Den senaste tiden har jag tillbringat många timmar med att resa tillbaka genom decennierna via 78-varvare från olika delar av världen. Dels så har jag lyssnat på samlingarna i serien The Secret Museum of Mankind som Yazoo släppte under andra halvan på 90-talet, musik från 20-40-talen sammanställda av Pat Conte. Och, inte minst, utforskat bloggen Excavated Shellac, grundad av samlaren Jonathan Ward som sedan 2007 lagt upp MP3-filer från sin samling stenkakor. Till en början varje vecka, men numera endast en låt i månaden. Det är en fantastisk källa, och jag gillar även texterna till låtarna, där Ward skriver om inspelningarna och försöker sätta in dem i ett kulturellt sammanhang. Är man nyfiken på Excavated Shellac så var Jonathan Ward häromdagen gäst hos webradiostationen Rare Frequency, hela programmet finns som podcast. För några veckor sedan släppte Dust-To-Digitals underetikett Parlortone en LP – Excavated Shellac: Strings med 14 låtar från Wards samling, inga av dem finns på bloggen. Och i höst (tror jag) kommer en Cd-box med afrikanska inspelningar, på Dust-To-Digital, ett projekt som Ward påbörjade för två år sedan. Något att se fram emot!
Vad är det som gör att jag hellre lyssnar på musik från Madagaskar från 20-talet eller en inspelning från Azerbaijan från 1934 än ny electronica eller, ja, vilken ny musik som helst? Dels är jag en arkivråtta. Jag älskar saker som är gamla och bortglömda. Sen finns det väl en dimension av att vistas så långt från det dagsaktuella, kommersiella, ytliga som möjligt. Men, framförallt, samma sak som gjorde att jag redan som barn var besatt av kartor, världar långt borta, något annat än det som präglar vardagen. Nyfikenhet. En vilja att upptäcka nya saker. Förstå andra kulturer. Och, viktigast, det är fantastisk musik.
Dust-To-Digital/Parlortone har även gett ut Black Mirror: Reflections in Global Musics och Victrola Favorites: Artifacts from Bygone Days. Två suveräna samlingar, särskilt den sistnämnda, en dubbel + bok, sammanställd av Rob Mills och Jeffery Taylor från bandet Climax Golden Twins, som även jobbat en del med Sublime Frequencies. Entusiasten bakom Black Mirror-samlingen, Ian Nagoski, driver ett skivbolag, Canary Records, som har flera skivor på gång, bland annat med grekisk musik från 20-talet. Dessutom, för att knyta an till Pat Contes pionjärarbete, så har The Secret Museum of Mankind Vol. 1 nyligen släppts på vinyl.
Jag har även simmat långt ner i fältinspelningar, skivor utgivna av framförallt Folkways och Ocora. En annan sida av myntet. För det Excavated Shellac och de flesta ovan nämnda skivbolagen/entusiasterna sysslar med är musik inspelade på dåtidens stora - och små - skivbolag, i kommersiella syften.
Hur ska det här sluta? Kommer jag att köpa en egen vevgrammofon? Och börja samla själv? Hm, kanske. Jag var faktiskt på en loppis idag och rotade…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar