 27 akter som gör musik utanför de vanliga skacklarna och inte direkt sörjer avsaknaden av melodiskt motiv, rytm, harmonik. Det gör inte heller publiken. Utsålt i förvåg.
Soundofmusic-Bloggens utsända trycker in fetvadden och bevakar allt. Fun No Fun.

Rashied Ali playlist

Den som är sugen på att lyssna på Rashied Ali kan kan följa nedanstående Spotifylänk. Där hittar du skivorna "Duo Exchange" från 1972 och "Rings of Saturn" från 1999. Lyssna, minns och hedra den store Rashied Ali.

Rashied Ali-playlist

Rashied Ali (1935-2009)

Onsdagen den 12 augusti förlorade frijazzen en av sina pionjärer, slagverkaren Rashied Ali (född Robert Patterson), som dog av en hjärtinfarkt i sin hemstad New York. Tillsammans med Sunny Murray, Andrew Cyrille och Milford Graves räknas Ali till en av dem som helt omformulerade batteristens roll inom jazzen till ett fritt polyrytmiskt spel som utnyttjade samma strida ström av intryck och idéer som tidigare var förärat blåsarna. Efter att först tackat nej till att medverka på John Coltranes ”Ascension” (Impulse) klev han in med dunder och brak tillsammans med Elvin Jones på Coltranes ”Meditations” (Impulse) från 1965. Under Coltranes sista experimentella fas var Alis roll central, vilket bl.a. kan höras på duoskivan ”Interstellar Space” (Impulse) som spelades in bara några månader innan Coltranes död men släpptes först 1974.

Efter Coltranes bortgång fortsatte Ali att turnera med Alice Coltrane där han även påbörjade ett samarbete med Frank Lowe. Det första resultatet släppte han på sitt eget bolag Survival Records, skivan ”Duo Exchange” från 1972, vars radikalitet och sväng står sig än idag.

Listan på jazzgiganter som Ali spelade med kan göras lång. Han var en drivande kraft in Manhattans fria scen med ett eget "loft" (Ali's Alley), en egen studio och ett eget skivbolag. Ali var även klok nog att spela in en hel del material från sessioner och livespelningar, en bandskatt som bl.a. har legat till grund för en del av Ayler Records utgivningar.

Rashied Ali blev 74 år gammal. Hans inflytande på den fria jazzmusiken är obestridlig och han kommer att saknas av många. 1999 lät John Zorn återutgiva hela Survival-katalogen på etiketten Knit Classics. Förutom "Duo Exchange" finns här riktiga pärlor som "Swift Are the Winds of Life" (tillsammans med LeRoy Jenkins) och "Moon Flight". Namnet han gav skivbolaget var inte alls dumt ur ett postumt perspektiv: Ali är borta men hans musik överlever!

Deerhunter avslutade Way out West

De som väntat på Deerhunter fick vänta länge. Klockan 02:30 i lördags gick Atlanta-kvartetten upp på scenen. Näst sist ut av alla WoW-akter. Publikmässsigt var det halvtomt jämfört med Gang Gang Dances dansfest som avslutades strax innan 02-snåret. Väl på scen bjöd Deerhunter varken på mellansnack eller paus mellan låtarna. När musiken startade fanns det inte återvändo. Spiral gick bara djupare och djupare in i musiken. Bandet bjöd in publiken och släppte inte greppet förrän scenen var tom. Totalt kompromisslöst.

Musikaliskt låter bandet som blandning av The Fall, My Bloody Valentine och Brian Eno. Live var det mycket mer larm än på skiva. Beskrivningen Ambient punk som jag läst om deras musik är faktiskt rätt träffande. Det är ungefär så det låter. Bradford Cox viskande sång och skimrande gitarrspel gick som en röd tråd genom musiken. Men han fick förstås god hjälp av Moses Archuleta monotona trummor, Josh Fauvers hårda basspel och andregitarristen Lockett Pundt riffande. Tillsammans skapade de suggestiv musik som slog rot långt ned i medvetandet. För en stund förvandlades Trädgårn i Göteborg till Twin Peaks dubbelvärld med röda velourdraperier och sugande mystik. Och jag ville aldrig därifrån.

Smekande sånger varvades med urladdningar som lämnade öronen ringande. Vid sidan av de drömtäta sekvenserna var stunderna av malande rock briljanta, som på "Nothing Ever Happend", som visade sig vara en fantasik livelåt. Allt genomgört med elegant handpåläggning av mastermind Bradford Cox. Deerhunter är något av det bästa jag har sett live på väldigt väldigt länge. Om de spelat "Agoraphobia" från Microcastles hade kvällen varit totalt fulländad. Och jag hade antagligen börjat gråta.

Ojämnt med Gang Gang Dance

Gang Gang Dance senaste album Saint Dymphna (som släpptes på Warp i höstas) har jag aldrig blivit riktigt klok på. Först tyckte jag att den var en stor besvikelse, att den dyra, snygga produktionen tog bort mycket av den trasiga kaoskänslan som gjorde New York-gruppens tidiga skivor så fascinerande. Men skivan växte, inslagen av grime och 80-tals-pop typ Kate Bush är inte så dumma, till exempel. Klubbspelningen (i Trädgårn) startade rätt bra, mycket trummor, ibland spelade tre av de fyra medlemmarna trummor. Men jag har svårt för syntharna som dominerar musiken alldeles för mycket, och den tribala, rituella ur-musiken gränsar ibland till tjatigt New Age-flum och, ja, fan, jazzfusionfunk. Hu! Sångerskan Lizzie Bougatsos kvittrande avantgardesång växlar mellan att vara intressant och enerverande. Men jag gillar ju det här bandet, har följt dem i några år, och kanske är det bara en fas de måste gå igenom, för att landa någon annanstans. Synd förresten att inte grimemannen från skivan var med, jag trodde först att det var han som dansade i ett lakan och viftade med en svart flagga (eller om det var en soppåse) på scenen, men icke, det var merchandiseförsäljaren. Ett konsertgrepp för övrigt som de delar med sina vänner i No Neck Blues Band, som dock jobbar ännu mer med masker och dansande figurer och märkliga scengrejer.

Summa kardemumma: Gang Gang Dance live 2009 är ett inte helt lyckat möte mellan deras gamla tribala estetik och för mycket teknologi. Dessutom passar Trädgårn dem illa. Jag har många fina konsertminnen från Trädgårn, men hela lokalen luktar för mycket av kristallkronor, svindyra barpriser och jetsetatmosfär.

My Bloody Valentine

Det är, tycker jag, alltid problematiskt att se konserter med band/artister som enbart spelar gammalt material. Det blir en form av nostalgi, varken man vill det eller inte. Det viktigaste måste vara vad en musiker befinner sig just nu, i stunden. Men självklart kan man ju inte dra alla band/artister över en kam, allting beror på vad man har för förhållande till musiken, vem/vilka det handlar om, kontexten, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I början av My Bloody Valentines konsert tänker jag på det här, önskar att jag sett dem för 18 eller 20 år sedan, när jag var helt absorberad av allting som klumpades ihop i shoegazingbegreppet. Då hade jag älskat konserten. Köpt rubb och stubb. De spelar bara gamla låtar, som ni vet har inte Kevin Shields blivit klar med någon ny musik (förutom lite soundtrackgrejer och dylikt) sedan bandets andra album Loveless släpptes 1991. Jag tycker fortfarande att MBV är ett på många sett fantastiskt band, men upplevelsen av att se dem idag blir någonting annat, när det är ett återföreningsfenomen, och när man som jag hört så mycket musik präglad av rundgång, gitarrmangel och noise. Tråkigt att säga, men man har blivit rätt luttrad.

Men det går inte att underskatta My Bloody Valentine. De formade ett sound, stakade ut kartan, och har inspirerat oändligt mycket musik. Även idag. De senaste åren har ju diverse nya postshoegazing- eller nushoegazingband dykt upp. Och kanske är det därför de börjat spela igen, för att visa att gammal kan bäst. Och det som slår mig när jag - utan öronproppar - står i mitten en bit bak i publikhavet och lyssnar är också att de ska ha all respekt för sin konsekvens. Extremt konsekvent musik. Gitarrer som maler, maler och maler ihop med - oftast - diamanter till popmelodier. Jag tycker mest om när gitarrsoundet låter som alarmljud, svajande vågor av dist och vitt brus. Sången hörs i princip inte alls. Märkligt, ett medvetet val? Lite irriterande, när det trots allt finns sång, röster, texter.

När konserten börjar närma sig slutet blir jag orolig. De brukar avsluta med en evighetslång You Made Me Realise, där noise/brus-partiet från skivinspelningen av låten kan utökas till 10, 20, 30 minuter. Är det bortskalat nu, under en festivalspelning? Nejdå, det kommer, och det är enormt, även idag, självklart, få, om ens några, av dagens noiseartister och gitarrmisshandlare kan skapa lika vackert brus. Jag blundar flera gånger, njuter, det är vackert, mäktigt, konsekvent, tiden står stilla. Det är starkt. Mycket starkt. Högt? Jo, givetvis, men inte för högt, jag har varit med om konserter som testat öronen med mycket jobbigare frekvenser. Efter 10, 15 minuter? - pang - fortsätter låten i en minut ungefär. Kevin Shields vinkar lätt med ena handen, går iväg, liksom de tre andra medlemmarna.

En splittrad upplevelse. Jag hade kunnat leva gott utan större delen av konserten. Men You Made Me Realise var hela festivalens höjdpunkt.

Vampire Weekend lurar regnet

Det ser så enkelt ut när Vampire Weekend spelar sina korta poplåtar från fjolårets debutalbum. Men det är en svår konst att göra låtar som samtidigt är löjligt trallvänliga och som hamnar någon annanstans än mycket av den mest kommersiella popmusiken. Publiken dansar i regnet till Cape Cod Kwassa Kwassa, A-Punk, Mansard Roof, Oxford Comma och jag står och fånler under hela konserten. Ett av de bästa popbanden som kommit fram på flera år. Feel good-post-new wave med smålurigt trumspel och afropopinspirerade gitarrmelodier. En ny skiva är på gång och de spelade fyra, fem låtar från ett kommande album. Vilka steg ska bandet ta? En av de nya låtarna var mer dansant, med klubbigt komp, och - såklart - med en förlösande, leende refräng. Ett mer komplext låtbygge fick mig att tänka lite på de ibland närbesläktade Dirty Projectors. Och en annan låt startade som tidiga, ettriga Elvis Costello för att sluta i Jonathan Richman-land. Och afropopgitarrerna finns kvar. Afropop från New York rules! Åtminstone för en stund, när Vampire Weekend lurar regnet.

Amadou & Mariam sken i uppehållet

Tajmingen var perfekt för Amadou & Mariam. Ungefär samtidigt som regnet slutade startade nämligen deras konsert. Mariam Doumbia och Amadou Bagayoko, som kommer från musikstaden Bamako, kallas ofta för "the blind couple from Mali", eftersom de träffades på Malis Institute for the Young Blind. Där förenades de genom det gemensamma intresset för musik. Sedan 1980 har de uppträtt som duo.

Musiken handlar om rock, blues och soul stöpt i ett afrikanskt färgbad. Tuaregblues om du så vill. Mariam Doumbia har en fantastisk stämma - urstark och silkeslen på en och samma gång. Bandet spelar igenom delar av skivan "Welcome to Mali" i full fart. Fina låtar som "Mon amour ma chéri", "Africa" och "Dimanche à Bamako", från Manu Chao-producerade skivan med samma namn, fick solen att skina (åtminstone inombords) i Slottsskogsleran. Den långa "La Réalité" med sitt fantastiska följsamma gitarrspel gav en stund av underbara upplevelser. Trummisen gjorde ett rejält dagsverke och spelade initierat och drivet medan Amadou Bagayokos levererade skön ökenblues från sin guldgitarr. De två kvinnliga dansarna som fanns med fick också chansen till en show off. Duellen mot tabala(?)-trummisen slutade oavgjort - men publiken fick en fin demonstration av traditionell afrikansk dans.

Det enda jag kan anmärka på är att det ibland känns lite för polerat och tillrättalagt. Man saknar råheten som man istället hittar hos band som Group Doueh. Men det gör inte så mycket idag - för svänget, värmen och glädjen som bandet skapade denna dag fick mig snabbt att glömma.

Calexicos återkomst

Äntligen! Jag har sett Joey Burns och Joey Convertino i andra sammanhang, men missat Calexico varje gång de varit i Sverige. Men är de lika bra idag som när de släppte de första skivorna? Jajamen. I och för sig känner jag - precis som när Wilco spelade - att det är lite trist med en komprimerad festivalspelning. Men under lite mer än en timma spelar de många av sina bästa låtar, de mexikanska mariachiinfluenserna tar fortfarande en stor plats och samsas med kaktussydvästamericana, indierocktaggar och berättande hämtat från samma USA som finns i Cormac McCarthys romaner. Burns (gitarr) och Convertino (trummor) är fortfarande navet i bandet, men de övriga musikerna fyller i och penslar musiklandskapen med steelguitar, kontrabas, keyboards och annat som får den regniga sensommareftermiddagen att bli en varmare plats. Och eftersom Burns och Convertino har gått i Howe Gelb-skolan, som medlemmar i Giant Sand, är det musik där allt kan hända, det mest överraskande var när de flikade in Joy Divisions Love Will Tear Us Apart, mer logiskt var en lysande tolkning av Love´s Alone Again Or, med Jacob Valenzuelas och Martin Wenks mexitrumpeter smattrande i öronen. Mycket av den så kallade altcountryscenen liksom ensam-med-gitarr-låtskrivare har stagnerat, och gör mig deprimerad, men Calexico kan man lita på än idag. 

Jesus, Andrew Bird och jag

Eftersom jag tycker att Glasvegas är ett grymt överskattat band, bestämde jag mig istället för att dra till Annedalskyrkan och lyssna på Andrew Bird. Vilket verkade vara ett klokt beslut (trots att musiksverige hyllade Glasvegas ). Men det var också en tröttsam upplevelse. Inte på grund av musiken utan för att kyrkan var fullsatt och hade noll syre.

Den Chicago-bördiga musikern Andrew Bird tycktes dock inte märka av avsaknaden av syre utan spelade inspirerat och underhållande. Med fiolen mot axeln och som gitarr!!! charmade han publiken med sin skönsång och skeva folkpop. Han backades upp av gitarr, trummor, piano, klarinett och saxofon. Jesus vakade i taket ovan scenen och Andrew Bird kom in på ämnet relegion i ett av mellansnacken, men konstaterade snabbt att det inte var rätt tillfälle för att prata relegion.

Själv kunde jag inte sluta tänka på Crass-låten "Reality Asylum", men höll det för mig själv, annars hade nog jesusstatyn rasat ner från korset. Något som inte rasade var publiken som gav Andrew Bird ovanstående ovationer för hans briljanta musik. Han spelade flera låtar från "Weather Systems" som var min inkörsport till hans musik. Han avslutade med ett extra acapellanummer med titelspåret från ovanstående skiva. Med mjuk röst och vackert fiolspel släckte han lördagsnattens sista musiklåga.

Wilco briljerade i Slottsskogen

Det är kul att konstatera att Wilco släpper loss ordentligt live. Jag har aldrig sett bandet på scen tidigare, men det var på tiden konstaterar jag snabbt. Lugna låtar som "Jesus etc"varvades med skramlande nummer som den långa och elektrokrautiga "Spiders". Bandet balanserar mellan uttrycken på ett strålande sätt. Från alt.country till avant-garde, utan att för den delen framstå som särskilt konstiga. Jag gillar föresten att det är rikligt med gitarrnoise. Något som det är det tunt med på Way out West (undantaget morgondagens My Bloody Valentine-spelning). Senast det hände på Azalea-scenen var nog på förra årets Sonic Youth-konsert.

Det är också befriande att se att Wilco löser upp konturerna på vissa låtar och fyller på med det oväntade. "Via Chicago", som i grunden är en stilsam låt, dränks periodvis genom korta ansatser av öronbedövande trumexplosioner och gitarrgnissel. Samtidigt som Jeff Tweedy håller linjen med sin akustika gitarr. Så när oljudet plötsligt lägger sig fortsätter låten som vanligt. Och tajmingen var förstås exakt. Hur snyggt som helst.

Frontmannen Jeff Tweedy verkar vara på gott humör och skämtade försiktigt med publiken mellan låtarna. "Impossible Germany" var kvällens höjdpunkt. Nels Cline spelar fantastiskt - han verkar var precis så där överbegåvat musikalisk som trumismen Glenn Kotche. Föresten verkar hela bandet överbegåvande och det är nog det som gör Wilco till det fantastiska rockband som de faktiskt är. De fortsätter att utvecklas och gör det aldrig enkelt för sig - och det är nog därför de går hem såväl hos gemene man som hos den mer experimentellt lagda musikpubliken.(foto: Wilco)

Fever Ray - mystiskt och mäktigt

Jag har tyvärr aldrig sett The Knife live, men med vetskapen om syskonen Dreijers visuella konserter var jag nästan ännu mer nyfiken på Fever Ray-konsertens ljus och rekvesita som av musiken. Och det var häftigt. Andreas Nilsson brukar jobba med Karin Dreijer och jag antar att han var inblandad i laserljusen som i synk med musiken rörde sig på tälttaket och lampskärmarna som blinkade på scenen. Musikerna - Karin Dreijer och några andra - var svåra att se, mest som skuggor, med masker, kostymer (antar jag), det var nästan Residents-känsla över konserten. Residents + Kraftwerk + 00-talets dystopiska techno. Jämfört med musiken på The Knifes skivor är Fever Ray ett mörkare projekt, tydligen har band som Sunn O))) och norsk black metal varit en influens. Karin Dreijers har varit en av Sveriges bästa sångerskor alltsedan hon frontade indiebandet Honey Is Cool, och när hon med The Knife och även i Fever Ray maskerar, manipulerar sin röst blir det ännu mer unikt. Hon säger inte ett pip till publiken. Och varför ska hon göra det. Musiken, det visuella talar för sig själv. Det mystiska tilltalar. Perfekt ljud dessutom. Pulserande, monotona rytmer som säkert kommer leva kvar i Slottskogen, bosätta sig i träden, i marken, bulta under jorden. 

Antony + Muhly + GBG symfonikerna

Vad skulle man förvänta sig? Antony Hegarty utan The Johnsons, men med Göteborgs symfoniorkester och Nico Muhly som dirigent. Nico Muhly som arrangerat senaste Antony-albumet The Crying Light, och som även - bland annat - förutom att han spelat in bra egna skivor och jobbat med Björk och Philip Glass - även arrangerat Veckatimest med Grizzly Bear. Antony har gjort flera liknande konserter tidigare i år, tillsammans med klassiska musiker, i bland annat Manchester, Paris och Lyon. Ibland, vad jag förstår, har The Crying Light framförts i sin helhet, men i Slottskogen var det en mix av låtar från Antony & The Johnsons tre album.

Det var strålande. Fantastiskt bra. Och det jag tyckte mest om - ja, förutom att Antony Hegarty är en människa som man mår bra av, han är ett unikum på många sätt, förmedlar värme, hittar in i själens djupaste vrår, sjunger som få andra - var de nya arrangemangen. Om man hade väntat sig att symfonikerna skulle göra allting mycket pampigare väcktes möjligen besvikna miner. Det var ofta tvärtom, har man följt Muhly (som döpt en av sina egna kompositioner till Quiet Music) var det logiskt, lätt minimalistiskt ibland, låtarna andades på ett annat sätt, symfonikerna användes sparsamt, med med superb finess, Antony sjöng sällan ut som vanligt, häftigt att höra annorlunda versioner av till exempel Another World och gamla favoriter som I Fell in Love with a Dead Boy och Crippe and the Starfish.

Ett ovanligt lyckat samarbete. Antony, som nu ska hem till New York efter en lång turné, Way out west-spelningen var sist på turneschemat, berättade att han på turnén har predikat att Jesus ska födas på nytt som en kvinna i Afghanistan.

Kan man hoppas på en konsert med Rufus Wainwright och GBG symfoniker någon gång? Det väntar jag på. Eller en fortsättning på den här upplevelsen, om några år.

Grizzly Bear som liveband

En av styrkorna med Grizzly Bears nya, enormt uppmärksammade album Veckatimest är arrangemangen och produktionen. Massor av detaljer som stärker helheten. Lätt att förstå att Grizzly Bear har varit konfunderade över hur de ska framföra låtarna live. Jag träffade flera efter konserten som tyckte att ljudet var konstigt, och det stämde väl, det var ganska kantigt, alltför högt mixat, ja, lite märkligt ljud. Men även om vi säkert är många som hoppas att de kommer till Sverige och spelar i en inomhuslokal i höst med bättre ljud och en intimare inramning blev jag imponerad, och Veckatimest kommer säkert att växa ännu mer i mina öron efter att jag nu sett och hört låtarna live. Det är fyra extremt begåvade musiker, kul att se hur de bygger upp de ofta komplexa poplåtarna, som lekande lätt flyger mellan kammarpop och indierock, med alltifrån synttrumma till cittra som kryddor. Som sagt, hoppas de kommer hit snart igen, Grizzly Bear är ett mycket bra band, och de var dessutom en skön kontrast till tråkiga arenaband som Band of Horses och Glasvegas som spelare senare på kvällen.

Seun Kuti & Fela´s Egypt 80 på Way out West

Igår startade årets upplaga av Way out West i Göteborg. Även om jag tycker att förra årets startfält var något starkare finns det en hel del intressanta band även i år. Strax efter klockan halv tre intog Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 på Azaleascenen i Slottskogen. Eller rättare sagt Fela´s Egypt 80. Fela Kutis yngsta son Seun dök upp först 15 minuter senare efter bandet dragit igenom ett långt funkigt sväng. Det roligaste var

att han inte riktigt hade koll på var han var och utbrast plötsligt "Hello Stockholm"...

Men så fort han börjar sjunga och spela saxofon är han förstås förlåten. Han följer sin fars musikaliska stig som trampades upp i Nigeria, där afrobeaten föddes. Seun har spelat med Fela´s Egypt 80´s i 18 år. Ända sen han var nio. Och han har samma känsla och politiska drivkraft som sin far. Att bandet är samspelta råder det inga tvivel om. Med trummor, saxofoner,körer, trumpeter, synth, gitarrer och diverse afrikanska instrument, som jag inte vet namnen på, kickade bandet igång ett rejält jazzfunkigt sväng och så fortsatte det konserten igenom.

Seun Kuti sjunger med en skönt street-smart afrikansk-engelsk accent och la sköna saxofon-licks mellan varven. Han är dessutom rolig att titta på, då han spasmisk som en ål vred och vände sig i takt med musiken. Glädjen bandet förmedlade var entusiasmerande och smittade av sig på publiken. Och när man vände sig om efter konserten var det svårt att undvika publikens leenden. Även om det inte riktigt blev den dansfest som utlovats i programmet så gungade publiken åtminstone i takt med rytmbomberna som exploderar från scenen. Sista låten var så otroligt groovig att man knappt trode att det var sant. Det var precis som t-shirten på scenen påpekade - "Afrobeat rules"

Vivian Girls kamp mot vuxna

De unga tjejerna i Vivian Girls - som öppnade Way Out West - har ett lysande bandnamn. Namnet kommer ifrån outsiderkonstnären Henry Dargers mycket märkliga bildberättelser om the Vivian Girls, unga flickor som kämpar mot vuxna i Dargers religiöst, helt egna bildvärld. Få, om ens någon, kände till Dargers konstnärsliv, det var först när han dog 1973 som man hittade massor av bilder och manuskript, enbart Vivan Girls-berättelsen var på över 15 000 sidor. Är man intresserad av Darger finns det en intressant dokumentärfilm (jag såg den på Göteborgs konstmuseum för några år sedan) och åtminstone en, säkert flera, böcker.

Det vore att ta i att kalla Vivian Girls outsiderpop, jag tänker snarare på klassiskt indieskrammel med direkta popmelodier. Helt rätt när lo-fi är på frammarsch igen. Och det är bra, överdrivet skramligt kan man tycka, men spetsa öronen och mitt i dissonansen finns det små, ljuvliga poplåtar. Huruvida texterna har någonting att göra med Henry Dargers naivt skrämmande värld vet jag inte, det var svårt att uppfatta texterna, men Vivian Girls har fattat galoppen, ett nytt album kommer i höst.

Det första gitarristen och sångerskan gjorde - innan första låten - var att välta mikrofonstativet. En omedveten punkgest.

Wooden Shjips på Nefertiti

När blir ett bands influenser och inspirationskällor alltför tydliga? En tanke jag hade i huvudet under Wooden Shjips spelning på Nefertiti i natt när San Fransisco-bandet tillsammans med Skull Defekts invigde Skull Club, ett syskon till de vanliga iDEAL-kvällarna. Wooden Shjips senaste album Dos blev hårt sågat i Wire på grund av att de saknade en egen stil och sög i sig delar av rockhistorien utan att som till exempel Wolf Eyes bryta ner och skapa något nytt. Det var, om jag minns rätt, kontentan av kritiken. Nja, jag har hört många, många band som stjäl med mindre finess än Wooden Shjips. Visst, på någon låt ekar kanske Spacemen 3 eller Stooges eller Les Rallizes Dénudés väl mycket, men det som gör Wooden Shjips till ett riktigt bra rockband (och det var  - som väntat - ännu bättre live än på skiva) är att bandet med benhård konsekvens har utvecklat ett sound där olika förebilders musik trycks ihop och landar i en egen tryckkokare. Det är tajt som satan, en perfekt rytmsektion, särskilt basisten Dusty Jermier är någonting i hästväg, basen pumpar, pumpar, en orgel dyker upp då och då och när bandets frontfigur Ripley Johnson - som ser ut som han kommer direkt från Altamontfestivalen - attackerar elgitarren är det en njutbar mix av psykedelia och garagepunk. Ett fantastiskt gitarrsound, vasst, transparent, elektriska pilar som svävar iväg och berikar det monotona, pulserande kompet. Johnson är ingen sångare av rang, men sången har en underordnat roll, vilket fungerar i de flesta fall, och passar in i musiken. Och efter att någon timma tidigare sett bob hund spela på Götaplatsen som en del av Göteborgskalaset (en bra konsert, men man längtade efter att se Öberg & co i en mindre lokal) gick jag långt fram så att musiken kändes i hela kroppen, perfekt ljud dessutom, högt, men med rymd. Skull Defekts, då? Jodå, det var bra, jag tycker fortfarande att de borde förena sin rocksida med noise/industri-spåret ännu mer, men de fyra skallarna mixar hackiga, aviga gitarrer med trumsväng på ett lyckat sätt, lika kliniskt som skönt trubbigt och förlösande. Daniel Fagerström lyckades spela sönder en förstärkare, sprang från scenen, hämtade en ny mitt under en låt, och gjorde konsertens bästa insats (ursäkta sportspråket) lite senare med några suveräna gitarr-hugg.

Evan Parker på Röhsska

I helgen kommer soundofmusic skriva från Way Out West-festivalen i Göteborg på bloggen. Ett gäng bra bokningar, tycker jag, som Gang Gang Dance, Antony & GBG symfoniker, Sean Kuti, och My Bloody Valentine, men är man sugen på improvisationsmusik är knappast Slottskogen mumma. Men i morgon, torsdag, gästas Röhsska Museet av Evan Parker. Det är - faktiskt - i samband med Göteborgskalaset (numera omdöpt till kulturkalaset). Men den egentliga anledningen till att Evan Parker är på västkusten är att han spelar på Kalvfestivalen på fredag. Ett kul minne dyker upp i mitt huvud, när Spunk var i Kalv och också gjorde en kalasetspelning för några år sedan, på en scen vid Götaplatsen, många promenerade förbi och tittade storögt på Spunk i någon minut innan de vandrade vidare nerför avenyn. Och egentligen hade det varit mer intressant om Evan Parker likt en gatumusiker spelat sina saxofonimprovisationer utanför systembolaget eller i Brunnsparken. Okej, kringljuden hade säkert varit störande, men eftersom improvspelningar oftast drar så förbannat lite folk hade det varit att föredra. Nåja, Evan Parker kan man alltså höra dels på Röhsska på torsdag 16-00-16.30 och i Kalv på fredag kväll.

Yo La Tengo till Sverige i November

I början av september släpps Yo La Tengos nya album Popular Songs. Jag har tjuvlyssnat på skivan några gånger redan, ett par glada, bubblande låtar, men i stort verkar det vara en lugn, suggestiv resa. Hobokentrion är ju ett lysande liveband och på höstens Europaturné blir det fyra spelningar i Norden: Köpenhamn 14/11, Oslo 15/11, Stockholm 17/11 och Lund 18/11. Hela turnéschemat finns på www.yolatengo.com. 

Ny traktorkonsert med Sven-Åke Johansson

Nu är det dags att samla ihop traktorerna igen! Sven-Åke Johansson kommer att uppföra sin "Konsert för 12 traktorer" den 16 augusti klockan 15.00 på Tofta Sjögård på Orust. Stycket, som komponerades 1996, har tidigare uppförts både i Tyskland, Danmark och Sverige. I Sverige skedde det i Brösarp i Skåne 2002 tillsammans med tolv lokala traktorister. Stycket är en "hämnd" för ofrivilliga väckningar på landsbygden. Johansson ville vände det störande till något positivt. Stycket är skrivet för tolv en- till trecylinders dieseltraktorer från 50- och 60-talen.
I samband med konserten på Orust släpps filmen "När det var traktorkonsert i Brösarp" på dvd (den har tidigare funnits på vhs). Filmen är en dokumentär av hela projektet + själva konserten gjord av Ebbe Gilbe och Thomas Frantzén. Förbeställningar av filmen kan göras på Neon Gallery. Den kostar 150 kr.

No fun fest till Stockholm 18 - 20 september

Från New York till Stockholm. No fun fest intar Fylkingen (Münchenbryggeriet) den 18 - 20 september 2009. Den svenska varianten av den annars Brooklynbaserade noisefestivalen kommer att invigas den 17 september. Än så länge är det inte fastställt vad premiärkvällen bjuder på, men det kommer däremot att bli en hel del spännande ljudupplevelser under de nästföljande dagarna. Eller vad säga om följande line-up: Wolf Eyes, Carlos Giffoni, Dead Machines, Burning Star Core, Hair Police, Religious Knives, Sons of God, Prurient, Astral Social Club, Sten Ove Toft, Dylan Nyoukis, CM von Hausswolff, Family Underground med flera. Gissa om trumhinnorna kommer att glöda efter tre intensiva kvällar i (o)ljudets tecken. Biljetterna släpps den första juli och om du vill har stenkoll på läget kan du gå med i festivalens mailgrupp.

Dotshop rear ut

Det är förstås i grunden väldigt tråkigt att behöva tipsa om Dotshops rea, eftersom de samtidigt lägger ned hela sin verksamhet. Många glada beställningar har det förstås blivit med åren, men tyvärr verkar "skivdöden" ta knäcken på de flesta orderböcker i branschen. Nåväl, man kan ju åtminstone hjälpa till att tömma lagret och glädjas över lite trevliga fynd. Så gå in på www.dotshop.se och köp lite skivor för omväxlingen skull.

Streama Wilco (The Album) i sin helhet

Wilco har lagt ut sin nya skiva Wilco - (The Album) för streamning.I anslutning till streamningsajten finns det också möjlighet att posta kommentarer om plattan. Albumet släpps först den 30 juni på Nonesuch, men eftersom skivan redan läckt finns den idag också att tillgå som en stream. Här finns skivan: Wilco - (The Album)