Eftersom det var alltför många säkra kort och rock/pop/indie-akter som inte intresserade mig nämnvärt koncentrerade jag mig på hiphop under festivalens sista dag. Tre konserter som var helt olika varandra. Superstjärnan Kanye West kan ni läsa om i en egen text senare.
Intressant att jämföra undergroundrapparen MF Doom och uppkomlingen Wiz Khalifa. Några likheter? Inte många. Wiz Khalifa är som hämtad från en high school-film. Killen som sjunger om att ragga upp alla snygga brudar, som visar upp sina tatueringar, är streetsmart, älskar att stå i rampljuset, hävdar sig själv hela tiden. Han visar upp en bild på sig själv på ett omslag av Rolling Stone Magazine. Jag är på g, liksom, se upp för mig, jag kommer att erövra alla världens hitlistor. Och det är inte konstigt att han räknas som en av framtidens stjärnor, låtarna är som stöpta för att kunna spelas på MTV eller kommersiella radiostationer. Lustigt nog kommer jag flera gånger att tänka på Green Day. Samma typ av melodi/refräng-tänk, fast med hiphopkläder. Det finns även inslag av eurotechno. Musik alla kan sjunga med i, dansa till.
MF Doom kommer från en annan värld. Han är berömd för att alltid uppträda i en mask, har använt flera pseudonymer och alias sedan slutet av 80-talet. Serietidningar och filmer tar plats i en ihopsnickrad värld, jag kan se framför mig hur Daniel Dumile – som det står i passet – och hans sidekick går omkring och rotar efter gamla skivor på loppisar, har en garderob fullproppad med VHS-filmer, snackar i gåtor, citerar Charles Bukowski, och tanken att gå ner på någon hipp klubb för att frottera sig med eliten finns inte. De har lämnat dj:n hemma, har med sig en dator, till synes spontant trycker han fram olika beats och samplingar, sjuka stråkar, svajigt blås, ganska omöjliga låt-skelett som samtidigt tar in musiken i en intressant musikvärld. Inga egentliga refränger, medryckande beats ett tag, innan de trampar in på andra vägar. I princip omöjligt att greppa texterna för mig som inte hört särskilt många låtar tidigare. Jag uppfattar några ord: weed, super, ladies. De försöker inte erövra publiken, gör sin grej, det kunde lika gärna vara en spelning på en pizzeria inför en publik på 15 personer. MF Doom är dock inte lika skygg som han verkar, han har nyligen samarbetat med Thom Yorke. Ibland skickar han tydligen andra rappare som låtsas vara MF Doom. Bakom masken. Så vem vet, det kanske var en annan tjomme, men jag tror inte det. Och skulle det spela någon roll?
Varför tycker jag att MF Doom är oerhört mycket bättre än Wiz Khalifa? Antagligen för att musiken är mycket mer experimentell och oförutsägbar. Och – kanske – någon slags identifikation. Jag har ingenting gemensamt med Dooms trasiga uppväxt och liv, men gillar skeva ljud, anti-estetiken, jag har inga tatueringar, men solkiga t-shirts och ölmage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar