Duon Ectoplasm Girls från Stockholm fick äran att öppna. Tyvärr missade jag dem. Och halva Skull Defekts konsert. Göteborgs mesta Gang of Four-spattiga minimalister har turnerat mycket och slipat sitt koncept rejält - kanske på gränsen till att skärpan börjar bli lite trubbig. De envetet statiska rytmerna från Henrik Rylanders trummor och Jean-Louis Huhta slagverk är motorerna som driver Joakim Nordwalls och Daniel Fagerströms hackande gitarrer.
Det är hårt och effektivt, som bäst när de håller ihop och förändrar så lite som möjligt, bara töjer ljuden ut och vidare. När sången kommer in blir det rock och något annat, en musikalisk dimension rikare men ett skoningslöst, mer "defekt" temparament fattigare.
Kvällens joker var Carlos Giffoni, boss för skivbolaget och festivalen No Fun och en av de spindlar med längst spröt i dagens noisevärld. "Only if you are willing to pay very well", står det på hans Myspace-sida. Fun. Giffonis solospelning denna kväll var om inte obetalbar så rätt oväntad.
Under artistnamnet No Fun Acid brakade han igång ett acid house-set med rullande, rytmisk sequencer och spräckliga, lightnoisiga ljud som pilfinkar in och ut. Rätt så corny, som om Strand var ett grisigare Ibiza och publiken inte där för extremt sus och brus utan hedonistiskt party. Om man kan kalla det modigt att spräcka genrens ramverk genom att använda rena ljud och rytmer, då var Giffoni kvällens banbrytare. I vart fall ett skickligt set och rätt kul.
Ett halvinspirerat Wolf Eyes suddar på.
Wolf Eyes är efter sina snart tio år som band och fem år som affischpojkar för den experimentella noisen fortfarande värt att resa långt för. Även en halvrisig, halvt inspirerad kväll - som denna - gör de musik i en klass för sig. Alltmer tycker jag de rört sig från det postindustriella till friimprovisationsjazzen, en breddning som för ett par år sedan befästes på en liveskiva när de spelade ihop med friformsgiganten Anthony Braxton - som själv bett att lira med Wolf Eyes!
John Olson tronar på kanten vid mixerbordet som en blind Ray Charles i solglasögon och växlar mellan sopransaxofon och något hemmasmitt flöjtinstrument - tänk ett förlängt cykelstyre med hål för bägge händerna. Nate Young skriksjunger och håller igång maskinparken med de arytmiska samplingarna som skevar så man ibland tror att takten kommer och knackar en i ryggen. Och så Mike Connelly, denna otroliga gitarrist, på sitt eget sätt. Av hans spelstil vet man inte om han ens kan dra en bluestolva, men gosse, det svänger något grymt ändå. Som en postindustrialismens Lou Reed, karln verkar oförmögen att spela konformt.
"Always wrong", är Wolf Eyes Myspace-motto för dagen. Helt tokig var inte spelningen, jag har sett dem bättre och mer fokuserade men också sämre, för avslappnade. Det är ändå ett fantastiskt band, att se dem dreja poesi ur skitiga ljud och brus ger fortfarande hopp om att skönheten alltid finns där, här, någonstans.
Sven Rånlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar