30 januari 2009

SOM50 #20


Robert Wyatt
Rock Bottom
Virgin (1974)

Robert Wyatt är en egensinnig och extremt självständig musiker. Respekterad av medmusiker, hyllad av hängivna fans. Han rör sig som en fri fågel mellan pop och jazz, utan att köpslå med sin identitet. Han kan med sin röst vara både innerligt kärleksfull och politiskt engagerad. Under en lång karriär har han släppt en rad skivor och dykt upp i ett flertal oväntade konstellationer. Man kan finna många toppar men också en del ojämnheter.

Albumet ”Rock Bottom” är allt annat än ojämnt. Egentligen raka motsatsen. Skivan suger tag i lyssnaren från första stund och vägrar släppa taget. Man hamnar rakt in i en drömsk och oförutsägbar värld, full av kontraster och mångbottnade skiftningar. Även efter upprepade lyssningar finns nya detaljer att upptäcka. Skivan består av sex spår, fria och flytande i sin struktur och perfekt organiserade till en helhet.

Att försöka pricka in någon genre blir nästan löjligt, ”Rock Bottom” talar sitt eget språk, har sin egen vokabulär. Wyatts röst är unik och extremt vacker, musiken likaså. Hopper, Sinclair, Frith och Oldfield är gästmusiker som pekar mot ett progressivt Canterbury-sammanhang. Men detta är så högklassigt och eget att det kan strunta i alla sammanhang. (MJ)


Läs alla SOM50-texter.

Inga kommentarer: