Atomic på vinyl

Två av svensk-norska Atomics – med Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo – skivor ges nu ut på vinyl. Det är det fina Vilniusbaserade bolaget No Business som ger ut Boom Boom (kom 2003) och trippeln Bikini Tapes (2005). "Det finns hela tiden ett driv som river upp små revor i ljudbilden" skrev jag om Boom Boom när jag tog med den på en Soundofmusic-lista med bra svenska skivor från 00-talet. Bikini Tapes recenserade jag i Svenska Dagbladet där jag skrev "Två och en halv intensiva timmar! Mastigt, visst, men nerven är så påtaglig och infallen så många att det aldrig ens närmar sig rutin. Vinylerna har nya omslag och de är limiterade. Hugade får sätta fart.

NICKELSDORF KONFRONTATIONEN

Hettan dallrar i luften. Mängder genomsvettiga människor trängs på Jazz Galerie i den lilla byn Nickelsdorf som brer ut sig i sin vanlighet längs huvudgatan. Det är 31 årgången av Nickelsdorfs egen lilla festival som visat sig vara en av de attraktivaste. Säg vilka som inte varit här?! Här skulle det vara på platsen att tala om den lilla ortens fördel som spjutspets i kulturen. Men det får vänta med kulturpolitik till en annan gång.
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf

Festivalbevakning: Peace & Love, Lördag

Peace & Love-festivalens sista dag präglas i stor utsträckning av större akter och dragplåster. Å ena sidan svenska popstorheter som Mando Diao, Markus Krunegård, Shout Out Louds eller Amanda Jensen, å den andra internationella storheter John Fogerty, Mew och givetvis Jay-Z.

Det finns dock en förnämlighet som befinner sig i något slags intressant gränsland mellan storhet och underdog: Roky Erickson. Det intressanta ligger i att Erickson på flera vis snarare gått upp i att vara myten om sig själv - att fullt ut gestalta en person med svåra psykiska problem och den psykadeliska rockens demoniska affischnamn - än att med värdighet få åldras med sin musik och sitt artistskap. Och vore det inte för den positiva förändringen i hans psykiska tillstånd under de senaste åren hade nog Erickson varit utelämnad att kommas ihåg som något av ett 60-tals-monster, ett freak som förkroppsligade en hel period av uppror, kärlek och framförallt droger.

Nu är tack och lov så inte fallet. Roky inleder lördagens spelningar på den näst största scenen på ett strålande humör. Med sig har han indierockarna i Okkervil River vilka på ett taktfullt vis bär upp Erickson i de partier där rösten eller gitarrtekniken tillfälligt sviker honom. Mest verkar han njuta av att spela låtar från den nya skivan "True Love Cast Out All Evil" (bestående av tidigare skrivna låtar som aldrig spelats in och producerad tillsammans med just Okkervil River) men fyrar av lika stora leenden till klassiker som "I Walked With A Zombie" och inte minst den grandiosa finalen med "You're Gonna Miss Me".

Erickson är dock något av en anomali i sammanhanget. Han befinner sig i en del av artistspektrat som känns ganska dåligt representerat på festivalen i allmänhet och under lördagen i synnerhet. För det är under hela festivalens sista dag ont om akter som på riktigt sticker ut och intresserar.

Roky Erickson är som sagt ett undantag, svenska Fontän är ett annat. Denna hemlighetsfulla duo, som här framträder som trio, med börd i Göteborg bjuder en entusiastisk om än inte särskilt stor publikskara på ett ovanligt tajt och genomarbetat set. På sina knappa 45 minuter hinner de med att på många vis överträffa albumet "Winterwhila" som kom i höstas på bolaget Information. Musiken är här rappare, mer expressiv trots en väldigt återhållen estetik. Toner från Vangelis blandas med elektroniska beats som för tankarna till New Order. Det är medryckande och visar emellanåt upp sidor hos Fontän jag inte visste fanns där. Men Fontän är ett litet band som varken får särskilt stor uppmärksamhet eller drar stor publik - och det är mycket synd.

En timme senare avslutar världens kanske just nu största artist festivalen. Kontrasten mellan Fontän och Jay-Z är total och välbehövlig på en festival av den här storleken. Synd bara att avståndet dem emellan under lördagen inte fyllts ut med en mer intressant bredd.

Festivalbevakning: Peace & Love, Fredag

Man märker ganska snabbt att detta är dag två för fler än undertecknad. Stämningen på festivalområdet är fortfarande god men besitter inte samma glöd som under torsdagen och för många är nog fredagen mest en transportsträcka där man dels rider på vågen från festivalens inledande dagar och dels laddar inför den stora finalen på lördagen.

Det är därmed högst välkommet att få inleda dagen med Kings of Convenience vars finstämda folkpop lindar sig som en inbjudande och tillförlitlig filt runt publiken. Bandet, som ifjol gav ut albumet "Declaration of Depence" (deras första album på fem år), blandar gammalt med nytt från sin digra repertoar och håller spelningen igenom sitt behagliga lugn. Den norska duon är vid det här laget så pass samspelade att de helt kontrollerar tempo och atmosfär trots att publiken huseras på en asfaltsplan som till vardags fungerar som parkeringsplats. Desto mindre kontrollerat är dessvärre den ena Kings of Convenience-halvan, Erlend Øyes andra framträdande tillsammans med discjockeyn Lång-Kalle. Vad som ska vara något slags hybrid av konsert, dj-spelning och lägenhetsfest mynnar istället ut i några trevande försök till spontant lagd sång över dåligt kommunicerade beats. Och även om god stämning råder på dansgolvet känns mest den på scenen uppställda soffan med hemmafestens "besökare" påtvingad och gör istället framträdandet nedtyngd av en gimmickframtoning.

Även svenska debutanten Name the Pet (Hanna Brandén) genomför tidigare på kvällen en liknande trevande spelning. Sin uppfriskande och medryckande klubbelectro till trots saknas en nerv eller åtminstone något som ringer in och accentuerar Name the Pet som artist. Brandén verkar snarare mest exalterad över den ganska generösa uppslutningen och överraskat glad över att publiken överhuvudtaget kan hennes låtar. Det finns dock några ljuspunkter - som singeln "Get On The Bus" - och det är även tydligt att Name the Pet innehar stor potential att göra sig ett namn inom klubbmusikscenen.

På andra sidan av karriären befinner sig rocklegenden Patti Smith som med sina 63 år intar festivalens näst största scen för en välförtjänt välbesökt spelning. Om Name the Pet präglades av en naiv förtjusning är Smith snarare den lugna säkerheten själv som obesvärat låtar både mellansnacket och låtarna vandra mellan kärleksförklaringar och gamla anekdoter. Störst jubel river tämligen självklart den Springesteen-skrivna "Here Comes the Night" ner och medan solen så sakteliga sänker sig över festivalområdet är det trots allt betryggande att i havet av artister med mycket att bevisa luta sig tillbaka mot det massiv av historia som Patti Smith är.

Dagen avslutas i samma lugna anda som den inleddes med hyllade Anna von Hausswolff - som otacksamt placerats på en scen belägen mellan två större, vars höga musik följaktligen sipprar in under konsertens lugnaste partier. Ändå lyckas Hausswolff väldigt bra med att trollbinda sin publik och liksom skapa en inneslutande bubbla genom sin musik. Stämningen är lika intim som dramatisk och den korta speltiden till trots lyckas Hausswolff leverera festivalens hittills mest innehållsrika spelning.

Festivalbevakning: Peace & Love, Torsdag

Borlängefestivalen Peace & Love går förutom i fredens och kärlekens färger även i rockens tecken. Det känns därför både passande och naturligt att även de få av torsdagens intressanta konserter på ett eller annat vis fasar in i en rockestetik.

Devendra Banhart rönte egentligen störst uppmärksamhet för fem-sex år sedan när han med albumen "Ninõ Rojo" och "Rejoicing in the Hands" omfamnades av indiepopsfären som en kreddig Thoms di Leva. Personligen hade jag alltid svårt att ta till mig Banharts musik eftersom den styrde en överlag ganska trevlig folkpop mot något slags osmakligt hippieuttryck. När den nu knappt trettioåriga venezuelabördiga amerikanen så äntrar Peace & Loves största scen är lika befriande som förvånande att se hur han tycks ha tonat ner sin hippieframtoning avsevärt. Istället tycks Banhart ha gått mer åt världsmusikaliska influenser (ska-rytmer blandas hejdlöst med latino- och centralamerikanska rytmer och melodier) och stilmässigt transformerats från blommor i håret-pojke till ett latinosvar på Lou Reed. Stämningen är gemytlig och allmänt mysig denna tidiga timma och jag kan obesvärat njuta i gräset av att se hur Banhart vuxit från naivistisk hippiepop till Ray-Ban-beklädd folkrockare som obesvärat plockar toner från både sitt ursprung och sin samtid.

Även en artist som franska Vitalic - känd under sitt riktiga namn som Pascal Arbez - river senare på kvällen av en technospelning i rockens anda av så kallat "röj". Ett i förhållande till scenens storlek litet antal människor har samlats för att se Arbez riva av några av sina berömda technostänkare och känna hur ryggraden vibrerar i takt till baskaggens genomslagskraftiga rytm. Ingen lär ha lämnat Vitalics konsert besviken. Med en till synes ytterst utarbetad finkänslighet känner han spelningen igenom av publikens reaktioner och begär och styr obesvärat mellan sin arsenal av samplingar och takter för att uppfylla alla deras önskningar. Det är taktfast, medryckande och ofta intressanta musikaliska val vi får lyssna till och även ifall ett antal grabbgäng verkar ha tagit igenkänningen av rockandan till ett steg för långt (nävar i luften i all ära men behöver man verkligen headbanga på en technospelning?) är vi många som stortrivs i det grusiga diket framförs scenen.

Innan rockfyrverkeriet når sitt klimax med 90 minuter Kent på festivalens största scen ser jag franska Chateau Marmont framföra en överraskande pigg elektronisk pop i klassisk rockuppsättning (elgitarr, elbas, trummor och något form av elektroniskt klaviatur). Chateau Marmont har främst medverkat med remixar och mindre bidrag på olika samlingsskivor från franska hipsterbolag som Kitsuné men även släppt två EPs på den lilla etiketten Unsunned. Och visst märks en viss orutin hos de fyra fransmännen som inleder något trevande men spelningen igenom successivt blir bättre och bättre. Det hjälper inte heller att endast ett fåtal modiga själar har vågat välja dessa charmanta synthtoner med börd i Jean Michel Jarre eller ett rockigt Tangerine Dream framför dragplåstret Robyn. Stämningen blir efter ett tag väl avslagen - något som givetvis bara ger än mer heder åt fransmännen som finner styrkan att ändå spela upp sig konserten igenom.

Sven Rånlund remixar Händel

I Dagens Nyheters serie Klassisk musik i modern tappning har turen nu kommit till Soundofmusics Sven Rånlund. Lyssna på hans remixade kanonad utifrån Händels fyrverkerier. I serien även Ida Lundén, Martin Q Larsson Håkan Lidbo med flera.

Volt2010 i Uppsala

Dansmusiken stod inte oväntat i centrum för den andra Volt-festivalen i Uppsala. Inget fel i det, men visst hade det varit lite roligare om fler ingångar till den elektroniska musiken fått utrymme. Tillsammans med Norbergfestivalen är Volt-festivalen nu de största scenerna för den elektroniska musiken i Sverige. Läs min recension av festivalen i Svenska Dagbladet.

Musik som tar ställning

"Burning" var temat för GAS-festivalen i Göteborg med underrubrikerna Globalisering, Vem äger staden? och aktivism. GAS-ledaren Staffan Mossenmark uttryckte en stark vilja om att musiken måste börja ta ställning i samtidsdebatten istället för att slingra sig undan. Saxofonisten Martin Küchen har tagit ställning under lång tid. Han har kritiserat Israels politik i Mellanöstern, användandet av minor, USA:s krig i Irak är några av de saker Küchen har kritiserat. Inte minst i gruppen Angles där låtarna har titlar som ”My world of Mines”, ”Let's talk about the Weather (and not about the war)” och ”Peace is not for us”.
Nu är det dags för ny skiva: Epileptical West - Live in Coimbra på det portugisiska bolaget Clean Feed. Så här skriver Clean Feed om skivan och Küchen: "Music is, for the Angles leader, a medium for and to itself, but also for a clearance of thought and for the in- and outlook of the world - and therefore it can be metaphysical devoted to denounce the "global lie" covering "the terror society of the individual in which we live".
Med sig på skivan har han: Johan Berthling, Kjell Nordeson, Magnus Broo, Mats Äleklint och Mattias Ståhl.

Bra program i Nickelsdorf

Programmet för fyradagarsfestivalen i Nickelsdorf i Österrike den 15-18 juli är nu klart. Och det ser helt fantastiskt ut, Mats Gustafsson och Hans Falb har lyckats få ihop 22 konserter i absolut toppklass. Med musiker från stora delar av världen finns dock en tyngdpunkt på Sverige och Österrike/Tyskland.
Sofia Jernberg spelar duo med Lene Grenager, Sten Sandell duo med Evan Parker, Raymond Strid och Christian Munthe trio med Günter Christmann, och så framträder Wildbird & Peacedrums. Om man räknar Sven Åke Johansson som svensk ingår han också med solokonsert och med Barcelona Series (Axel Dörner och Andrea Neumann). Mats Gustafsson själv spelar med ett utbyggt The Thing, Swedish Azz och med The Ex.
Österrikarna Christof Kurzmann och Martin Brandlmayr (där i alla fall Kurzmann numera bor i Berlin) spelar i trio med Ken Vandermark! Låter mycket spännande. Två konserter med tyske Michael Thieke låter också mycket spännande, dels med Kurzmann, Martin Siewert och Brandlmayr och dels med Magda Mayas, Tony Buck, Hans Falb och Christine Sehnaoui. Den avslutande konserten blir förhoppningsvis ruggigt bra med gruppen Heaven And som just släppt ny skiva på Staubgold.
Kanonprogram! Och då har jag inte ens nämnt att Peter Brötzmann och Joe McPhee också är där. Se programmet på http://www.konfrontationen.at/ko10/.

Polarpriset 2010

Idag presenterades årets Polarpristagare. Någon som bryr sig? Polarpriset har fått mycket skit som ett ointressant pris som bara uppmärksammar redan etablerade världsnamn. Och, jo, så är det, visst vore det vettigare att skänka en miljon till, säg, musikverksamhet i Gaza eller Angola. Själv har jag alltid varit ett stort fan av Nobelpriset i litteratur. Och ofta läst de författare som fått priset och i flera fall fått stora läsupplevelser, som på senare år böcker av JMG le Clézio, Orhan Pamuk och JM Coetzee. Förra årets vinnare Herta Müller kommer jag definitivt att läsa. Polarpriset har väl inte fungerat likadant. När jag kollar igenom samtliga vinnare är det ju många stora namn, som har betytt mycket på olika sätt, Stockhausen, Gilberto Gil, Ligeti, Ravi Shankar, Miriam Makeba osv. Rocknamnen är väl mer tveksamma, behöver Led Zeppelin och Pink Floyd hyllas ännu mer? Jag har ingen aning om vilka som sitter i juryn, men de borde nog anstränga sig lite mer, tänka nytt, om priset ska uppmärksammas mer internationellt. Priset skall ges för betydande insatser inom musik, och då finns det ju andra ingångar än redan etablerade namn.

Årets vinnare, då? Björk och Ennio Morricone. Svårt att kritisera dem, på något sätt. Man kan tycka att Björk var mer i framkanten för några eller många år sedan, men hon har varit med om att forma om musikkartan, blandat genrer, och vågat experimentera, trots sin position som musikikon och kommersiellt framgångsrik artist. Förhoppningsvis skänker hon pengarna till något vettigt musikprojekt i Island, eller - varför inte - till eldsjälar i Kinshasa, Konono No. 1 medverkade ju på en Björk-skiva häromåret. Och med Morricone har Polarpriset fått med filmmusik, även om den extremt produktive italienaren även har rötter i improvisation och avantgardemusik, under åren med fantastiska Gruppo di Improvvisazione. Jag har köpt filmer - mest för att Morricone har gjort musiken.

Bra val. På ett plan. Å andra sidan. Knappast oväntade. Och däri ligger problemet, gentemot nobelpriset. Visst, många väntade författare får priset. Men nobelpriset har ett helt annat intellektuellt och estetiskt värde. En annan tyngd.

Polarpriset kommer aldrig att få samma status som nobelpriset och varför skulle det ha samma status förresten? Dela ut pengarna till utvecklande musik/kultur-projekt i stället. Det vore bättre. Dock kanske inte i Stikkan Anderssons anda...

Om jag vore ensamjury? Hm. Jag skulle ge Sublime Frequencies polarpriset. Eller - mer seriöst - ge pengar för att bygga upp studios, musikskolor & annat i u-länder.

Excavated Shellac

Den senaste tiden har jag tillbringat många timmar med att resa tillbaka genom decennierna via 78-varvare från olika delar av världen. Dels så har jag lyssnat på samlingarna i serien The Secret Museum of Mankind som Yazoo släppte under andra halvan på 90-talet, musik från 20-40-talen sammanställda av Pat Conte. Och, inte minst, utforskat bloggen Excavated Shellac, grundad av samlaren Jonathan Ward som sedan 2007 lagt upp MP3-filer från sin samling stenkakor. Till en början varje vecka, men numera endast en låt i månaden. Det är en fantastisk källa, och jag gillar även texterna till låtarna, där Ward skriver om inspelningarna och försöker sätta in dem i ett kulturellt sammanhang. Är man nyfiken på Excavated Shellac så var Jonathan Ward häromdagen gäst hos webradiostationen Rare Frequency, hela programmet finns som podcast. För några veckor sedan släppte Dust-To-Digitals underetikett Parlortone en LP – Excavated Shellac: Strings med 14 låtar från Wards samling, inga av dem finns på bloggen. Och i höst (tror jag) kommer en Cd-box med afrikanska inspelningar, på Dust-To-Digital, ett projekt som Ward påbörjade för två år sedan. Något att se fram emot!

Vad är det som gör att jag hellre lyssnar på musik från Madagaskar från 20-talet eller en inspelning från Azerbaijan från 1934 än ny electronica eller, ja, vilken ny musik som helst? Dels är jag en arkivråtta. Jag älskar saker som är gamla och bortglömda. Sen finns det väl en dimension av att vistas så långt från det dagsaktuella, kommersiella, ytliga som möjligt. Men, framförallt, samma sak som gjorde att jag redan som barn var besatt av kartor, världar långt borta, något annat än det som präglar vardagen. Nyfikenhet. En vilja att upptäcka nya saker. Förstå andra kulturer. Och, viktigast, det är fantastisk musik.

Dust-To-Digital/Parlortone har även gett ut Black Mirror: Reflections in Global Musics och Victrola Favorites: Artifacts from Bygone Days. Två suveräna samlingar, särskilt den sistnämnda, en dubbel + bok, sammanställd av Rob Mills och Jeffery Taylor från bandet Climax Golden Twins, som även jobbat en del med Sublime Frequencies. Entusiasten bakom Black Mirror-samlingen, Ian Nagoski, driver ett skivbolag, Canary Records, som har flera skivor på gång, bland annat med grekisk musik från 20-talet. Dessutom, för att knyta an till Pat Contes pionjärarbete, så har The Secret Museum of Mankind Vol. 1 nyligen släppts på vinyl.

Jag har även simmat långt ner i fältinspelningar, skivor utgivna av framförallt Folkways och Ocora. En annan sida av myntet. För det Excavated Shellac och de flesta ovan nämnda skivbolagen/entusiasterna sysslar med är musik inspelade på dåtidens stora - och små - skivbolag, i kommersiella syften.

Hur ska det här sluta? Kommer jag att köpa en egen vevgrammofon? Och börja samla själv? Hm, kanske. Jag var faktiskt på en loppis idag och rotade…

Veckans texttips

Veckans texttips är en artikel om kritik över gränser som SOM:aren Sven Rånlund författat. Den har publicerats i tidskriften Nutida Musik och handlar om kritikens tillstånd i dagspress och tidsskrifter. På tidskrift.nu publiceras kontinuerligt smakprov och vad som är på gång i kulturtidskrifternas värld.

Way Out West + Clandestino = sant

Way Out West-festivalen som årligen arrangeras i Göteborg har haft den goda smaken att inleda ett samarbeta med Clandestinofestivalen. På WOW:s hemsida kan man läsa följande motivering:

"Nej. Jo… nej. Way Out West har alltid hävdat att vi utgår från musiken, och magen. Så är det. Musiken före kvotering. Dock ska ärligt erkännas att Way Out West strävar mot en mer OK fördelning; kulturellt, köns- och åldersmässigt. Way Out West ser gärna att den redan inbitne får kickar av tills nyss obekanta artister och uttryck. Men det ska fortfarande utgå från lusten att digga musik.

Därför är det en glädje att tillsammans med våra pals på Clandestino presentera en samling artister som kommer från hörn av världen vi inte sällan förknippar med antingen mat eller våldsamma konflikter. (Blottar vi våra fördomar nu – fine: blotta då dina!) Det är en glädje att slippa pränta ner ytterligare ett SE/UK/US i programmet och det skulle vara en ännu större glädje att slippa tänka i termer av nationalitet. Leve musiken, leve Way Out West".

Givetvis är detta ett fint initiativ och det betyder bland annat att alla som missade förra årets konsert med mbirakollektivet Konono N°1 får en ny chans. Dessutom kommer det Sudanesiska Voodokollektivet Rango. Låter inte det spännande så säg ...

Godspeed You! Black Emperor återuppstår

Efter ett antal år i tystnad återvänder postrockkollektivet GYBE till liv igen. Deras första insats blir curatorskapet för ATP:s Nightmare before Christmas. Festivalen, som firar tio år, äger rum 3 - 5 december 2010 på Butlins Holiday Centre i Minehead, England. Bland annat kommer Deerhoof, Mike Watt, the Ex, Tim Hecker, Scout Niblett och Bardo Pond uppträda.

De har lämnat ett meddelande på sin hemsida där de skriver att de kommer att ge sig ut på turné i en handfull europeiska och brittiska städer. Samt göra nio shower i Amerika. Det är tutti. Och några intervjuer är det inte tal om. Vi får i alla hoppas att de har det goda omdömet att passera Sverige.

Stenkakor från Istanbul

Jag har vistats mycket i Istanbul på sistone. Inte rest dit, tyvärr, men en av de få filmerna jag såg på årets Göteborg Filmfestival utspelade sig där, och sen var jag tvungen att läsa två av Barbara Nadals Istanbul-deckare (sådär, men miljön lockar) och Orhan Pamuks självbiografi/essä-bok om sin hemstad. Jag har läst halva ungefär, den är mycket, mycket bra. Pamuk skriver en hel del om huzun, ett turkiskt begrepp, en slags melankoli, som han menar präglade det Istanbul han växte upp i, en slags kollektiv sorg över det Ottomanska rikets fall. Då var Istanbul ett centrum för ett imperium. Sen gjorde turkarna allt för att bryta med det förflutna, landet skulle bli en del av väst, dervischordnar förbjöds, det gamla var fult, fel, omodernt. Ankara blev ny huvudstad. Armenier och greker mördades. Vill man höra musik från den här brytningstiden i turkarnas historia släpper det brittiska skivbolaget Honest Jon´s snart en ny skiva i sin fantastiska serie med stenkakor från jordens alla hörn: To Scratch Your Heart: Early Recordings from Istanbul. Inte mycket information på skivbolagets hemsida, men de tidigare volymerna med bland annat gamla inspelningar från Bagdad (Give Me Love, Songs of the Brokenhearted) har varit lysande så det är absolut en samling att se fram emot.

Gas-festival 2010

Nu har stora delar av programmet till årets GAS-festival (Gothenburg Art Sounds) presenterats. Nytt för den sjätte festivalen är att den flyttat i årstid från höst till vår och äger rum mellan 5-9 maj. Utan att lägga pannan i djupa veck tycker jag att det verkar vara en på pappret spännande festival, särskilt några konserter som sker på oväntade platser, som William Basinski på Hagabadet och Keith Rowe & några till på Skansen Kronan. Och vad ska ske i Feskekörka den 8 maj? En konsert där, wow! Vem eller vad, än så länge hemligt. Några andra namn: Phill Niblock & Thomas Ankersmit, The Moth, Dylan Nyoukis/Blood Stereo, Axel Dörner/Sven Åke Johansson/Werner Dafeldecker, Master Musicians of Bukkake. Och så en hel del politik, med bland annat Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler. Bra att politik och samhällsfrågor är en del av en musikfestival!

Fredagsuppdatering på Soundofmusic.nu

Raster-Noton flörtar med dansgolvet, tuban återkommer, spinnande katter och surrande, en norskt kulturgärning och nytt album från svenska Paavo. Mycket matnyttigt i denna uppdatering från Soundofmusic. I en krönika ser dessutom Tobias Norström kopplingar mellan OS och postrock, och Magnus Nygren har sett en dansföreställning av Lotta Melin, Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord med flera.

Surrealistisk dans till noisemusik
Dans. Koreografen Lotta Melin och de norska noisemusikerna Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord möts igen när de under namnet Agrare uruppför dansföreställningen A Safe Place to Die på Dansens Hus i Stockholm. Med inspiration från Jules Verne gör de en surrealistisk resa genom dans, musik och en enkel men träffande scenografi av Jan Håfström.

Ett episkt tabu: Om postrockens förhållande till idrott
Krönika. Relationen mellan idrott och kultur beskrivs i allmänhet som dålig. Men vilka skärningspunkter går egentligen att finna mellan sport och experimentell musik? Tobias Norström tittar på OS och funderar över post-rockens autentiska berättande.

SKIVRECENSIONER

Paavo: Cançó del Paó (Found You Recordings)
NHK: Unununium (Raster-Noton)
Grischa Lichtenberger: ~Treibgut (Raster-Noton)
Aoki Takamasa: Rn-Rhythm-Variations (Raster-Noton)
Mika Vainio: Vandal EP (Raster-Noton)
Built to spill: There is no enemy (Warner Bros)
Ingar Zach / Andreas Meland: Music For Tinguely (Prisma Records)
Stian Skagen: The Inward Rising (Prisma Records)
Kåre Kolberg: Nova (Prisma Records)
Tony Conrad/C. Spencer Yeh/Michael F. Duch: Musculus Trapezius (Pica Disk)
Joe Williamson: The Inhibitionist (Jedso Records)
Nils Frahm: Wintermusik (Erased Tapes)
Robin Hayward: States Of Rushing (Choose Records)
Phill Niblock: Touch Strings (Touch)
Cindytalk: The Crackle Of My Soul (Editions Mego)
Blandade artister: Kabelbrand - Sounds from the Max Brand Synthesizer (Moozak)
Terry Fox: The Labyrinth Scored for 11 Different Cats (Choose Records)
Sister Iodine: Flame Desastre (Editions Mego)
Eric La Casa: Two Site Specific Projects for Public Spaces (Room40)

Skivan övervintrar i hemgjort omslag

Magnus Nygren, Soundofmusics redaktör, har skrivet en läsvärd krönika som publicerats på skivsidorna i SvD. Den handlar om att det aldrig gjorts så många experimentella skivor i Sverige som nu och om att små experimentella bolag satsar på skivor med enkla men formgivna omslag. Läs Magnus krönika här!

Bertil Sundin RIP

Bertil Sundin blev 85 år gammal. Han avled i början av året, professor emeritus, forskare i musikpedagogik mm. Men det var inte som sådan jag kände honom. I min allra yngsta ungdom häckade jag på biblioteket i Vällingby för att ta igen det som inte fanns hemma. Tack biblioteket! Dit hörde diverse böcker om ny musik, jazz och konsttidskrifter. I tidningen Orkester Journalen läste jag flitigt alla recensioner och artiklar. Här var det en kille som hette Bertil Sundin, som berättade om Lasse Werner, snart introducerade han mig för saxofonisten Archie Shepp, som han också intervjuade i radio. Det var det förresten vid det tillfället Shepp hävdade att han spelade marxistisk musik. Snabbt var Sundins radioprogram ett av mina viktigaste seminarier. För seminarier var det. Han var ingen bra föredragshållare, men han resonerade kring allting, fylld av kunskap och ingångar, laddad av nyfikenhet. Naturligtvis var han på plats då Otis Reding, Sam and Dave och de övriga i the Stax Pax gästade Stockholm. Den svarta kulturen och musiken var hans ständiga intresse. Jag började också skriva i Orkester Journalen och fick kontakt med en äldre generation. Jag var förstås litet blyg och främmande, men Bertil Sundin introducerade mig. Och vi talade om Harlemrenässans, Shepp, Cecil Taylor, Charles Mingus. Och jag tror nog att Sundin var en av de första att omedelbart förstå Brötzmanns storhet. Han hade utropat efter att ha hört Machine Gun, att han satt som fastklistrad i väggen.
Bertil Sundin var en av de stora jazzentusiasterna och han rörde sig fritt med både Mingus och Fats Waller. Naturligtvis intresserade honom friformens öppenhet och tankar på deltagande, eftersom just pedagogik var ett av hans professionella ämnen.
Men han var något mycket mer än ett jazzfreak, en nörd eller specialist. Han var en intellektuell. Inte nöjde han sig med utrop som YEEEE om något var bra eller motsatsen. Det räckte inte med kul eller botten. Därför var alla gånger jag kunde träffa honom och tala musik ett äventyr. Han problematiserade, han skalade fram kärnan i populärkulturen och sökte pärlorna i den nyaste musiken. Hans kunskaper om John Coltrane var betydande. Och han hade lyssnat mycket mycket noga. Det ska också sägas att han hörde till dem som gärna diskuterade Bengt Nordströms nyaste musik, och samtidigt var han kompis med Berndt Rosengren; en annan musik han följde mycket nära. Sundins bästa ämne var samtalet, seminariet, diskussionen, där han återvände gång på gång till ämnen vi tagit upp. Det må ha varit ett teaterstycke eller Fats Waller; eller kanske poeten Petter Bergman. Inga ord var oviktiga. Därför prövade han dem hela tiden, sökte relevans i ämnet. Analyserande samtidigt som han skälvde av entusiasm.
Det var förresten Bertil Sundin som lurade in mig i en radiostudio första gången som gäst i hans program Min Jazz. Jag har aldrig varit så nervös. Det var mycket Great Black Music i det programmet, och mitt manus kunde jag snabbt glömma, för Bertil drog igång stora samtalet i studion och sökte mina svar och motiveringar. Det blev nog ett bra program.
Bertil Sundin var för mig en som lärde mig att musik är en del av ett känslouttryck men att känslouttryck inte behöver begränsas till utrop och gester; tvärtom, dessa är nog gärna stela poser mer än äkta formuleringar. Det gällde söka och pröva hela tiden. Bertil Sundin lärde mig lyssna fördomsfritt och att musik också inte minst var en intellektuella syssla kopplad till starka känslor.

Orientsväng - Lloyd Miller live 1965

DR Lloyd Miller är på tapeten igen. Tidigare i år gavs samlingen "A Lifetime In Oriental Jazz" ut på bolaget Jazzman. Han var en äventyrare och underbar musiker som omättligt reste till Europa och Mellanöstern i jakt på nya influenser och musikaliska uttryck. Det sägs att han behärskar 100-tals instrument(?) och ett dussintal olika språk. Hur som helst, musiken är fantastisk och fans till Mulatu och Salah Regab ska absolut kolla in denna herre lite närmare.

På Youtube finns ett härligt klipp från 1965, där hans grupp framför "Gol-e Gandom" för en tv-sändning på KBYU. Enjoy!

Soundofmusic summerar 2009

För fjärde året har Soundofmusic bjudit in svenska och utländska musiker att skriva om det gångna året. Aldrig har gensvaret blivit så stort. Närmare 30 skiftande berättelser bjuder vi på i år och på sajten hittar ni dessa listor, politiska betraktelser, summeringar och bildberättelser. Och som vanligt kan ni också läsa skribenternas egna betraktelser från året som gått.

Här är listan över årets gästskribenter: Matthias Andersson, Lotte Anker, John Butcher, Nina de Heney, Thomas Ekelund, Lawrence English, Anna Eriksson, Dan Fröberg, Carlos Giffoni, The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy), Magnus Granberg, Mats Gustafsson, Sofia Jernberg, Sven-Åke Johansson, Martin Küchen, Martin Q Larsson, David Linnros, Ida Lundén, Lasse Marhaug, Magda Mayas, Joachim Nordwall, Sten Sandell, Petter Ottosson, Per Svensson, Birgit Ulher, Mark Wastell, Wildbirds & Peacedrums, Stefan Zachrisson och Martin Öhman.

Läs mer på soundofmusic.nu

Jack Rose RIP

Jack Rose var en människa som fick alla i sin närvaro att känna sig viktiga, som att just det samtalet faktiskt hade betydelse. Jag träffade inte Jack mer än kanske vid halvdussinet olika tillfällen men slogs likväl av hans värme, omtänksamhet och eftertanke. Jag älskade hans person lika mycket som hans musik och det om något bör få de flesta att förstå hur speciell han var. Musikaliskt var det mångt och mycket han som fick tilbaka min tilltro till gitarrmusik som må vara tekniskt krävande men som framförallt är så fullspäckad med känslor att det är oundvikligt att sugas med. Jack Rose blev 38 år och jag vet att det är många som idag liksom jag både sörjer en vän och en fullständigt enastående musiker. Mina tankar går till Jack, familjen och de närmast anhöriga.

FM3 Buddha machine 3.0 - GRISTLEISM

GRISTLEISM beskrivs som den "muterade avkomman av Buddhamaskinen". Den nya maskinversionen är uttänkt och designad av självaste Throbbing Gristle. Utvecklingen har skett tillsammans med Industrial Records och Christian Virant, skaparen av originalet, FM3 Buddha Machine.

Den handflatestora manicken är en utveckling av FM3 Buddha Machine och innehåller 13 loopar, vilket är betydligt fler än hos föregångaren. Dessa är en blandning av noise, industridrone, klassiska melodier och rytmer som sedan kan blandas till skön musik. GRISTLEISM rymmer också ett frekvensomfång som är nästan dubbelt så stort som sin föregångare. Designmässigt är det lika retrocoolt som tidigare och det uppstår ett riktigt habegär när man ser den lilla plastdosan. Som tur är finns den redan till försäljning.

Kolla videon nedan för en demonstration av GRISTLEISM:

The Wire Primers som bok

The Wire har varit smarta nog att inse att deras primer-artiklar är material nog för en hel bok. Resultatet är en 200 sidor lång guidebok till några av vår tids allra viktigaste musiker. Varje kapitel undersöker en artist eller grupps musikaliska universum och guidar till de viktigaste verken/skivorna. Genrer som tropicália, p-funk, musique concrete, turntablism, avant metal och dubstep undersöks. Bland artisterna märks bland annat Captain Beefheart, James Brown, The Fall, Sun Ra, Ornette Coleman, John Cage, Morton Feldman, John Fahey, Fel Kuti med flera.

Glöm spikmattor och Raclettegrillar, här har ni årets julklapp!

Här kan du köpa The Wire Primers.

Samara Lubelski och Kuupuu gästar Cinnober teater i Masthugget

Ikväll flyttar Koloni in på Cinnobar Teater på Masthuggsterassen 3 i Göteborg. Från klockan 20:30 står lokalen öppen och gäster för kvällen är amerikanska Samara Lubelski, finska Kuupuu (Jonna Karanka från Avarus m.fl.) och Göteborgbandet Swote.

Vill du lyssna först? Klicka dig vidare på nedanstående länkar:
SAMARA LUBELSKI: http://www.myspace.com/samaralubelski
KUUPUU: http://www.myspace.com/kuupuu
SWOTE: http://www.myspace.com/swote

Hur musik äger rum

Kolla gärna upp Rasmus Fleischers utmärkta essäbok Det postdigitala manifestet - hur musik äger rum (Ink Bokförlag 2009). Det är inte ofta man har möjlighet att få sig till livs så brännande aktuell samtidshistoria! Här behandlas många av de företeelser som i dagens digitala (eller postdigitala?) värld påverkar vårt sätt att lyssna på musik: det enorma utbudet av musik, den totala tillgängligheten, fildelandet, svårigheterna med att överblicka, våndan av att trots utbudet tvingas välja musik och så vidare. Frågor om makt och ansvar.

Många av de mönster som går att hitta hos såväl artister och lyssnare som musikindustri är enligt Fleischer kvarlevor från 1800- och 1900-talen. Normer och föreställningar som envist biter sig kvar. Enligt boken är 2005 ett betydelsefullt år, då flera viktiga processer sattes igång. Blott fyra år tillbaka i tiden alltså - och vi är nu mitt inne i förändringens tid. Man behöver kanske inte hålla med om varenda detalj i Fleischers analys (som i och för sig är grundlig). Men det är ändå en extremt läsvärd och högaktuell bok som sätter in ens kanske största intresse i ett historiskt sammanhang.

Ny bok om krautrock

"Krautrock - Cosmic Rock and its Legacy" är en ny bok om Krautrocken och dess historia. På 192 sidor nagelfars det tyska fenomenet, från rötterna i frijazzen och psykedelian till musiken av Karlheinz Stockhausen och experimenten hos band som Faust, Kraftwerk och Can.

Boken innehåller över 200 foton och bjuder på en del material som tidigare varit svårtillgängligt. Förutom det finns också texter av bland annat Michel Faber, David Keenn, Erik Davis, David Stubbs och intervjuer med Gavin Russom (Delia and Gavin/Black Meteoric Star), Plastic Crimewave, Circle, Stephen Thrower (Coil/Cyclobe), and Ann Shenton (Add N to (X)).

Nikolaos Kotsopoulos är redaktör och boken beräknas släppas i november enligt förlaget Black Dog Publishing.

En halv Geigerfestival

I helgen var det Geigerfestival på Brewhouse i Göteborg för en tredje gång. Två dagar med konserter, arrangerade av föreningen Geiger, och precis som föregående år var det en skön mix av artister, konstmusik, improv, elektroniskt, akustiskt. Tvära kast. Förutom en elektroakustisk tonsättare från Holland och norska MoHa! var det enbart svenska namn i år. Tyvärr kunde jag inte gå i fredags och missade således Andreas Eklöf & Mats Persson, Hilo Superdrome, Stackenäs/Munthe/Lundén/Wallentin/Hansy/Hansson, Lars Carlsson/Anders Dahl, Gene Session, Ida Lundén, Nana April Jun och nämnda MoHa!

Det var tydligen rätt kasst med folk under den första dagen. Synd att det krockar med kulturnatta, om Geiger även i fortsättningen vill köra festival samtidigt som när Göteborgs stad firar stadens kulturyttringar borde de försöka vara en del av kulturnatta. Då hade säkert mer människor gått till Brewhouse, som jag dessutom tror är ett hus som många inte känner till. I lördags var det fotbollslandskamp, men det trillade in mer och mer folk under kvällen när eländet i Danmark var historia.

Jag försökte förtränga matchen och kom till Brewhouse i tid till lördagens första konsert, ett möte mellan slagverkaren Jonny Axelsson och Martijn Tellinga, den holländska gästen. De framförde ett par stycken av skiftande karaktär. Lite ojämnt, tyckte jag, men ljudet var superbt, och när Tellinga via sin dator frambringade smattrande ljud som fick mig att tänka på ett regn av partiklar, atomklyvning och liknande, väcktes intressanta associationsbanor. Och emellanåt var det intressanta kombinationer av slagverk och elektronik. Mest originell var den sista kompositionen, med slagverk av Axelsson till en film. Kanske inte helt lyckat, men udda.

Näst på tur Utmarken Showcase. Tre band/artister – Källarbarnen, Street Drinkers, Fantasy Sex - förknippade med Utmarken, ett syskon till skivbolaget Release The Bats. Lo-fi-noise, hemmabyggen, krypande, mystiska ljud. Jag kom inte riktigt in i Källarbarnens konsert, men Street Drinkers trasiga drone/industri-mörker med malande sång och Fantasy Sex nyansrika, bitvis oväntat vackra (lite Philip Jeck-känsla emellanåt) ljudlandskap fastnade. Den nyfikne försöker få tag på limiterade kassetter och annat med akterna på Utmarken/RTB.

Härnäst på Beat-scenen - samma lokal som baren - var duon Nina de Heney (kontrabas) och Lisa Ullén (piano) som precis släppt dubbeln ”Carve” på LJ Records. Två suveräna improvisationsmusiker, som kan spela extremt fysiskt, men även nyfiket och låta tystnaden vara delaktig i suggestiva klangäventyr. Ullén lutade sig in i pianokroppen mycket, som preparerats, spelade oförutsägbart, omöjligt att veta vad som skulle ske. de Heney använde bland annat vad som såg ut som ätpinnar, spelade ömsom tjockt, med cirklande, repetitiva vandringar och snabbt, med blixtrande kast.

George Kentros och Mattias Peterssons tolkning av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” – ”There Are No More Four Seasons” - var en av fjolårets bästa svenska skivor. Och det är ännu bättre live, när man ser samspelet, hur de hänsynslöst och kärleksfullt kastar om och gjuter nytt liv i det nästintill uttjatade klassiska verket. Det som imponerar allra mest är att allting klaffar, de går aldrig för långt i sabotage, eller blir tråkigt trogna originalet, utan hittar någon slags perfekt balansgång, och sällan har fiol och elektronik dansat tillsammans lika lätt. En gnistrande konsert. George Kentros berättade efteråt att de ska försöka utveckla konceptet, hitta andra verk att tolka. Det ska bli spännande att höra!

Mikael Enqvist – mest känd som ena halvan i Pistol Disco - spelade på en ombyggd fläkt. Tror jag. Fläktorgel. Han grejade lite med instrumentet/det ljudande objektet, gick ibland en bit bort, för att lyssna. Jag såg honom göra en liknande konsert på en annan Geiger-kväll tidigare i år, då kom jag aldrig in i det, men tyckte mer om det nu, det blir mer en presentation än en konsert i vanlig mening, gillar det konsekventa i uppförandet, och själva ljuden blir dronemusik som både känns ursprunglig och säregen.

"Al-Awda" var namnet på Dror Feilers komposition, som uruppfördes i Stena Arena, den största av de tre konsertlokalerna i BrewHouse. Feiler presenterade verket, hänvisade till Jerikos murar, berättelsen i gamla testamentet när den stora muren runt Jeriko föll efter att präster blåst i horn och folk skrikit. Om jag förstod det rätt är Al-Awda en kommentar till det här, men syftet är att få den nuvarande muren som Israel byggt på Västbanken att rasa, genom att hitta en speciell ton. Minns inte exakt vad det arabiska ordet Al-Awda betyder (hemkomst?, något sånt), men ordet har blivit synonymt med strävan att alla palestinier ska ha rätt att återvända till sitt hemland. Dror Feiler berättade även att konserten skall skickas till israeliska ambassader. Den filmades, så kanske sitter folk nu på israeliska ambassader och lyssnar. Om de nu ens öppnar ett paket från Dror Feiler, aktivisten, debattören, men man kan ju hoppas.

Konserten startade med en extremt skärande ton - både med en liten saxofon, laptop och synthar/elektronik – som nästintill fick hela Brew House att falla samman. Det var ett av de jobbigaste ljud jag har hört. Öronen fick en chock. Men de skrumpnade inte, i vanlig ordning är Feiler grym på att bygga upp massiva, mullrande, ljudlandskap, med ett hav av nyanser, och jämfört med solokonserten på No Fun Sweden-festivalen häromveckan var det mer noise den här gången, även om han hade sina saxofoner med sig. Det var stenhårt. Musiken gick in i hela kroppen, fick det att skorra i väggarna. Jag har svårt att hitta ord. Det var… omvälvande. Mycket bra. Musik behöver absolut inte vara politisk, men det är befriande, och viktigt, med en person som Dror Feiler, där politik och musik tvinnas samman.

Gick det att ta in mer, efter det här? Nja, egentligen inte, Andreas Tilliander under sitt Mokira-alias struntade jag i, men Mårten Falks gitarrmusik trängde sig fram, som ett omväxlande väderfenomen, efter åskdånet. Varierad konsert, han spelade på en åtta-strängad så kallad rysk gitarr, och vanlig akustisk gitarr, olika typer av verk, ett var politiskt, av Lars Carlsson, som kommenterade USA´s invasion av Irak, han spelade till en film, skiftade från tidig-musik-stuk till modernt hackande, och det märkligaste (men inte det bästa) stycket hade namnet "Hemligheter", och var ett inspelat samtal mellan tonsättaren Christopher Anthin och Falk, med livegitarrackompanjemang.

Genre X - Kentros och Berthling på Röhsska

Under ett par dagar har olika typer av musik- och ljudevenemang arrangerats på Röhsska Museet under Listen to the world/World New Music Days/ISCM-festivalen. Hörlurskonserter, workshops, visuella verk, ljudinstallationer och annat. Jag missade tyvärr det mesta, men gick ner en våning i designmuseet i söndags mitt på dagen för att lyssna på när George Kentros (fiol) och Johan Berthling (kontrabas) framförde några verk som de själva beställt, av kompositörer som rör sig inom olika områden. Jag misstänker att namnet på konserten – Genre X – kommenterar just detta, musik som vandrar mellan genrer, som inte kan placeras i varken kammarmusik eller elektronisk musik och som kanske också problematiserar begreppet konstmusik.

Ja, jag vet inte, men det var en intressant lyssningsupplevelse. Först ut Hans Appelqvists ”Restless Butterflies”, med ett sjungande, mekaniskt djur (Corfitz) i centrum. Appelqvist har jobbat mycket med röster och djur och stycket kändes som en fortsättning på Naimakaraktären. Jag fick nästan för mig att Corfitz har rört sig i pereferin i Appleqvists menageri tidigare. Jag måste höra texten och musiken fler gånger för att bilda en uppfattning, men det fastnade inte som hans allra bästa låtar. Möjligen är det bara en del av ett större projekt, en bit av ett pussel

Jenny Sunessons ”The Great Destroyer” var hårdare musik. Kentros fiol och Berthlings bas fick jobba mer intensivt. Två suveräna musiker, det måste sägas, men här började jag nicka till. Vilket nog mest hade att göra med att fåtöljerna var så sköna. Jag fastnade mer för Anna Einarssons ”Third Mind”, med utrymme för pauser, tystnad, lite minimalistiskt. Fredric Bergströms ”No More Structures” är om jag förstod rätt uppdelat i sex delar. Vi fick höra tre, elektroniken var mer närvarande, ett spännande möte mellan stråkarna och olika typer av elektronisk musik. I programhäftet stod det att även Mattias Peterssons ”Everdrone” skulle framföras. Om så gjordes hade jag somnat. Jag har inget minne av det.

Det mest suggestiva verket var tvivelsutan ”Variations on a Theme by Blind Willie Johnson” av Erik Bünger. Allt jag har hört/sett av Bünger har varit bra, både musik, ljudverk och filmer. Den sedan några år Berlinboende konstnären/musikern har gjort verk tidigare med liknande titlar, ”Variations on a Theme by Lou Reed” till exempel, och han har även gjort en ljudinstallation med Blind Willie Johnsons ”Dark was the Night, Cold was the Ground” som grund. Det var samma musik som användes även nu, den välkända, i alla avseenden fantastiska bluesgospelsången, luckrades upp, stuvades om, och samtalade med Kentros och Berthlings instrument. Ibland drone-aktigt, ibland något annat, blues och kammarmusik smälte ihop. Mycket bra! När såväl den inspelade rösten som musiken från scenen tystnade nynnande delar av publiken vidare, i någon minut.

Johan Berthling och George Kentros kommer att framföra samma verk i Stockholm. Jag hittade en uppgift om Teater Lederman den 19 oktober. Men det står inget på teaterns hemsida. I Göteborg kan man se och höra Corfitz även på fredag 18:30 utanför sjöfartsmuseet när kulturnatta invigs, tillsammans med projektioner av Andreas Nilsson och nyskriven musik av Wildbirds & Peacedrums för 25 slagverkare.

Draw a straight line and follow it! - The Drone People

The Drone People är ett projekt som initierades av Joachim Nordwall (iDEAL) för Stockholm New Music 2008, då en 24-timmars konsert uppfördes på Fylkingen. Sedan dess har kortare varianter gjorts i bland annat Amsterdam och London. Gårdagens fyratimmarsvariant på Nefertiti i Göteborg innefattade Joachim Nordwall, MV Carbon, Lary 7, Rhys Chatham, Leif Elggren, Henrik Rylander, Jean-Louis Huhta, BJNilsen och Hildur Gudnadottir.

Det var de långa klangernas afton och musiken framfördes helt utan paus. Uppträdandena hakade i varandra. När artisterna avlöste varandra gick han/hon helt enkelt upp på och spelade tillsammans med den som redan spelade. Därefter blev det tid för lite solomusik, innan det är dags för nästa person att ansluta på scenen. Så rullade det på under fyra timmar där djuplyssnandet stod i centrum.

Först ut var trion Elgren/Rylander/Huhta. På scenen sitter tre män i rött motljus, med ett myller av elektronisk apparatur, sladdar och skärmar framför sina händer. Musiken framfördes med en industriell ton, med en cirklade och enkel rytm i botten, som sakta sakta drog musiken framåt. Den monotona musiken skapade en malande, samtidigt lite sövande rörelse. Det är som att åka tåg och plötsligt nickade jag till, utan att det på något sätt bör ses som något negativt. När tid och rum förskjuts löses också skiljelinjen mellan dröm och verklighet upp.

Musiken fortsatta på det linjära spåret även när BJNilsen kopplar in sin silvriga mac i trions elektriska universum. Musiken lättades upp av luftiga och harmoniska digitaldroner. Klara klanger letade sig in bland brus och muller. Färgerna skiftade och fladdrade fram med vag konturer och nyanserarde musiken.

Lary 7 är en nyckelfigur i New Yorks experiment- och improvisationsmusikscen. Han har samarbetat med bland annat Swans, Jarboe, Dead Combo och håller just nu på med sitt första riktiga soloalbum på skivbolaget iDEAL. Lary 7 använder sig ofta av upphittade eller fyndade förhistoriska ljudmaskiner. Inget undantag på Nefertiti där han hade med sig olika fläktar och andra vintagefynd som han mickade upp. Dessutom hade han med en gammal manick som såg ut att vara någon slags air-raid-siren. Med hjälp av en vev skapade han långa utdragna klanger, där man ibland undrade om det var fläktsystemet eller hans musik man hörde.

Mötet mellan MV Carbon och Hildur Gudnadottir blev spännande. Båda spelar cello men har helt olika angreppssätt. MV carbon spelade hårt och intensivt, medan Hildur Gudnadottir spelade följsamt och sensuellt, där instrumentet blev som en förlängning av kroppens rörelser. Dessutom upplevde jag MV Carbons cello/elktronik som den enda som gjorde anspråk på att rucka på kvällens motto "Draw a straight line and follow it". Visst höll hon linjen, men det tog en omväg i brutala elektriska stormar och Sunn O)))-doftande partier. Häftigt, hårt och fascinerande.

Joacim Nordwall hann också spela med Hildur Gudnadottir. I mötet mellan hans pulserande elektronika och Gudnadottirs modifierade cello uppstod svävande och koncentrerad minimalism. Nästa moment var en förlösande gitarrduell mellan Joacim Nordwall och Rhys Chatman. Både såg ut som lyckliga barn där de stod på var sida av scenen och log mot varandra. Chatman kittlar strängarna i 120 och loopde ljuden lager på lager. Norwall följde efter, men spelade rakt och malande, precis som i Skull Defekts och någonstans där emellan nåde de klimax i ett tranceliknande tillstånd, frammanat av improviserad och monoton gitarr.

Parisbaserade amerikanen Rhys Chatham är en legendar i dronekretsar och han började sin musikaliska bana som La Monte Youngs pianostämmare. Han har också studerat för elektronmusikkompositören Morton Subotnick och minimalisten Tony Conrad. Han har starka kopplingar till no wave-rörelsen och 1978 framförde han sin första Guitar Trio tillsammans med Glenn Branca och Nina Canal - något som blivit något av hans signum.

För The Drone People tog han också med sig sin trumpet, ett instrument han experimenterat med sedan 1983. Tillvägagångssättet är samma som för gitarren - blåinstrumentet loopades lager på lager. Rena toner blandades med pustande och frustande. Inledningen innebar ett sammelsurium av ljud, men vaskas med tiden fram till ett rent uttryck av tidsupplösande drone. Det är väldigt lekfullt framfört och de utdragna ljuden lägger sig över besökarna böjda huvuden som en glimmrande slöja.

The Drone People hyllar minimalismen och La Monte Young, kraften att våga göra få men otroligt viktiga val, ljud och möjligheterna att genom ljud försättas i nya sinnesstämningar. Det är spännande och krävande att sträcklyssna i fyra timmar, men samtidigt en avkoppling från den stressande omvärlden. Framför allt är det fascinerade att se hur uttrycken varierar, trots att alla utgår från samma grundidé. Det blir extra tydligt när man låter musiken röra sig in och ut ur varandra i långa tidsupplösande kompositioner.