No Fun, dag 3

Den andra No Fun-dagen på Fylkingen var något svagare än fredagens kontrastrika öronfest. Men även den här kvällen fick man höra hur många olika stilar och uttryck som ryms inom paraplybegreppet noise. Ja, noise och noise, vet inte om Carl Michael von Hausswolffs magnifika konsert var noise, men, ja, mer om det senare.

Först ut danska Family Underground, en ny bekantskap för mig. Och det var bra, tydligen brukar de även syssla med mer psykedelisk musik, men nu var det stenhård noise, inga mellanlägen, men inuti manglet rörde sig musiken och frambringade massiva nyanser. Två medlemmar på elektronik, den ene spelade även gitarr, och drog med en stråke eller klinga eller något liknande (inga stolar, så man såg dåligt), vilket skapade vassa droneljud. En bra start på kvällen, in i stormens öga med en gång.

Vad ska man säga om Sewer Election? Dan Johanssons enmansprojekt. En konsert när han visade splatterfilm till musiken gjorde mig skeptisk, men senare har jag uppskattat det jag hört på skiva, som iDEAL-släppet Kassettmusik. Den nämnda skivan börjar med kväljningar, så även No Fun-konserten. Han står bakom en slags skärm, med mikrofonen långt ner i halsen. Vad ska hända? Äckligt, men ett dramaturgiskt grepp som fungerar. Och så – pang – stenhård, ilande noise i några minuter. Han bankar skärmen mot golvet. Mike Connelly (Wolf Eyes, Hair Police) ställer sig längst fram bland publiken och diggar liksom en del andra noiseheads. Konserten varade i 10-12 minuter. Explosivt. Vissa ropade på mer, men det räckte. En perfekt längd för den här typen av utbrott.

Oneohtrix Point Never hämtar – precis som Emeralds, som spelade i fredags – näring från den tyska kosmische-skolan. Daniel Lopatin heter mannen bakom det mystiska namnet. I början är det ett hopkok av beats, loopar och melodier. Det känns som han prövar sig fram, leker, stjäl från popparken, innan de kosmiska inslagen blir starkare och starkare, med varma, bubblande synthljud som kontrasteras av space-liknande ljud, lite som röster; jag ser framför mig ett andeväsen som seglar omkring i en kapsel i rymden och skriker efter kontakt. Särskilt andra halvan av konserten var riktigt bra! Och även om en del gamla favoriter lockade är det alltid kul att upptäcka ny musik.

Däremot var Religious Knives något av en besvikelse. Maya Miller och Mike Bernstein gjorde tidigare musik som Double Leopards, med Religious Knives har de ibland lämnat drone/noise-inslagen för en mer traditionell indie/psyk/experiment-rock, som på fjolårets Ecstatic Peace-släpp, där de var ett fullfjädrat rockband, med även bas och trummor. Nu var det kärnduon som spelade, egentligen borde det tilltalat mig mer, orytmisk, minimalistisk musik som upphävde tiden, ljud att vara i, men jag hamnade aldrig i rätt stämning, någonting saknades, fast jag vet inte vad, kanske var det bara jag som hade hoppats på att få höra dem förena droneelementen med taggig d-i-y-rock.

Dror Feiler har aldrig gjort mig besviken. Inte live, i alla fall. På senare tid har jag mest sett honom med Lokomotiv Konkret, det legendariska svenska frijazzbandet som fortfarande krossar det mesta. Nu körde han ett soloset, med dator, rattar och saxofoner. Till en början är det mest jobbigt, ljusa, skärande saxtoner som bråkar med aggressivt brus. Men det växer och växer, han är en grym improvisatör och även om han gjort solonoisekonserter hur länge som helst tycker jag mig kunna se hur han verkligen lyssnar på ljuden, lyssnar på vad som händer, hur han ska gå vidare, styra upp det. Saxofonfingrarna kan inte vara stilla, angriper reglagen, saxofonen krigar mot det digitala, samtalar, slåss. Jag har sett honom ännu bättre, men puuuuh, vilken musiker, få , kanske ingen, är lika lyhörd för kaosets nyanser.

Jag har egentligen inget emot att det inte finns stolar att sitta på, men det var svårt att se artisterna på scenen, jämfört med i fredags. Carl Michael von Hausswolff såg alla. Han satt på en övre scen, en läktare typ, i ett hörn, med lampor och apparatur. Jag såg en konsert en gång med Carsten Nicolai (Alva Noto) där allting var perfekt. Kom att tänka på det nu, med Hausswolff, den svenska veteranen, som precis som Guds Söner i fredags, har spelat på Fylkingen många, många gånger förut, dock inte i en liknande, delvis, amerikansk, noisefestivalkontext. Om jag minns rätt har han gjort en skiva som heter Ström, och Hausswolff liksom bryter ner de elektroniska ljuden i dess minsta beståndsdelar. Han drejar fram partiklar, får en atom att vibrera. Samtalar med rummet, frekvenserna går in i kroppen, golvet dallrar, väggarna vibrerar. Avskalat. Och effektivt. Perfektion. I positiv mening. Precision. Festivalens hittills ”lugnaste” konsert, men den som kändes mest. En mästare i arbete.

Efter den stillsamma uppvisningen var det lite svårt att smälta Prurient (Dominick Fernow). Vid ett tidigare Sverigebesök var jag först ytterst tvivlande till Prurients performancenoise, han skriker, skriker, till mestadels förinspelad aggro-noise, med ryggen mot publiken. Men, successivt, kom jag in i det, och via en djupdykning in i plattan Black Vase (Load) som kom för några år sedan hade jag svårt att slita mig från avgrunden. Men nu har jag inte riktig ork eller koncentration att lyssna ordentligt, utan konstaterar mest att festivalen har visat upp ännu en gren av noiseträdet. Men jag tyckte att Sewer Election var bättre, om man ska jämföra.

Midnatt. Vargarna har vaknat. Redo att ännu en gång däckas av Wolf Eyes. Och det blir så, de har ett fantastiskt sound. Det där skitiga, släpiga, hårda, krypande, rakt-i-magen-soundet. Jag önskar att jag sett dem även i torsdags, det var inga frijazznoiseutflykter överhuvudtaget, utan en partyspelning, eller, födelsedagsspelning, Nate Young fyllde år, han fick en öl av John Olson som sveptes i ett huj. Tråkigt att jämföra med tidigare spelningar, men Wolf Eyes är ännu bättre när de är svårare, går in ännu djupare i sin musik. Men. Som sagt. Det är ett fantastiskt sound, armar i luften, BAM BAM BAM, Mike Connelly sliter av ena gitarrsträngen, stagedivar, Nate Young skriker, fan vet om vad, men jag köper det, rakt av. Amerikansk musik. Ett amerikanskt fenomen. Jag tänker på det, under konserten, det är som Wolf Eyes tar all amerikansk skräpkultur som någonsin existerat, trycker in det i en gigantisk maskin, som spottar ut rubbet, trasigt, slamsor, korvar, som – om man tittar, lyssnar, noga – har inslag av guld.