No Fun dag 2

Väldigt bra och väldigt överraskande - där har ni den första riktiga festivalkvällen på Fylkingen för No Fun Fest Sweden 2009. Och kvickt var det gjort. En scen, åtta akter och ny konsert ungefär var 40:e minut. Nu är det en lite annan sak att soundchecka för artister som inte är kända för att klaga på ljudteknikern över lite rundgång - möjligen att det behövs mer. Men det är rätt strongt ändå att styra i ordning så många musiker med så mycket elektronik, effektboxar, sladdar, strömkablar, förstärkare. Samt vanliga instrument - men vi väntar med överraskningarna.

Family Battle Snake är Bill Kouligas från Berlin. Han gör elektronisk musik som inte har ett skvatt med klassisk noise att göra. Istället för verkstadsindustri låter det kosmische musik, det är rena ljud, sinustoner, ljuden förses med stora reverb och långa delay. Rätt vacker drone, inte fjärran Cluster och andra i den tyska ambienta 70-talsskolan.



Bakom aristnamnet Regression döljer sig Nate Young från Wolf Eyes. Åtminstone kallar han sig så ikväll, på den festival som iDEAL-Jocke Nordwall fixat ihop, kanske som förvirrande koppling till sin skiva Regression som släppts just på iDEAL Recordings tidigare i år. Det är en makalös inspelning, mörk och förförisk. Lika långt från traditionell noise är den musik han gör live, snarare handlar det om dark ambient med inslag av lite skräck och lite surrealism. Nate Young går handgripligt igång med mikrofon på golvet. Ljudet går in i någon gammal synthesizier som loopar ljudet och skapar material till mattor och skeva, dova rytmer. Det är en stillsam konsert, ljuden tar sin tid, musiken tar sin tid.

Bråttom har däremot Astral Social Club, Neil Campbells soloprojekt. Här handlar det om extas, primitiva blandningar av rundgång i olika färger och nyanser, nedpitchade strömstörningar, det är komplext och nästan sprickfärdigt överlagrat. Campbell har inga problem att blanda in rock i sin noise. bastoner blir pulser att headbanga till (han är visserligen flintis, men ni fattar), mikrofonen svingar han som en instrumentalist framför gitarrförstärkaren, han skulle kunna sikta på crescendo och gå upp på tå och göra segertecknet, om det inte vore för att hela konserten är ett långt, utdraget klimax. Som extranummer sparkar han igång en breakbeatsampling - kanske inspirerad av gårdagskvällen och Carlo Giffonis Acid-konsert. Det var dock musikaliskt överflödigt, konserten var egentligen redan över.

John Olson från Wolf Eyes har projekt vid sidan också han. Dead Machines är John och frun Tovahs grupp (hon spelar i skogsrockande Wooden Wand och Vanishing Voice). Om tillskottet med en kvinna på scenen - den första och enda för kvällen - kan man säga mycket, men jag nöjer mig med att konstater att det också musikaliskt blev en konsert som avvek från mängden. Herr och fru noise vid var sin liten maskinpark öppnade stilsamt och intimt, som om de sökte tillsammans efter konsertens atmosfär. Små elektriska, stickande ljud från John, djupare och krunschigare från Tovah. En briljant duett växte fram mellan Tovah på mikrofon i en konservburk och saxofonmaken på förlängt blåsrör (ett annat än kvällen innan) samt - hick, ta i trä - tvärflöjt! Nej, jag ljuger inte: på festivalen No Fun Fest, världens yppersta härdsmälta för noisemusik, spelades det musik på flöjt. Briljant.



Guds Söner, eller Sons of God som de omväxlande heter, är förstås omöjliga att förbigå i urvalet till en experimentell festival för utvidgade musik på Fylkingen. Leif Elggren och Kent Tankred har sedan mitten på 80-talet arbetat med liveelektronik, installationer och performance. Missar man poängen kan en Guds söner-konsert säkert vara svårsmält. Det är möjligt att alla på Fylkingen inte heller svalde deras ljudperformance, vars grund bestod i att Leif och Kent använde mikrofonförstärkta räfsor som de krattade stenar med på scenen. Henrik Rylander och Joakim Nordwall från Skull Defekts ackompanjerade, om man kan säga så, på liveelektronik. Krattandet befann sig i det ljudande mellanregistret, och i centrum var också Tankred och Elggren som piruettande balettdansare med krattor som ståspetsskor.

Om Emeralds ska jag hålla mig kort (snart Fylkingendags). Från Ohio kommer den här trion som lite för mycket lyssnat på Tangerine Dream. Det kunde ju vara fint, Tangerine Dream var (mer än är) fantastiska. Emeralds, på elgitarr och synthar, sysslar med en annan men närbesläktad nutidsversion av den kosmische musik som Family Battle Snake förlyssnat sig på. Det är bra med inspiration - om det stannar där.



Burning Star Core, så. Kvällens höjdare och avslutare. C. Spencer Yeh är klassiskt utbildad violinist - ja, ni läste rätt; v i o l i n - och har sysslat med noise och improv i en massa olika hårda och stenhårda sammansättningar. Burning Star Core har samarbetat med många (Thurston Moore, Chris Corsano, Comets on Fire) men på Fylkingen är Yeh solo med elektronik och fiol. Han slösar ingen tid, skär tvärsäkert ut de rätta skivorna av de ljud han för stunden vill arbeta med, använder stråken, eller två stråkar, lägger till ett melodiskt tema, en fältinspelning eller en fet rundgång. Det är enastående bra, en rik musik och ljusår ifrån det "oljud" som noise vanligen hämtas ihop med. Mer, det är känslan jag surfar ut på. Mer Fun.

Sven Rånlund
Bilder: S R och Anders Håkansson