21 november 2008

Tystnad före tagning - och efter!

Jag tycker om ögonblick av tystnad, de som omger musiken, de som blir över, där man ännu inte vet vad som kommer ur detta. Ni ser på bilden Sven-Åke Johanssons trumset uppställt i ateljén i Berlin. Schwingungen kallade han de dynamiska svängningar som böljade genom musiken och där vågdalarnas närapå tystnad blev den våg som kommande generationer skulle surfa på. Schlingerland heter ju det album med soloslagverk där sättet demonstrerades. Sjävltillverkat. På mit gamla ex har Sven-Åke skrivit på konvolutpåsen sin adress i Tyskland med typisk noggrann spretig stil. Skivna med handgjort fodral inköpt på någon konsert tidigt 70-tal. Det var på de här trummorna, tror jag, som For Adolphe Sax och Machine Gun bankades fram; nya reliefer i slagverksspelet föddes. Det var på de mest stormiga vågtopparna. Men så lyssnade han på tystnadens böljeslag, deras intensitet. Det där ögonblicker före och efter, intermission riff, där ingen vet vad som kommer. Kom på sådana, för det är de som också skapar musikhistorien. Till exempel hur slagverksspelaren John Stevens 1967 betraktar Little Theaters smaka, ringlande trappor, och lämnar puka, baskagge kvar och behåller virveltrumma, cymbaler, highhat, plockar på sig en signaltrumpet: the rest is history. SME skrev historia med materialknapphet skapad ur nödvändighet. Då den virtuose bebopslagverkaren Stevens såg på den där trappen. Då beboptrumslagaren Sven-Åke Johansson bestämde sig för att skapa storm bland blåsarna i Brötzmanns grupper... åsså vidare. Ögonblicket verkar vila: berätta om fler sådana!

Inga kommentarer: