22 september 2009

No Fun, dag 4



No Fun, dag 4

Det var en elektroakustisk start på den sista No Fun Fest Sweden-kvällen. Sören Runolf, Mats Lindström och (tror jag, ursäkta om jag har fel) Anna Koch. Fylkingenrävar som gjorde en skarp konsert med elektronik och cello. Vad de gjorde, hur ljuden alstrades, gick mig förbi. Men det var ett intressant möte mellan äldre och ny elektronisk musik, mellan cello och apparater. Vibrerande spänningsfält, ljud som kändes extremt levande. Knäpp jämförelse kanske, men jag tänkte på pilbågar, elektricitet som spändes hårt och knäpptes iväg. Cellon som armborst.

Putrefier var något annat, men även här kastades ljuden ut, skoningslöst, skickligt. Jag måste erkänna att jag aldrig hört honom tidigare, Mark Durgan, gammal i gemet, har gjort noise med England som bas sedan mitten av 80-talet. Jag satt ner, trött, seg, för lite kaffe i kroppen, och kände basskorr tryckas in från väggen in i ryggen. Angenämt. Ett tag, när rytmerna studsade och fladdrade kändes det som Putrefier var en akademisk storebror till Kid 606. Eller nåt. Som sagt, skickligt, laboratorienoise, men jag hade tankarna på annat håll.

Märkligt att man kan känna lycka av brutalnoise. Lasse Marhaug har fått mig att jubla, nästan skrika av glädje vid tidigare konserter, och så var det även nu, tillsammans med Tommi Keränen, under namnet Testicle Hazard. Världsklass. Kan ens japaner vara lika bra? Det är extremt, hårt, monumentalt, men med massor av variationer, maskinerna lever, ljuden bryter sig ut från apparaterna, från datorerna, som en ilsken jätteorm, som kastar sig, med spasmer, slingrar sig omkring i vansinnigt tempo. Lysande när de stannar upp, behåller ett skärande ljud i säkert en halvminut innan manglet sätter igång igen. Dror Feiler skakar på bjällror. Kollegan Marhaug (de har gjort en del ihop på senare år) skakar på sladdar, maniskt, som han vill driva ut demoner ur kablarna.

Noveller var en lugnare historia. Noveller: Sarah Lipstate, som precis släppt ett album, Red Rainbows, på No Fun-generalen Carlos Giffonis skivbolag No Fun. Det startade sådär. Elgitarr, pedaler. Hon placerade gitarren på ett bord, spelade med stråke, skön dronemusik, ett tag, men det hände för lite, även om det var fint när hon plockade med fingrarna på strängarna. Möjligen är Noveller relativt ny som liveartist, jag läser att hon även gör film, jobbar med multimedia, kanske var det en visuell dimension som saknades.

Tvära kast. Från det ena till det andra. Noise och industri är ju nära släkt, och Enema Syringe hamnar i industrifacket, i det här fallet svensk industri, med rötter i 80-talets kassettscen. Kai Parviainen startade Enema Syringe som en duo 1985. Efter en paus på nästan 20 år är Enema Syringe igång igen sedan några år, som enmansprojekt. Jag, som är oinvigd, har ingen blekaste aning om det är 80-tals-låtar (misstänker det) eller nyare skapelser, men det spelar ingen roll, de småknäppa texterna fungerar på något märkligt vis, entusiasmen på scenen och bland publiken smittar av sig. I en alternativ värld är det hits, med medryckande beats och rader som Du kan aldrig ha det ogjort… Framförallt: kul, bra, att även svensk kassettindustri fick en plats på festivalen.

Den brittiske mångsysslaren Dylan Nyoukis (skivbolaget Chocolate Monk, solomusik, grupper som Blood Stereo, med mera med mera) gjorde en briljant konsert, eller framträdande/performance. Först var han röstkonstnär, text-ljud the Uk way, lysande, underhållande, imponerande. Strupsång, hyperbabbel, ja, allt möjligt. Sen såg jag dåligt, märkliga ljud, men eftersom akustiken på Fylkingen är fantastisk gick det att bara lyssna. Ärtor i skål. Knäckebröd. Stråke på objekt. Ja, fan vet vad han gjorde - men det var bra! Är man nyfiken finns det mycket Dylan Nyoukis på Ubuweb.

Hedonistisk experimentpunk. Pubertalt trams. Nyskapande dekonstruktion av rock. En explosiv avslutning. Förlösande noise/indierock/hardcore/grind-hybrid. Billiga poser. Frågetecknen är många. Det var längesedan en konsert gjorde mig så osäker. Många intryck, på en gång. Ibland tyckte jag att Hair Police - live – var lika bra som fjolårets, bitvis, suveräna album Certainty of swarms (No Fun). När osäkerheten enbart är positiv, man vet inte vad som ska hända, det känns som musiken kan ta vägen vartsomhelst. Mike Connelly är som en osäkrad kanonkula. Men, ibland, går det åt andra hållet, det blir förutsägbart, ännu mer skrik, och poserna står ivägen, kväver musiken. Märkligt band, på många sätt, Connelly sjunger, nej, skriker, och svingar gitarren som en bindgalen skogshuggare. I det här sammanhanget, i bandet han var med och grundade, för åtta, nio år sedan, i Kentucky, är han ännu mer i centrum än i Wolf Eyes. Robert Beatty, som spelar elektronik, är stenansiktet, står ofta med ryggen mot publiken, har en liten synth runt magen, och gör väl det mest intressanta rent musikaliskt, skärande ljud, och beats som inte vet om de ska trasas sönder eller flyga iväg. Och så trummisen, Trevor Tremaine, som efter, ja, fem minuter, klättrar upp på läktaren, halsar öl, leker spindelmannan. Med bar överkropp. Vad jag förstår är det här Hair Police grej, ibland är det hur bra som helst, men – ungefär, som det ibland kan vara med Wolf Eyes - önskar jag att de skippar hardcoreestetiken, den amerikanska slå-på-bröstet-skiten, och fokuserar, presterar, vrider ut mer av sin potential, Hair Police skulle ju kunna vara världens bästa band. I en kvart, i alla fall. Samtidigt, tänker jag, jag hade säkert älskat det om jag vore 18 år igen. Och jag gillar hur jag inte kan bestämma mig, osäkerheten, hur musiken balanserar på gränsen till att falla ner i ett stup, i varje sekund.

Till sist: det var en kanonfestival. Framförallt bredden imponerade. Ingen konsert var den andra lik. Noise kan vara mycket. Ett träd med tusentals grenar.

Inga kommentarer: