Draw a straight line and follow it! - The Drone People

The Drone People är ett projekt som initierades av Joachim Nordwall (iDEAL) för Stockholm New Music 2008, då en 24-timmars konsert uppfördes på Fylkingen. Sedan dess har kortare varianter gjorts i bland annat Amsterdam och London. Gårdagens fyratimmarsvariant på Nefertiti i Göteborg innefattade Joachim Nordwall, MV Carbon, Lary 7, Rhys Chatham, Leif Elggren, Henrik Rylander, Jean-Louis Huhta, BJNilsen och Hildur Gudnadottir.

Det var de långa klangernas afton och musiken framfördes helt utan paus. Uppträdandena hakade i varandra. När artisterna avlöste varandra gick han/hon helt enkelt upp på och spelade tillsammans med den som redan spelade. Därefter blev det tid för lite solomusik, innan det är dags för nästa person att ansluta på scenen. Så rullade det på under fyra timmar där djuplyssnandet stod i centrum.

Först ut var trion Elgren/Rylander/Huhta. På scenen sitter tre män i rött motljus, med ett myller av elektronisk apparatur, sladdar och skärmar framför sina händer. Musiken framfördes med en industriell ton, med en cirklade och enkel rytm i botten, som sakta sakta drog musiken framåt. Den monotona musiken skapade en malande, samtidigt lite sövande rörelse. Det är som att åka tåg och plötsligt nickade jag till, utan att det på något sätt bör ses som något negativt. När tid och rum förskjuts löses också skiljelinjen mellan dröm och verklighet upp.

Musiken fortsatta på det linjära spåret även när BJNilsen kopplar in sin silvriga mac i trions elektriska universum. Musiken lättades upp av luftiga och harmoniska digitaldroner. Klara klanger letade sig in bland brus och muller. Färgerna skiftade och fladdrade fram med vag konturer och nyanserarde musiken.

Lary 7 är en nyckelfigur i New Yorks experiment- och improvisationsmusikscen. Han har samarbetat med bland annat Swans, Jarboe, Dead Combo och håller just nu på med sitt första riktiga soloalbum på skivbolaget iDEAL. Lary 7 använder sig ofta av upphittade eller fyndade förhistoriska ljudmaskiner. Inget undantag på Nefertiti där han hade med sig olika fläktar och andra vintagefynd som han mickade upp. Dessutom hade han med en gammal manick som såg ut att vara någon slags air-raid-siren. Med hjälp av en vev skapade han långa utdragna klanger, där man ibland undrade om det var fläktsystemet eller hans musik man hörde.

Mötet mellan MV Carbon och Hildur Gudnadottir blev spännande. Båda spelar cello men har helt olika angreppssätt. MV carbon spelade hårt och intensivt, medan Hildur Gudnadottir spelade följsamt och sensuellt, där instrumentet blev som en förlängning av kroppens rörelser. Dessutom upplevde jag MV Carbons cello/elktronik som den enda som gjorde anspråk på att rucka på kvällens motto "Draw a straight line and follow it". Visst höll hon linjen, men det tog en omväg i brutala elektriska stormar och Sunn O)))-doftande partier. Häftigt, hårt och fascinerande.

Joacim Nordwall hann också spela med Hildur Gudnadottir. I mötet mellan hans pulserande elektronika och Gudnadottirs modifierade cello uppstod svävande och koncentrerad minimalism. Nästa moment var en förlösande gitarrduell mellan Joacim Nordwall och Rhys Chatman. Både såg ut som lyckliga barn där de stod på var sida av scenen och log mot varandra. Chatman kittlar strängarna i 120 och loopde ljuden lager på lager. Norwall följde efter, men spelade rakt och malande, precis som i Skull Defekts och någonstans där emellan nåde de klimax i ett tranceliknande tillstånd, frammanat av improviserad och monoton gitarr.

Parisbaserade amerikanen Rhys Chatham är en legendar i dronekretsar och han började sin musikaliska bana som La Monte Youngs pianostämmare. Han har också studerat för elektronmusikkompositören Morton Subotnick och minimalisten Tony Conrad. Han har starka kopplingar till no wave-rörelsen och 1978 framförde han sin första Guitar Trio tillsammans med Glenn Branca och Nina Canal - något som blivit något av hans signum.

För The Drone People tog han också med sig sin trumpet, ett instrument han experimenterat med sedan 1983. Tillvägagångssättet är samma som för gitarren - blåinstrumentet loopades lager på lager. Rena toner blandades med pustande och frustande. Inledningen innebar ett sammelsurium av ljud, men vaskas med tiden fram till ett rent uttryck av tidsupplösande drone. Det är väldigt lekfullt framfört och de utdragna ljuden lägger sig över besökarna böjda huvuden som en glimmrande slöja.

The Drone People hyllar minimalismen och La Monte Young, kraften att våga göra få men otroligt viktiga val, ljud och möjligheterna att genom ljud försättas i nya sinnesstämningar. Det är spännande och krävande att sträcklyssna i fyra timmar, men samtidigt en avkoppling från den stressande omvärlden. Framför allt är det fascinerade att se hur uttrycken varierar, trots att alla utgår från samma grundidé. Det blir extra tydligt när man låter musiken röra sig in och ut ur varandra i långa tidsupplösande kompositioner.