Min vän Sofia Härdig är i de södra provinserna. Vi har träffats, pratat, inte lyssnat på musik så mycket (jo, Alison Krauss´ Oh Atlanta), funderat desto mer, och framförallt har ju Sofia i dagarna släppt sin nya skiva Dream på Filthy Records. Hon har redan gjort några album av skiftande karaktär. Hon har bott och jobbat ett par år i Berlin och är nu hemma igen. Dream är gjort där, och har blivit hennes bästa album. Där andra album skiftat från låt till låt är här en helhet, en berättelse. Den går att höra som en personlig bekännelse, en saknad blandad med eufori. Hon beskriver kärlekens väg och besvikelse, det bedrägliga i passionen, ja, nästan det dödande och bedövande. Det är en mörk skiva, men hon förmår sjunka in i passionens hetaste hörn och gestalta detta, vilket också ger en brännande sinnlighet. Och borra sig in i märgen av den isande besvikelsen. Musiken präglas av elektronik och dramatiska och känslosamma arr. Där finns litet industri men också svepande nostalgiska stråkar. Men då och då går hennes rötter i dagen. Det är när hon skapar malande, upprepade figurer till en sång, där ljudbilden och innehållet närmast är att likna vid någon gammal blueshjälte som stängt in sig på hotellrummet för att älta sin besvikna kärlek. Det reflekterande, rytmiskt gungande och vokalt skärande, det är ju hennes särmärke. Och alla de mest primitiva bluesgubbarna och gummorna är ju sedan begynnelsen hennes speciella penater. Detta har ju alltid färgat hennes röstanvändning. Att hon kombinerar detta med ett klangligt sökande har blivit särskilt lyckat här, då hon sökte en träffande form för den sinnesstämning som varieras på albumet.
Ni får också en bild att titta på av den experimenterand rockande Sofia i Ystad för tre år sedan, fotograf Hasse Permbo. Hon berättade för mig att hon vill sätta upp Trio Switzerland igen med Johnny Essing - malande sökande improrock... tänk om vi kunde höra dig med Jakob Riis, sade jag till henne... vi väntar och är idel öra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar