Det här fotot tog jag av Michel Waisvisz den 6 september 2006. Det var en särskilt viktig dag, för jag hade bjudit in musiker från Beirut och några musikvänner från både Berlin och grannskapet. Waisvisz var i krokarna och hörde av sig. Så hamnade han tillsammans med Sven-Åke Johansson, Christine Sehnaoui och alla de andra. Sven-Åke och Michel hade varit duo på 70-talet och sedan inte setts mer. Glad reunion tillsammans med Christine som rookie! Men vad jag tänkte på då och ofta sedan var det modernistiska tänkande om avantgardet. För självklart hade Sven-Åke i åratal, årtionden intagit en sådan position. Det gäller ju också Waisvisz. Bredvid mig på skrivbordet ligger hans legendariska platta Crackle på SAJ/Claxon från 1977. Elektroniken som improvisatorisk parameter gör definitiv engtré. Kort därefter är jag på konsert och hör Dror Feiler använda instrumentet. Teknikberusningens framsteg. På ett sätt. Att vilja medvetet skapa nytt och lämna annat. Waisvisz är ju bärare av detta. I grunden för t ex Fylkingen lika väl som STEIM i amsterdam antar jag det ligger liknande reflektioner. Men idag? Är det meningsfyllt att tala om avantgarde?Eller har ett sådant alltid funnits men under olika benämningar (vi skall inte fastna i ord)? Eller är det idag en kannibalism som gäller, att fritt käka ur andra stilar och foga samman. Ändå! Vad till exempel Christine Sehnaoui gör idag på sin altsax - är det en förnyelse, jag tycker ju det, och i så fall, är detta avantgarde. Eller är det som jag misstänker vissa politiska, etiska, estetiska etc ekon som måste omge förändringen för att det skall kallas avantgarde? Att idag göra om Åke Hodell till exempel, som Mats Gustafsson gjort, för det inte med sig problem. Förvandlas då inte en avantgardistisk medveten politisk handling till hyllning?? Eller är det så enkelt att om musiken är "bra" så är det "bra"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar