14 augusti 2010

WAY OUT WEST: IGGY & THE STOOGES


Det finns många djur i Slottskogen. Älgar, gäss, hjortar, påfåglar, svin, höns, getter. Bland annat. Nu har ett annat, helt unikt, utrotningshotat djur, gjort ett kort besök. Det finns bara ett exemplar. Många efterföljare, närbesläktade arter, härmfåglar. Men ingen som originalet. Var djuret kommer ifrån? Michigan. Den amerikanska mellanvästern. Och när han har med sig sin äldsta flock, The Stooges, är det extra kittlande.

Jag såg Iggy Pop några gånger på 90-talet. Det var alltid bra. Kanske inte hela vägen, men det exploderade då och då. Han är en exceptionell scenartist. Men musikerna var tråkiga. Muskelgubbar utan känsla. Därför var det självklart en händelse av stora mått när Iggy & Stooges återförenades med bröderna Asheton och Mike Watt (Minutemen m.m.) som ny basist. Däremot tyckte jag att comebackplattan The Wilderness var usel. Tråkigt, men det är med de gamla låtarna som det brinner.

Och nu, när Ron Asheton är död, och James Willamson har hoppat in i stället (precis som han gjorde i samband med Raw Power) är det inget nytt överhuvudtaget. Raw Power-plattan i centrum, men även låtar från första albumet och Fun House. Tre av rockmusikens fundament. Och det är överlägset mycket bättre än på de där 90-tals-konserterna. Till en början tycker jag att ljudet är för lågt och det hade kunnat vara mycket högre, som när M.I.A. senare under kvällen pumpade ut som hypersmattrande musik så att det hördes ända till Danmark. Det är burkigt, smutsigt, som det ska vara, när Stooges spelar sin frustande, djuriska, underbart primitiva ur-punk. Redan under tredje låten, Shake Appeal, bjuder Iggy upp delar av publiken på scen, som hoppar runt kring den som vanligt halvnakna galningen som ler och studsar fram som ett litet barn. Saliv rinner på huden. Men inget blod. Den här gången. På I Wanna Be Your Dog ligger han som en hund och flämtar. Iggy Pop. Djuret.

Men förutom att Iggy var i strålande form är det en musiker som mycket glädjande får en framträdande roll. Steve Mackay, saxofonisten, som medverkade på Fun House, och som lyfter hela den skivan, tar in frijazzeen i Stooges. De spelar 1970 och Fun House och jag älskar varenda sekund. Men Mackays tenorsaxofon tar sig in även i de övriga låtarna, det blir en slags fri-rock, med Mike Watts enorma basspel, Scott Ashetons trummor och James Williamsons korta, vassa gitarrsolon. Jag föredrar Fun House, men kul att höra fler Raw Power-låtar än Search and Destroy, som Death Trip och den redan nämnda Shake Appeal.

Sista låt: No Fun. Men det här var FUN. Bättre än vad jag hade hoppats på i mina vildaste fantasier. Det finns ingen som Iggy Pop. En klyscha. Men sant.

Inga kommentarer: