I helgen var det Geigerfestival på Brewhouse i Göteborg för en tredje gång. Två dagar med konserter, arrangerade av föreningen Geiger, och precis som föregående år var det en skön mix av artister, konstmusik, improv, elektroniskt, akustiskt. Tvära kast. Förutom en elektroakustisk tonsättare från Holland och norska MoHa! var det enbart svenska namn i år. Tyvärr kunde jag inte gå i fredags och missade således Andreas Eklöf & Mats Persson, Hilo Superdrome, Stackenäs/Munthe/Lundén/Wallentin/Hansy/Hansson, Lars Carlsson/Anders Dahl, Gene Session, Ida Lundén, Nana April Jun och nämnda MoHa!
Det var tydligen rätt kasst med folk under den första dagen. Synd att det krockar med kulturnatta, om Geiger även i fortsättningen vill köra festival samtidigt som när Göteborgs stad firar stadens kulturyttringar borde de försöka vara en del av kulturnatta. Då hade säkert mer människor gått till Brewhouse, som jag dessutom tror är ett hus som många inte känner till. I lördags var det fotbollslandskamp, men det trillade in mer och mer folk under kvällen när eländet i Danmark var historia.
Jag försökte förtränga matchen och kom till Brewhouse i tid till lördagens första konsert, ett möte mellan slagverkaren Jonny Axelsson och Martijn Tellinga, den holländska gästen. De framförde ett par stycken av skiftande karaktär. Lite ojämnt, tyckte jag, men ljudet var superbt, och när Tellinga via sin dator frambringade smattrande ljud som fick mig att tänka på ett regn av partiklar, atomklyvning och liknande, väcktes intressanta associationsbanor. Och emellanåt var det intressanta kombinationer av slagverk och elektronik. Mest originell var den sista kompositionen, med slagverk av Axelsson till en film. Kanske inte helt lyckat, men udda.
Näst på tur Utmarken Showcase. Tre band/artister – Källarbarnen, Street Drinkers, Fantasy Sex - förknippade med Utmarken, ett syskon till skivbolaget Release The Bats. Lo-fi-noise, hemmabyggen, krypande, mystiska ljud. Jag kom inte riktigt in i Källarbarnens konsert, men Street Drinkers trasiga drone/industri-mörker med malande sång och Fantasy Sex nyansrika, bitvis oväntat vackra (lite Philip Jeck-känsla emellanåt) ljudlandskap fastnade. Den nyfikne försöker få tag på limiterade kassetter och annat med akterna på Utmarken/RTB.
Härnäst på Beat-scenen - samma lokal som baren - var duon Nina de Heney (kontrabas) och Lisa Ullén (piano) som precis släppt dubbeln ”Carve” på LJ Records. Två suveräna improvisationsmusiker, som kan spela extremt fysiskt, men även nyfiket och låta tystnaden vara delaktig i suggestiva klangäventyr. Ullén lutade sig in i pianokroppen mycket, som preparerats, spelade oförutsägbart, omöjligt att veta vad som skulle ske. de Heney använde bland annat vad som såg ut som ätpinnar, spelade ömsom tjockt, med cirklande, repetitiva vandringar och snabbt, med blixtrande kast.
George Kentros och Mattias Peterssons tolkning av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” – ”There Are No More Four Seasons” - var en av fjolårets bästa svenska skivor. Och det är ännu bättre live, när man ser samspelet, hur de hänsynslöst och kärleksfullt kastar om och gjuter nytt liv i det nästintill uttjatade klassiska verket. Det som imponerar allra mest är att allting klaffar, de går aldrig för långt i sabotage, eller blir tråkigt trogna originalet, utan hittar någon slags perfekt balansgång, och sällan har fiol och elektronik dansat tillsammans lika lätt. En gnistrande konsert. George Kentros berättade efteråt att de ska försöka utveckla konceptet, hitta andra verk att tolka. Det ska bli spännande att höra!
Mikael Enqvist – mest känd som ena halvan i Pistol Disco - spelade på en ombyggd fläkt. Tror jag. Fläktorgel. Han grejade lite med instrumentet/det ljudande objektet, gick ibland en bit bort, för att lyssna. Jag såg honom göra en liknande konsert på en annan Geiger-kväll tidigare i år, då kom jag aldrig in i det, men tyckte mer om det nu, det blir mer en presentation än en konsert i vanlig mening, gillar det konsekventa i uppförandet, och själva ljuden blir dronemusik som både känns ursprunglig och säregen.
"Al-Awda" var namnet på Dror Feilers komposition, som uruppfördes i Stena Arena, den största av de tre konsertlokalerna i BrewHouse. Feiler presenterade verket, hänvisade till Jerikos murar, berättelsen i gamla testamentet när den stora muren runt Jeriko föll efter att präster blåst i horn och folk skrikit. Om jag förstod det rätt är Al-Awda en kommentar till det här, men syftet är att få den nuvarande muren som Israel byggt på Västbanken att rasa, genom att hitta en speciell ton. Minns inte exakt vad det arabiska ordet Al-Awda betyder (hemkomst?, något sånt), men ordet har blivit synonymt med strävan att alla palestinier ska ha rätt att återvända till sitt hemland. Dror Feiler berättade även att konserten skall skickas till israeliska ambassader. Den filmades, så kanske sitter folk nu på israeliska ambassader och lyssnar. Om de nu ens öppnar ett paket från Dror Feiler, aktivisten, debattören, men man kan ju hoppas.
Konserten startade med en extremt skärande ton - både med en liten saxofon, laptop och synthar/elektronik – som nästintill fick hela Brew House att falla samman. Det var ett av de jobbigaste ljud jag har hört. Öronen fick en chock. Men de skrumpnade inte, i vanlig ordning är Feiler grym på att bygga upp massiva, mullrande, ljudlandskap, med ett hav av nyanser, och jämfört med solokonserten på No Fun Sweden-festivalen häromveckan var det mer noise den här gången, även om han hade sina saxofoner med sig. Det var stenhårt. Musiken gick in i hela kroppen, fick det att skorra i väggarna. Jag har svårt att hitta ord. Det var… omvälvande. Mycket bra. Musik behöver absolut inte vara politisk, men det är befriande, och viktigt, med en person som Dror Feiler, där politik och musik tvinnas samman.
Gick det att ta in mer, efter det här? Nja, egentligen inte, Andreas Tilliander under sitt Mokira-alias struntade jag i, men Mårten Falks gitarrmusik trängde sig fram, som ett omväxlande väderfenomen, efter åskdånet. Varierad konsert, han spelade på en åtta-strängad så kallad rysk gitarr, och vanlig akustisk gitarr, olika typer av verk, ett var politiskt, av Lars Carlsson, som kommenterade USA´s invasion av Irak, han spelade till en film, skiftade från tidig-musik-stuk till modernt hackande, och det märkligaste (men inte det bästa) stycket hade namnet "Hemligheter", och var ett inspelat samtal mellan tonsättaren Christopher Anthin och Falk, med livegitarrackompanjemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar