SOUNDOFMUSIC [bloggen]

Vinylfynd från Yemen

2011-09-12T13:12:00.002+02:00

Jag lyssnade på The Wires´s senaste radioprogram – Adventures in Modern Music, på Resonance 104.4 – med stort intresse. Gäst är musikskribenten, skivgrävaren m.m. Chris Menist som bland annat har sammanställt de två thailändska samlingarna som jag recenserade på sajten tidigare i år: http://www.soundofmusic.nu/recension/diverse-artister-sound-siam-leftfield-luk-thung-jazz-molam-thailand-1964-1975.

Chris Menist pratar om musiken, sätter in den i en kontext, och man får höra ett antal låtar, från Thailand, men även från samlingar han pulat ihop för Dust-to-Digital, musik från Yemen och Vietnam. Skivor som kommer senare i höst eller i början av nästa år. Särskilt Yemen-skivan tror jag mycket på! Ett land vars musik inte dokumenterats mycket, det enda jag hört är fältinspelningsskivor från Ocora och Inedit.

För övrigt kommer Jonathan Wards (Excavated Shellac) box med 100 afrikanska låtar från stenkakor - Opika Pende – ut på Dust-to-Digital 25 oktober. Samma skivbolag släpper innan dess även en John Fahey-box.

Länk till radioprogrammet här:

http://www.thewire.co.uk/articles/7357/

Chris Menist blogg: http://originalpress365.wordpress.com/

Way Out West (2011): Kanye West

2011-08-14T20:12:00.001+02:00

Av: Tobias Norström

Akt 1, den självutnämnde konungen äntrar scenen.

Det ska sägas direkt att jag har en fäbless för hybris. Framförallt är det en grav fascination för människans megalomaniska tendenser. Hos Kanye West finns inga tendenser kvar, i honom lever och frodas ett storhetsvansinne av smått astronomiska proportioner – och det är verkligen a good thing. Utan Kanye Wests storhetsvansinne vore världen berövad inte bara hans egen samling av utforskande och framgångsrik hiphop utan likväl även hans katalog som producent, med bland annat monolitiska The Blueprint. Utan Kanye Wests storhetsvansinne skulle heller inte hans framträdande präglas av samma djup och pretention. När en backdrop föreställandes antika skulpturer avtäcks på Way Out Wests flamingoscen är det nämligen början på en historia om självrannsakan, narcissism och ånger. Ett mindre ballettkompani börjar inta scenen, en instrumental version av Jay-Z-samarbetet H•A•M fyller luften. Spänningen briserar i och med att Kanye West gör entré på en upphöjd ramp och stjäl publikhavets ivriga kärlek med Dark Fantasy.

En standard är satt. En självutnämnd konung krönt. Så börjar akt ett. I en magnifikt storslagen tappning avverkas gamla och nya låtar. Det är ett narrativ i vilket framgång är ett tydligt tema, både självuppnådd och självproklamerad sådan. Publiken vet att det är början på en uppvisning, vi är åskådare, Kanye West vår bard.

Akt 2, kungariket krackelerar.

Vägen till tronen har för Kanye West varit om inte problematisk så åtminstone kritiserad. Han har fällt uppseendeväckande uttalanden, skämt ut sig på prisutdelningar, kritiserats av sina egna för sin brist på streetframtoning. Det enda som talat sitt tydliga språk har varit hans sätt att skapa musik. Där har Kanye West lyckats konstruera en egen standard med inbjudna stjärnor, gamla soul-samplingar inspirerade av den gamla skolan och på så vis fått en till synes ständigt expanderande musikalisk utveckling.

Fjolårets My Beautiful Dark Twisted Fantasy blev onekligen en triumf, en uppföljning till vemodet på den förhållandevis ljummet mottagna 808s & Heartbreak från 2008 samt en utstakning i en mer högstämd riktning. Den var en kavalkad av lika många krigsförklaringar mot Kanyes belackare som självhat och rannsakan. Det var ett storbolagsbekostat album i form av en producents terapeutiska skapande. Och att Kanye ifrågasatt sig själv märks allra tydligast i vår historias andra akt.

Här blandas låtar från nästintill hela karriären, från genombrottsingeln Through the Wire till den melankoliskt självömkande Heartless. Formen varierar mellan medley, allsång och straight up energiska framföranden. Allt med ett fantastiskt autotunefilter vilandes över Kanyes röst. Det är digital manipulation som lika mycket betonar superstjärnans tekniska brister som det uttrycker en fantastiskt vacker sårbarhet. De sorgset vibrerande digitala tonerna sätter liksom fingret på själva bristen på självinsikt. Utan att tappa i fart utgör konsertens mitt med sin autotunesvit själva hjärtat. Det är här kärnan i Kanye Wests artistskap bäst kommer till uttryck - någonstans i gränslandet av storslagna visioner, narcissistiska utspel och musikaliska stordåd.

Den andra akten ebbar ut i megahitsen All of the Lights och Stronger. En serie som perfekt illustrerar skedet i dramat då den självutnämnda konungen helt tappat verklighetsförankringen. Han måste nu vinna insikt för att röra sig framåt.

Akt 3, den självutnämnde konungen förlorar hoppet och sin ärbarhet men finner sanningen.

Istället för att i sedvanlig ordning avancera och höja musikens energi går den avslutande akten in i en utdragen kontemplation. Vangelis Chariots of Fire sätter tonen och tar formen av ett intro till Runaway med en gästande Pusha T. Det är ett vågat utspel som sätter allt på spel. Kanye West går istället för att få med sig publiken i en explosiv avslutning en egen väg och väljer att berätta historien om sitt ursprung. Han spelar Bon Iver-samarbetet Lost in the World och Hey Mama. Han berättar om flytten till New York. Om vad han har försakat, om sin ensamhet och om det han håller kärt. Det är ett naturligt estetiskt resultat av hela framförandet där lyrik och scenshow sammanspelar för att skapa och manifestera konserten som ett drama om en enda person – den självutnämnde narcissistiske konungen som här blottar sig och alla sina brister.

Uttrycket ligger i linje med det som etablerades i den 30 minuter långa videon till Runaway och framförallt Vaness Beecrofts koregrafi. Det är ytterst ett tecken för en ny sorts superartist som utvecklats bortom storbolagens tillrättalagda och kommersiellt utstuderade recept. På gott och ont är det den högsta ansträngningen att odla ett allvar annars sällsynt i en genre och en kontext av självhävd.

Tillsammans med sin ensemble tar Kanye West mot publikens applåder innan ridån går ner. Han har genom att framföra 26 låtar berättat historien om sig själv. Det är en historia om galenskap, kris och framförallt hybris. Antingen är det ett fantastiskt epos, eller en platt uppvisning. För mig skakades flera grundvalar om vad en konsert med popmusik kan vara.

Way Out West (2011): Ariel Pinks Haunted Graffiti

2011-08-14T14:42:00.019+02:00

Klockan är kvart i nio på lördagskvällen och det är oroväckande tomt i tältet där Ariel Pinks Haunted Graffiti strax ska spela. Killarna på scen verkar dock inte bry sig. De soundcheckar stillsamt medan Ariel Rosenberg, som han egentligen heter, ger ljudteknikern bakom oss klara instruktioner. Oron skingras när publiken plötsligt strömmar till och när bandet sparkar igång har det nästan blivit halvfullt i Linnetältet. Bandet verkar peppade!

Men det är lätt ostrukturerat redan från start. När första låten passerat har jag fortfarande svårt att avgöra om det fortfarande är soundcheck. De flesta låtarna är hämtade från skivan Before Today, med några få undantag. Skärpan från det första ”riktiga” studioalbumet hänger inte riktigt med live. Visst, melodierna finns där i botten, men musiken framförs ofokuserat och musiken glappar. Menopause Man och Round And Round hör till undantagen. Publiken reagerar direkt genom att klappa händer och rulla på höfterna. Beach Boys-körer och smäktande sång varvas med krispiga Hall & Oates-licks. Lyckokänslan blir kortvarig och vi får vänta ända till slutet innan den återkommer igen.

Grundproblemet är att Ariel Pink inte själv verkar så intresserad av att framföra sin musik live. Det spelar ingen roll hur mycket bandet än manar på frontmannen. Under den korta spelningen smyger Ariel Pink omkring på scenen. Han påminner om Kurt Kobain, men med utväxt Iron Maiden-frisyr och småtaskig hållning. Hans ögon ser märkbart trötta ut under luggen. Han röker ett par cigaretter under konserten. Mumlar och skrattar om vartannat. Verkar frånvarande. Som om han vill vara någon annanstans. Långt borta från livet i turnébussen och jobbiga liveframträdanden. Synd. Killen är ju ett geni som i sina bästa stunder dekonstruerar den kaliforniska popskatten och spottar ur sig fragmentiserade melodier av en kaliber som vilken hitmakare som helst skulle avundas.

Ikväll får vi se en mycket ojämn konsert. Det blir inte bättre av att ljudet strular och att videoprojektorerna vid sidan av scenen plötsligt lägger av. Det är symptomatiskt för hela spelningen. Ikväll är det inte mycket som funkar. Som tur är samlar sig bandet till en sista kraftansträngning. Bright Lit Blue Skies är en urstark avslutningslåt. Allt det allt det jag saknat under spelningen faller plötsligt på plats. Det är nyromantik, Frank Zappa, China Crises och R Stevie Moore på en och samma gång. Att de inte spelade Can´t Hear My Eyes är plötsligt glömt och förlåtet.

Way Out West (2011): MF Doom/Wiz Khalifa

2011-08-14T11:47:00.003+02:00

Eftersom det var alltför många säkra kort och rock/pop/indie-akter som inte intresserade mig nämnvärt koncentrerade jag mig på hiphop under festivalens sista dag. Tre konserter som var helt olika varandra. Superstjärnan Kanye West kan ni läsa om i en egen text senare.

Intressant att jämföra undergroundrapparen MF Doom och uppkomlingen Wiz Khalifa. Några likheter? Inte många. Wiz Khalifa är som hämtad från en high school-film. Killen som sjunger om att ragga upp alla snygga brudar, som visar upp sina tatueringar, är streetsmart, älskar att stå i rampljuset, hävdar sig själv hela tiden. Han visar upp en bild på sig själv på ett omslag av Rolling Stone Magazine. Jag är på g, liksom, se upp för mig, jag kommer att erövra alla världens hitlistor. Och det är inte konstigt att han räknas som en av framtidens stjärnor, låtarna är som stöpta för att kunna spelas på MTV eller kommersiella radiostationer. Lustigt nog kommer jag flera gånger att tänka på Green Day. Samma typ av melodi/refräng-tänk, fast med hiphopkläder. Det finns även inslag av eurotechno. Musik alla kan sjunga med i, dansa till.

MF Doom kommer från en annan värld. Han är berömd för att alltid uppträda i en mask, har använt flera pseudonymer och alias sedan slutet av 80-talet. Serietidningar och filmer tar plats i en ihopsnickrad värld, jag kan se framför mig hur Daniel Dumile – som det står i passet – och hans sidekick går omkring och rotar efter gamla skivor på loppisar, har en garderob fullproppad med VHS-filmer, snackar i gåtor, citerar Charles Bukowski, och tanken att gå ner på någon hipp klubb för att frottera sig med eliten finns inte. De har lämnat dj:n hemma, har med sig en dator, till synes spontant trycker han fram olika beats och samplingar, sjuka stråkar, svajigt blås, ganska omöjliga låt-skelett som samtidigt tar in musiken i en intressant musikvärld. Inga egentliga refränger, medryckande beats ett tag, innan de trampar in på andra vägar. I princip omöjligt att greppa texterna för mig som inte hört särskilt många låtar tidigare. Jag uppfattar några ord: weed, super, ladies. De försöker inte erövra publiken, gör sin grej, det kunde lika gärna vara en spelning på en pizzeria inför en publik på 15 personer. MF Doom är dock inte lika skygg som han verkar, han har nyligen samarbetat med Thom Yorke. Ibland skickar han tydligen andra rappare som låtsas vara MF Doom. Bakom masken. Så vem vet, det kanske var en annan tjomme, men jag tror inte det. Och skulle det spela någon roll?

Varför tycker jag att MF Doom är oerhört mycket bättre än Wiz Khalifa? Antagligen för att musiken är mycket mer experimentell och oförutsägbar. Och – kanske – någon slags identifikation. Jag har ingenting gemensamt med Dooms trasiga uppväxt och liv, men gillar skeva ljud, anti-estetiken, jag har inga tatueringar, men solkiga t-shirts och ölmage.

Way Out West (2011): Prince

2011-08-13T12:19:00.002+02:00

Han kommer in på festivalens största scen, en kvart försenad ungefär, som en frälsare. Vandrar omkring, bugar, till new age/fusion-synthar. Efter det "1999" och jag skruvar på mig lite nervöst. Kommer det bli en hitkavalkad? En retrokonsert utan utmaningar? Jag såg Prince i Köpenhamn i slutet av 80-talet och redan då kändes det som han hade bränt sitt bästa krut, i samband med ”Sign of the Times”-turnén. Som så många andra gamla fans har jag kvar varenda platta fram till ”Love Sexy”, har sålt skivorna från början av 90-talet, och har bara följt honom högst sporadiskt de senaste 20 åren. Men, rapporter har sagt att Prince fortfarande kan vara i toppform live.

Och visst är han det. Det blev en hel del hits, men inte på ett publikfriande, förutsägbart sätt. Märklig uppbyggnad av konserten. Jag uppfattade ingen linje. Det var som Prince och bandet (mest kvinnor) lekte musik, mitt i andra låten – ”Little Red Corvette” – kommer det en lång, lång ballad, han sänker ner tempot, sjunger duett med en av tjejerna, Andy Allo, och tar fram den sexfixerade sängkammarrollen, spelar gnidande, sensuella gitarrsolon (mer Carlos Santana än Jimi Hendrix), en stund senare ”Let´s Go Crazy” som vävs ihop med en supersvängig ”Delious”. Få äldre låtar spelas i sin helhet, det blir bitar av någonting större, medleyn där Prince & bandet stöper om, bygger ut, vrider ut och in på skattkistan av sånger.

”Purple Rain” är låååång, med allsång från publiken i flera minuter och ett lila konfettiregn. I min värld hade han kunnat hoppa över den, men även här finns det små, starka detaljer, som läckert, jazzigt gitarrspel innan balladernas ballad breder ut sig som en arenarockballong. Efter mehgahiten är det paus. Alla lämnar scenen. Vad nu? Klädbyte? Nja, de lockade väl fram funkguden, eller något, senare under konserten är det en likadan paus.

Fragment av 70-tals-hiten ”Play that Funky Music” plockas fram ett par gånger - liksom Michael Jacksons ”Don´t Stop Til You Get Enough” – och under ”Musicology” spelar Cassandra O´Neal (som även tog på sig basker och målade en teckning under en låt) en snabb jazztrudelutt på pianot som ekade Charlie Parker. Men, annars, förstås, eget material, jag förstår medleytanken, han vill spela hits, publiken vill höra hits, han skalar, komprimerar låtarna, gör om dem. Det funkar, men det hade varit kul att höra, till exempel, ”Sign of the Times”, eller, ”When Doves Cry” – som bakas ihop i med bland annat ”Nasty Girl” och ”Hot Thing” - i sin helhet, där skelettet fick nya vingar, och tid på sig att blomma ut.

På ”Kiss” ersätts det torra soundet från skivan, med en funkigare, mer organisk atmosfär. Bra, men det är när Prince & bandet låter musiken ta tid, bygger ut funkrötterna som det svänger något gudomligt. En sammanslagning av ”Cream” och ”Cool” är en av konsertens absoluta toppar. Då är det som partyt aldrig, aldrig vill ta slut. Jag hade för mig att Larry Graham (Sly & The Family Stone) som Prince spelat mycket med på senare tid skulle vara med på den här turnén, men Ida Nielsen var inte dum som funkbasankare.

En annan medlem i bandet var sångerskan Shelby J som i början mest fungerade som hejaklacksledare. Hon gömde sin röst väl, innan ”Nothing Compares To U” stod på tur, när hon sjöng med en mäktig soul/gospel-röst i duett med den lille från Minneapolis. Vi fick – tyvärr – ingen ”Do Me Baby” – den klassiska balladen från ”Controversy” – men en storslagen, känslosam version av låten som Prince gav Sinéad O´Connor. Så här långt in i konserten har Prince lagt undan gitarren, han spelar bas en stund, keyboards ibland, och dansar, återanvänder gamla tricks, som att ligga på flygeln, roterar med benen, bisarrt att han inte ser äldre ut, han är nästan som en kopia av sig själv för 20 år sedan.

Låtvalen och upplägget fortsatte att förbrylla. På ett positivt sätt. Det skulle vara perfekt, kan man tänka, att i samband med en av funklåtarna, ta upp publik från scenen. Men här sker det under ”If I Was Your Girlfriend”, en poplåt egentligen, utan tyngd, men det fungerar hur bra som helst, de behåller den genialt enkla melodin, refrängen, som fortsätter och fortsätter, när säkert 40-50 personer kommer upp och dansar med bandet. Och - vem börjar rappa – i 20-30-sekunder - om inte Kanye West, som har smugit in på scenen.

Alltsammans avslutas i party-funk-disco-stämning, med ”Controversy” som sista låt. De kommer in på scenen en sista gång, för att vinka adjö. Inga fler låtar. Då har konserten pågått i två timmar och en kvart. Något sånt. Men musiken lever kvar i kroppen. Det är svårt att tänka sig att Prince kan göra mycket bättre festivalspelningar än så här, idag. En spelning på en klubb, eller en jazzfestival, i 3-4 timmar, där musiken tar ut svängarna ännu mer, är säkert ännu bättre. En nostalgikonsert? Delvis. Men, samtidigt, mycket, mycket mer. Ett bevis på att en av 80-talets största stjärnor - en man med en ofattbar musikalitet, ett driv, och en lekfullhet, som få andra – är vital, levande, än i dag.

Way Out West (2011): Fleet Foxes

2011-08-13T10:42:00.000+02:00

Jag fastnade inte riktigt för Fleet Foxes hyllade debutalbum. Musiken var alltför sympatisk. Årets album Helplessness Blues har jag lyssnat mer på, gillar särskilt den smått experimentella folkrockutflykten The Shrine/An Argument. Den är en favorit även live, det vackra, sakrala möter andra klanger, som en nästan frijazzig saxofon på slutet. När jag står och kollar på konserten infinner sig samma invändningar. Det är så förbannat sympatiskt. Och korrekt. Musiken är för perfekt. Det finns inga svarta hål, få trasiga kanter, i Robin Pecknolds sånger. Låtarna är bra, ja, njutbara på många sätt. Stämsången sitter perfekt. Ljudet är rymligt. Men på en stor scen blir den anonyma framtoningen ett problem. Jag tänker på Crosby, Stills, Nash & Young. Det skulle behövas någon som tar ett steg fram, bryter mysfaktorn. Fleet Foxes – ett bra band. Absolut. Men de är alltför fastlåsta i singer/songwriter-kostymen. Trygg musik.

Way Out West (2011): Janelle Monáe

2011-08-13T10:05:00.001+02:00

Progsoul? Konceptuell r´n´b? Janelle Monáe är inte lätt att placera in i ett fack. Första skivan – Ep´n ”Metropolis: Suite 1 (The Chase)” – är delvis inspirerad av Fritz Langs sci-fi-film från 1927. Sångerskan – från Kansas, numera boende i New York - har ett alter ego, en android vid namn Cindi Mayweather, och på fjolårets debutalbum ”The ArchAndroid (Suites 2 och 3)” tar hon koncepttänkandet ännu längre i någon slags afro-futuristisk, modern r´n´b, som pekar åt mängder av olika håll musikaliskt.

Hela bandet är klädda i svart och vitt, ibland tar de på sig commedia dell´ arte-liknande masker, Monáe gör entré gömd i en svart dräkt med stor huva. Konserten är hårt regisserad, det 14-15 personer stora bandet rör sig samtidigt, vid ett tillfälle på slutet lägger sig alla ner på golvet, följer varenda infall från en dansande, sjungande, musikalisk kameleont. Teater, en show, men det är aldrig i vägen för musiken.

Varenda låt har mängder med idéer, i botten soul och r´n´b, men Rick James-lookalike-mannen på gitarr kan dra iväg ett långt, knivvasst gitarrsolo, eller köra ett intro som osar klassisk gitarr, konserten startar – som skivan - med Debussydoftande toner. Hon fogar in alla möjliga genrer på ett eget, spännande, extremt begåvat sätt. Jazz, rock, aviga taktbyten, supersnygga arrangemang, funk. Och allting hänger ihop. Något malplacerat med en tolkning av Jackson 5´s I Want You Back, dock.

En perfekt uppvärmning inför Prince 5-6 timmar senare.

MULATU ASTATKE PÅ CLANDESTINO

2011-03-28T14:12:00.001+02:00

En hel del artister börjar bli klara för årets Clandestinofestival på Röda Sten i Göteborg 10-12 juni. Baloji (Kinshasa/Bryssel), Hindi Zarah (Paris), Hype Williams (London/Berlin) och Khaira Arby (Mali) är några bokade artister. Och - tjohoo – nu även Mulatu Astatke, en av de mest tongivande etiopiska musikerna från den gyllene eran på 60- och 70-talen. Många i väst hörde säkert Astatkes musik för första gången på de fantastiska Ethiopiques-skivorna som Buda Musique släppt, eller i soundtracket till Jim Jarmuch film Broken Flowers. På senare år har han släppt flera bra skivor, bland annat med brittiska Heliocentrics. Förra året kom Mulatu Steps Ahead på Strut Records där Astatkes säregna mix av etiopisk harmonik och jazz smälter ihop hur fint som helst.

Om jag förstått det rätt spelar Mulatu Astatke på festivalens sista dag. Då befinner jag mig på en färja mellan Tallin och Stockholm och firar svärfars 75-års-dag… Men, är du i Göteborg den 12 juni – missa inte!!!

Group Doueh i Sverige i maj

2011-03-02T01:07:00.003+01:00

Förrförra sommaren spelade Omar Souleyman och Group Doueh i Sverige när Sublime Frequencies turnépaket tog sig igenom Västeuropa. Omar Souleyman var här i höstas igen och snart är det Group Douehs tur att ånyo bjuda på ruffig sahrawimusik från Västsahara. Mr. Doueh – Bamaar Salmou – samt familj och vänner spelar bland annat på Nefertiti, Göteborg, 21 Maj. De gör även konserter i Köpenhamn (20/5) och Helsingfors (23/5). Sedan är det luckor i spelschemat så bli inte förvånade om de dyker upp i Stockholm också. Sublime Frequencies släpper en ny Group Doueh-skiva i samband med turnén, förra plattan, Beatte Harab, kom i höstas. Sublime Frequencies - Group Doueh

THE ANNOTADED MODERN DANCE

2011-02-20T23:54:00.006+01:00

Jag har aldrig varit på en sådan där konsert när en artist eller ett band spelar en hel gammal skiva i sin helhet. I och för sig: Iggy & Stooges på Way Out West i somras. Det var mycket gammalt. Men inte en skiva från start till mål. I maj däremot blir det av när Pere Ubu bränner av The Modern Dance. Eller The Annotated Modern Dance, som turnén kallas: hela debutplattan samt tidiga singlar de släppte under samma period. Tre konserter i Sverige: Malmö (Inkonst) 17/5, Stockholm (Strand) 18/5, Göteborg (Brew House) 21/5.

Här länk till intervju jag gjorde med David Thomas häromåret, för Göteborgsposten. I samband med förra gången Pere Ubu var i Sverige. Helt klart en av de mest underhållande intervjuerna jag har gjort.

Länk till intervjun.

På Pere Ubu/David Thomas hemsida läser jag även att man kan boka David Thomas för en konsert i sitt vardagsrum. Det kostar 999.49 dollar. Det vore något...

Länk till Ubuprojex.

Üsküdar

2011-02-07T00:26:00.005+01:00

Jag lyssnar på A Hawk And A Hacksaws nya skiva och stannar till vid en av låtarna. "Üsküdar". Läser att det är en turkisk sång, som även finns i andra versioner, i Grekland, i Bosnien, som klezmerlåt. Men varför är den så bekant, tänker jag, googlar, och förstår efter en stund att jag har sett en hel film som handlar om just den här låten. Filmen, en dokumentär, heter Whose Is This Song? (2003), är gjord av den bulgariska regissören Adela Peeva, och visades på Sveriges Television för några år sedan. Som jag minns det ger filmen en ganska dyster bild över nationalism, alla vill göra "Üsküdar" (eller "Üsküdara Gider Iken" eller "Kâtibim", ja, den har säkert ett par dussin olika namn) till ”sin” låt. Adela Peeva reser från Bulgarien till Grekland, Turkiet, Albanien, Serbien, Bosnien och Makedonien.

Varifrån kommer låten? Oklart, vissa hävdar att den har rötter i Armenien, eller i Turkiet, eller Irak, eller att en skotsk militärorkester är inblandad på något sätt. Üsküdar är en gammal del av Istanbul. Melodin har helt säkert ursprung i det ottomanska imperiet. Sen spreds sig melodin från region till region, och fick olika betydelser. Den har även gjorts i USA, på 50-talet, av Eartha Kitt. Och, ser jag, hör jag, via Spotify, av den brittiska, eklektiska numera bortgångna mästergitarristen Davey Graham. Rätt kul att jämföra olika tolkningar.

Hoppas att Whose Is This Song? visas på Tv igen. Jag tror tyvärr inte att den finns på Dvd. Ja, kanske, om man beställer den direkt från regissören. Ser jag, på en sajt. Även om filmen har en dyster eftersmak så är den ju ett bevis på hur kulturer sammanflätas, hänger ihop. Tänker jag. I dessa tragiska tider när västerländska ledande politiker som Angela Merkel och David Cameron hävdar att mångkulturalism är någonting negativt. Hur kan man tycka det? Vilka signaler sänder sådana påståenden ut?

A Hawk And A Hacksaw blandar kulturer. Efter några år i Ungern har de flyttat tillbaka till New Mexico, mycket Balkanmusik, mer grekiskt än tidigare, och en del spansk/mexikanska smaker. "Üsküdar" är en av många bra låtar på nya albumet, som heter Cervantine, och släpps på ett eget nystartat skivbolag, L.M. Duplication.

Mer info om Üsküdar och Adela Peevas film finns här.

Mastodontbox från FMP

2011-01-31T22:09:00.003+01:00

Oerhört snygg, oerhört påkostad och oerhört dyr. Boxen FMP: Im Rückblick - In retrospect är ett kraftigt statement från det tyska skivbolaget som fångade improvisationsmusiken för både samtid och framtid. Inget bolag har gett ut så många skivor med improvisationsmusik. Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Hans Reichel, Irene Schweizer, Manfred Schoof är bara några av artisterna som finns på de hundratals skivor som bolaget gett ut. För många DDR-musiker var dessutom bolaget ett välbehövligt titthål till vad som hände utanför muren. För dem utanför en sällsynt inblick i den kreativa musiken i Östtyskland.
Med detta retrospektiv kommer tolv cd-skivor, plus en mycket fin och informativ bok i en box. Soundofmusic har fått den och kommer att skriva om den på sajten framöver. Håll utkik!

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

2011-01-30T22:39:00.003+01:00

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

Sumatra. Java. Bali. Burma. Marocko. Palestina. Syrien. Libyen. Kambodja. Mali. Laos. Thailand. Indien. Tibet. Nepal. Niger. Nordkorea. Irak. Algeriet. Västsahara. Vietnam. Argentina. Brasilien. Mexiko. Peru. Chile. Påskön. Mauretanien. Singapore. Egypten. Xinjiang. Turkiet. Om jag inte missat något land eller region så är det alla områden som Sublime Frequencies täckt in på skivor och filmer. Ett fantastiskt skivbolag, på flera sätt. Och nu, på en färsk samling, som släpps i dagarna, har Alan Bishop & co. för första gången närmat sig Pakistan.

Pakistan: Instrumental Folk & Pop Sounds 1966-1976 heter skivan, precis som Saigon-samlingen från i höstas är det en dubbel, släpps enbart på vinyl. Några av banden/artisterna som medverkar: The Bugs, The Aah Jays, The Mods, Nisar Bazmi, Sohail Rana. Vad jag förstår är det enbart instrumentalpop. Entusiasten som ligger bakom samlingen heter Stuart Ellis som även sammanställde Bollywood Steel Guitar åt Sublime Frequencies för två, tre år sedan. Han driver bloggen Radiodiffusion Internasionaal - www.http://radiodiffusion.net - där man kan lyssna på massor av musik från jordens alla hörn. Mycket 60-tal och 70-tal. Där kan man fastna i många timmar.

Recension av Nina de Heneys nya skiva

2011-01-20T19:46:00.004+01:00

I väntan på att Soundofmusic kommer med recension av basisten Nina de Heneys senaste alster - en dubbel-cd på Found You Recordings kan du läsa min recension i Svenska Dagbladet. Förutom att de Heney är ett av de allra intressantaste namnen på den svenska improvisationshimlen, är det kul med skivan att skivbolaget satsat på omslaget. Trots cd-formatet är omslaget i lp-format av tjock papp med utvik. Snyggt med bra tryck! Det hade dock varit ännu roligare om det dessutom fanns en djuplodande omslagstext om Nina de Heneys musikaliska gärning. Men det kommer kanske nästa gång...

The Thing spelar in ny platta på turné i Nya Zeeland och Australien

2011-01-20T19:35:00.005+01:00

Den 18 januari inledde norsk-svenska The Thing en turné i Nya Zeeland och Australien. Den startade på Wine Cellar i Oakland, Nya Zeeland och avslutas på den gamla brandstationen i Bendigo i Australien. Konserten den 27 januari i Brisbane är väl högst osäker med tanke på väderkatastrofen där. Förutom konserter och workshops kommer bandet även att spela in en ny platta för Smalltown Superjazzz.

LUK THUNG

2011-01-19T23:53:00.000+01:00

Det är säkert en slump, men känns som ett tecken av något slag att tre skivbolag ungefär samtidigt släpper samlingar med thailändsk musik. Och det är inte dussinskivbolag, utan några av samtidens ledande etiketter när det gäller spännande, intressanta utgåvor. Först ut var Soundway som i slutet av november gav ut The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz and Molam from Thailand 1964-1975. Det är det brittiska skivbolagets första skiva som rör sig utanför Centralamerika och Västafrika. Och i dagarna landar Thai? Dai! The Heavier Side of the Lukthung Underground (Finders Keepers). Den senaste har jag inte hört ännu, men det verkar enligt titeln och från några ljudklipp man kan höra på Finders Keepers sajt att den koncentrerar sig på något hårdare, kanske aningen kitschigare, thaipop än på den finfina Soundwayplattan. Och den andra utgåvan på Dust-to-Digitals underetikett Parlortone rör sig inom samma geografiska och musikaliska område. Men nu går vi tillbaka i tiden en aning. Skivan heter Luk Thung: Classic & Obscure 78:s from the Thai Countryside. Dock verkar det inte vara äldre musik än 50- och 60-tal. Samlingen har sammanställts av David Murray som på sin eminenta blogg Haji Maji sprider musik från asiatiska 78-varvare. Vill man ha mer molam och luk thung så har ju Sublime Frequencies släppt fem skivor med thailändsk musik. Luk Thung, kanske någon undrar, vad är det? Jo, musik som från början utvecklades på den thailändska landsbygden, och som bottnade i människors vardag på ett annat sätt än den mer sentimentala musik – luk krung - som var vanlig i Bangkok.

Konono No. 1 på Nefertiti

2011-01-12T14:18:00.002+01:00

Den 9 mars spelar Konono No.1 på Nefertiti. Det blir Kinshasabandets tredje Göteborgsspelning efter den makalösa konserten på Clandestinofestivalen 2009 och Way Out West i somras. Nefertitis scen blir säkert perfekt för detta fantastiska liveband. Det enda som inte riktigt klaffade på Way Out West var distansen mellan scen och publik. Men nu blir det andra bullar! Missa inte!

Konono No. 1 är även indirekt aktuella på albumet Tradi-Mods Vs Rockers (Crammed Disc) där 26 artister/grupper - alltifrån Deerhoof och Animal Collective till Mark Ernestus och Shackleton – tolkar Congotronicsmusik. Recension kommer på Soundofmusic om någon vecka.

Och kan man inte få nog av musik från Kongo-Kinshasa visas Renauld Barret & Florent de la Tullayes dokumentärfilm om Staff Benda Bilili på Göteborgs filmfestival 28/1-7/2. Benda Bili – som filmen heter – har bland annat hyllats på Cannesfestivalen.

Och nästa månad släpper Crammed Disc en Cd/Dvd - The Karindula Sessions – som dokumenterar fyra band under en tredagarsfestival i staden Lubumbashi i sydöstra Kongo. Vincent Kenis – som arbetat med alla Congotronics-skivorna – har producerat och filmat.

http://vimeo.com/18391478

Thurston Moore tipsar om frijazz

2010-10-31T09:32:00.002+01:00

Sugen på frijazz? Thurston Moore har listat sina favoritplattor inom genren och jag tänkte återge dessa här. Det är ingen färsk lista, den publicerads i Grand Royal Magazine för länge sedan, men den är väl värd att utforska om man har missat någon av dessa fantastiska skivor.

1. DAVE BURRELL – Echo (BYG 529.320/Actuel Volume 20)

In the fall of 1969 Free Jazz was reaching a kind of nadir/nexus.
Within the industry it was controversial. Classic traditionalists
(beboppers included) were outraged by men in dashikis and sandals
jumping on stage and just BLOWING their guts out creating screaming
torrents of action. Most musicians involved with this crying anarchy
could get no bookings beyond the New York loft set. The French lovers
of the avant-garde embraced this African-American scene wholly. This
recording is one of many in a series of LP’s with consistent design.
BYG released classic Free Jazz documents by Archie Shepp (at his
wildest), Clifford Thornton, Art Ensemble of Chicago, Grachan Moncur
III, Sunny Murray, Alan Silva, Arthur Jones, Dewey Redman and many
others. A lot of these cats are present on this recording where from
the first groove it sounds like an acoustic tidal wave exploding into
shards of dynamite. If you can locate Alan Silva’s “Lunar Surface” LP
(BYG 529.312/Actuel Vol. 12) you’ll find a world even that much more
OUT.

2. MILFORD GRAVES & DON PULLEN – Nommo (S.R.P. LP-290)

Milford may be one of the most important players in the Free Jazz
underground. He enforces the sense of community as a primary exponent
of his freely improvised music. His drumkit is home-made and he rarely
performs outside of his neighborhood. When he does perform he plays
his kit like no other. Wild, slapping, bashing, tribal freak-outs
interplexed with silence, serenity and enlightened meditation. This LP
was manufactured by the artists in 1967 and is recorded live at Yale
University. The interplay between Milford and Don (piano) is
remarkable and very free. There’s a second volume which also is as
rare as hen’s teeth.

3. ARTHUR DOYLE Plus 4 – Alabama Feeling (AK-BA AK-1030)

Arthur is a strange cat. Not too many people know where he’s from
(Alabama is a good guess). He resided in New York City in the 70′s and
showed up in loftspaces spitting out incredible post-Aylerisms. Mystic
music which took on the air of chasing ghosts and spirits through
halls of mirrors (!). He hooked up with noise/action guitarist Rudolph
Grey who was making the current No-Wave scene and with Beaver Harris
(drums) they played gigs in front of unsuspecting art creeps
apparently not “hip” enough to dig, let alone document, the history
blasting their brains. Arthur did release this lo-fi masterpiece and
it’s a spiraling cry of freedom and fury. AKBA Records released a
number of classic NYC loft-jazz sessions, most notably those of label
boss Charles Tyler, a screaming tenor player who also blew with
Rudolph in the late 70′s/early 80′s. Arthur continues to play/teach
etc. in Binghamton, N.Y. and recently released in 1993 “More Alabama
Feeling” on yours truly’s Ecstatic Peace label (available from Forced
Exposure/POB 9102/Waltham, MA 02254)

4. SONNY MURRAY – Sonny’s Time Now (Jihad 663)

Sonny was the drummer considered to be the first to realize and
recognize and perform, on drums, pure FREE jazz. He played behind and
along with Ayler early on and Cecil Taylor. He constructed groups
which always flew and raged with spiritual abandon. He took time as an
abstract and turned it into free motion. This recording is super-lo-fi
and is awesome. On it play Ayler(tenor) and Don Cherry (trumpet) as
well as Leroi Jones (now known as Amiri Baraka) reading a killer poem
called “Black Art”. This music is very Ayler but more fractured and
odd. Like a lot of these records there is only a front cover with the
back of the jacket blank. Whether this was done for economic or
artistic reasons is unclear. Jihad was a concern of Leroi Jones and
anything released on this label is utterly obscure. The only other
title I’ve seen is one just called “BLACK AND BEAUTIFUL” from the
mid-60′s which is Leroi and friends sitting on the stoops of Harlem
chanting, beating drums and celebrating Leroi’s “poems” (“The white
man/at best/is..corny!”) There was an ad for Jihad in an old issue of
Jazz & Pop magazine which announced a Don Ayler (Albert’s amazing
trumpet-playing bro) LP but I’ve yet to meet anyone who’s actually
seen this. “Sonny’s Time Now” was reissued a few years ago in Japan
(DIW-25002) on CD and LP (with an enclosed 7″ of two extra scratchy
tracks!) but even that is near impossible to locate. Recorded in 1965.

5. THE RIC COLBECK QUARTET – The Sun Is Coming Up (Fontana 6383 001)

Issued in the UK only in 1970. Ric was an interesting white cat who
came to the U.S. to blow some free e-motion with NYC loft dwellers.
He’s most well known for his amazing playing on the great Noah
Howard’s first ESP-Disk release (ESP 1031). The whole 1000 series of
ESP is critical & crucial to anybody wanting to explore this era of
Free Jazz featuring recordings by Ayler, Ornette, Sonny Simmons, Sun
Ra, Henry Grimes, Steve Lacy, Sunny Murray, Marzette Watts, Patty
Waters, et al. I’m not including any of these in this list as they’re
all available on CD now (from Forced Exposure, address above). The
picture of Ric on the Noah Howard LP shows a man with race-car shades
and a “cool” haircut playing his horn while a ciggie burns
nonchalantly from his relaxed grip. A very hip dude. And very FREE.
His only solo recording is this Fontana LP which he recorded while
cruising through Europe. He connected with South African drummer
Selwyn Lissack (whatever happened to…) and the UK’s famous
avant-altoist Mike Osborne and bassist J.F. ‘Jenny’ Clark (student of
20th century compositionists Lucian Berio and Karlheinz Stockhausen)
to create this exceptional and complex masterpiece

6. JOHN TCHICAI AND CADENTIA NOVA DANICA – Afrodisiaca (MPS CRM711)

Tchicai is a 6’6″ Danish/Congolese tenor sax player who, in the early
60′s, started blowing minds all across the Netherlands with his
radical “music for the future”. Archie Shepp encouraged him to come to
NYC and join like-minded souls of avant-guardia. Tchicai came over and
kicked everybodys ass. Leroi Jones shouted his name and talent loudly
as Tchicai hooked up with Shepp and Don Cherry for the New York
Contemporary Five and later an even heavier ensemble with Milford
Graves and Roswell Rudd called the New York Art Quartet. The NYAQ
recorded one of the most crucial sessions for ESP-Disk (esp1004) which
had Leroi reciting his infamous BLACK DADA NIHILISMUS (available on CD
from Forced Exposure). AFRODISIACA was released in Germany (and in
other re-release configurations…supposedly) and is Tchicai gathered
with 25 other local-Euro musicians playing a hurricane of a piece by
trumpet/composer Hugh Steinmetz. This music gets way way out and has
the real ability to take you “there”. The echo effect on some of this
shit is quite ill in a very analog way. And the way the shit gets that
dirty-needled distortion at the end of side one (all 25 cats GOING AT
IT!) is beautiful, baby, BEAUTIFUL!!

7. RASHIED ALI and FRANK LOWE – Duo Exchange (Survival SR101)

Frank Lowe has been studying and playing a consistently developing
tenor sax style for a few decades now. At present he’s been swinging
through a Lester Young trip which can be heard majestically on his
Ecstatic Peace recording (E#19..from Forced Exp.) In the early 70′s,
however, he was a firebrande who snarled and blew hot lava skronk from
loft to loft. He played with Alice Coltrane on some of her more out
sessions. Rashied Ali was the free-yet-disciplined drummer whom
Coltrane enlisted to play alongside Elvin Jones and Pharaoh Sanders
(and Alice) in his last mind-bending, space-maniacal recordings (check
out surely the Coltrane/Ali duet CD Interstellar Space). Elvin quit
the group cuz Rashied was too hardcore. Those were the fuckin’ days.
And Rashied had his own club downtown NYC called Ali’s Alley! Duo
Exchange is Rashied and Frank completely going at it and just burning
notes and chords where ever they can find ‘em. Totally sick. Survival
was Rashied’s record label which had cool b&w matte sleeves and some
crucial releases mostly with his quartet/quintet and a duo session
with violinist LeRoy Jenkins.

8. THE PETER BROTZMANN SEXTET/QUARTET – Nipples (Calig – CAL30604)

The influence of Free Jazz-era Coltrane, Ayler, Esp-disk, Shepp, etc.
on hard drinking, knuckle-biting European white cats is formidable.
These guys didn’t care so much about plaing “jazz” as just totally
ripping their guts out with high-energy, brain-plowing NOISE.
Brotzmann (sax, German), Evan Parker (sax, UK), Derek Bailey (guitar,
UK), and Han Bennink (drums, Dutch) are a few of the spearheaders of
this Free-Euro scene and are caught on this insanely rare early
document. The b&w cover has a fold-out accordion post card set of
personal images of the musicians glued and paperclipped to its front.
Brotzmann went on to help further the critical documentation of the
Euro-Free-Jazz scene with FMP (Free Music Productions) Records which
still exists to this day. There are over a 100 releases on this label
of pure Euro-improv and they all offer remarkable moments. Derek
Bailey went on to create his own categorically similar Incus Records
in the UK which is also still extant. As is the Han Bennink associated
I.C.P. (Instant Composers Pool) Records. The most mind-blasting of
these recordings may be MACHINE GUN (FMP 24 CD available from
NorthCountry Distr./Cadence Bldg./Redwood, NY 13679) where Brotzmann
leads an octet through a smashing clanging wonderland of noise.
Improvisation and classic western musics are seriously tended to by a
large Euro community and it’s all pretty fascinating. Check out the
works of Alexander von Schlippenbach, Barry Guy & The London Jazz
Composers Orchestra, Misha Mengleberg, Peter Kowald, Andre Jaume,
Andrea Centazzo, Lol Coxhill and just about anybody who plays with
them.

9. THE MARZETTE WATTS ENSEMBLE – (Savoy MG-12193)

Marzette was a serious black art cat who resided in downtown NYC when
Free Jazz as a NEW cultural revolution was in full gear. He painted
and composed wonderful music where some of the coolest locals could
flow their flavor. One of the heaviest ESP-disk recordings is
Marzette’s MARZETTE AND COMPANY (On CD from Forced Exposure) which has
the incredible talents of saxist Byard Lancaster (who released an
early indie b&w Free Jazz classic out of Philly called LIVE AT
MCALLISTER COLLEGE – find it and send it to me..) and guitarist Sonny
Sharrock (check his wild influence on Pharaoh Sanders’ TAUHID Impulse
CD and his own obscure noise guitar masterpiece BLACK WOMAN on Vortex)
and cornetist Clifford Thornton (academic NEW MUSIC/Free Jazz
“teacher” who released a few crucial sides such as COMMUNICATIONS
NETWORK on Third World and THE PANTHER AND THE LASH on America) and
the amazing free vocalist Patty Waters (who recorded two infamous
hair-raising platters on ESP-Disc). This recording on Savoy was one of
a series produced by Bill Dixon, an early associate of Archie Shepp’s,
who was an incredible composer in his own right. I’ve heard tapes of
Dixon leading Free-Jazz orchestras into sonic symphonic heavens. Very
hardcore.

This recording I list because of all its obvious loaded references but
it’s also quite happening and anything with Marzette, Dixon
(especially INTENTS AND PURPOSES on RCA Victor), Byard (careful,
there’s some clinkers) and Clifford is extremely worthwhile.

10. MARION BROWN – In Sommerhausen (Calig 30 605)
BLACK ARTISTS GROUP – In Paris, Aries 1973 (BAG 324 000)
FRANK WRIGHT QUARTET – Uhuru Na Umoja (America 30 AM 6104)
DR. UMEZU-SEIKATSU KOJYO IINKAI – (SKI NO. 1)
CECIL TAYLOR – Indent, part 2 (Unit Core 30555)

Five way tie for last? Well, seeing as there’s no “beginning” or “end”
to this shit I have to list as many items as possible just to
reiterate the fact that there was (indeed) a ton o’ groovy artifactual
evidence to support the reality of the existence of FREE MUSIC. Dig?
There’s used record stores all over the country (the world!) and they
all have the potential to be hiding some of these curios amongst the
bins and most peeps just ain’t sure of their worth and sometimes you
can find ‘em really cheap. It’s definitely a marketplace of the
rarefied so when peeps are “hip” to it expect this shit to be way
pricey.

Marion Brown was/is an alto player who made an incredible LP with Tony
Oxley and Maarten Altena called “Porto Novo” that just twists and
burns start to finish. Marion could really get on OUT as well as just
play straight up. Shepp dug him and got him to do some great LP’s on
Impulse. He had a septet at one point that was especially remarkable
featuring Beaver Harris (drums), Dave Burrell (piano), Grachan Moncur
III (bone), and Alan Shorter (trumpet). Alan being Wayne Shorter’s
(Miles Davis sideman/classicist) brother. Where Wayne was fairly
contemporary (though eclectic as a muh’fuck) Alan was strictly ill and
has two obscuro LP’s worth hunting down: “Orgasm” (Verve V6 8768) and
“Tes Estat” (America AM 6118). “In Sommerhausen” is Marion in late
60′s exploratory fashion and is quite freaky with the vocal whoops of
Jeanne Lee. There’s another LP from this period called
“Gesprachsfetzen” (Calig CAL 30601) which really lays down the scorch.

The Black Artists Group was an unit not unlike that of The Art
Ensemble of Chicago. Except they only recorded this one document and
it only came out in France on a label named after the group. This is
squeaky, spindly stuff and very OPEN and a good indication of what was
happening in the early 70′s with members Oliver Lake (later of the
infamous World Saxophone Quartet) and Joseph Bowie (Art Ensemble’s
Lester Bowie’s bro, later to start Defunkt).

Tenor saxist Frank Wright may be (previous to Charles Gayle’s current
reign) the heir apparent to both Trane and Ayler. Unfortunately he had
a heart attack a few years back while rockin’ the bandstand. All his
recordings are more than worthwhile especially his BYG outing “One For
John” (529.336/Actuel Vol. 36), his two ESP sessions (on CD from
Forced Exposure) and his Center-of-the-World series of trio recordings
with Alan Silva (bass) and Muhammed Ali (drums – Rashied’s brother,
not the pugilist) on the French label Sun. This LP “Uhuru..” is
nothing short of killer with the great Noah Howard (alto), Bobby Few
(pianist of Steve Lacy fame) and Art Taylor (heavy old-school drummer
in free mode) going OUT and AT IT in stunning reverie.

FREE JAZZ of course made a strong impression on the more
existential-sensitive populace of Japan. Some real masters came out of
the Japanese scene and were influential to some of the more renowned
noise artists of today (Boredoms, Haino Keiji). One such Jap-cat is
alt-saxist Dr. Umezu who has mixed it up with NYC loft-dwellers on
more than one occasion. On this completely obscure, underground
release he unleashed some pretty free shit with the likes of William
Parker (bass), Ahmed Abdullah (trumpet), and Rashid Shinan (drums).
Parker is possibly one of the most important FREE musicians working in
NYC. He’s got his own constant writing/performing schedule as well as
gigs with anyone from Cecil Taylor to Charles Gayle. He recorded one
solo LP in the 70′s called “Through Acceptance of the Mystery Peace”
(Centering Records 1001) which is, as you might’ve guessed, “good”.

I suppose we should wind things up with the king of FREE MUSIC then
and now: Cecil Taylor. Cecil started experimenting with sound, new
concepts of “swing”, open rhythms and room dynamics very early on. He
furthered his adventure with music-conservatory studies and applied a
master’s technique to his fleeting, furious, highly-sensitive
pianistic ACTIONS. Today he’s almost shaman-like in his mystic noise
transploits. He hates record business weasels after years of scorn and
neglect (club owners had been know to beat him up after gigs claiming
he damaged their pianos) and records now for the aforementioned
artist’s label FMP. In the early 70′s he had his own label called Unit
Core and released two crucial LP’s: the one listed above and one
titled “Spring of Two Blue J’s” (Unit Core 30551). This is when his
group included two critical figures on the FREE scene. Alt-saxist
Jimmy Lyons (now deceased) was a consistent improviser and a perfect
player alongside Cecil as was veteran drummer Andrew Cyrille who
recorded his own solo (and duos with the likes of Milford Graves and
Peter Brotzmann) LP’s on various small labels (BYG, FMP, Ictus).

So..that’s it…and that’s not it. If you’re at all intrigued by this
personal primer do yourself a favor and seek some of this shit out and
free yr fucking mind and yr ass will surely scream and SHOUT.

later……………thurston
Copyright Grand Royale magazine/Thurston Moore

Animal Collective lanserar sko

2010-09-30T21:22:00.004+02:00

Animal Collective tar ett nytt och lite udda grepp och släpper streetpjux för det LA-baserade
skomärket Keep. Det är AC-sångaren Avey Tares som har skapat slip-on-skon ”The
Tobin”. Motivet har Avey själv ritat och skon kommer att vara färdig för marknaden i början på Mars 2011. Samarbetet mellan Keep och AC har ett högre syfte och intäkter från samarbetet går till den ideella organisationen The Socorro Island Conservation Fund, som arbetar för att vårda och beskydda delar av övärlden Revillagigedo utanför Mexikos kust.

Men det lockas också lite ny pop för alla som köper ett par får med en kassett med outgiven musik. Det är ett kul koncept och Keep skriver att fler artistsamarbeten och skomodeller kommer att avslöjas framöver.

Kongelf 2010 Melt Banana m.fl. 2:a oktober

2010-09-29T09:03:00.006+02:00

KONGELF 2010

Koloni och Fridlyst arrangerar en minifestival i Kungälvsparken Lördagen den 2:a oktober, kl 17-01

Samarbetet började för två år sedan då de båda aktörerna gjorde en liten festival ihop vid namn Kongelf i Kungälv utanför Göteborg, Nu gör de alltså en uppföljning med en lovande line-up.

Live:
MELT BANANA (Jap, A-zap)
ACTION BEAT (UK, Southern /Gaffer)
NAKED ON THE VAUGE (Aus, Siltbreeze)
HOUSE OF JOHN PLAYER (UK)
JÆ (No, Hubro/Rune Gramofon)
ANGRY LA´S (Gbg)
KORS (Gbg)

Dj:s
TAPEMASTER TRASH
MARKO GILLINGSMARK

Arrangemanget sker främst i den stora inomhusdansbanan i Kungälvsparken, men arrangörerna meddelar att det förmodligen också blir några utomhusaktiviteter om vädret tillåter.

Utöver spelningarna utlovas god mat, bar, film, skivförsäljning, utställning med mera.

Entrébiljett kostar 130 kr och förköp av biljetter kan göras på Sinnet, Gamla Varvsgatan 1
(Runt hörnet från Sjöfartsmuseet i majorna). Du kan även köpa biljett via Fredrik på fridlyst genom att maila fridlyst@gmail.com med hur många biljetter du vill ha så får du vidare instruktioner med kontonummer.

Restips:
Man tar sig med lätthet till Kungälv med grön eller röd express från tex, Nils Ericson Terminalen, Brunnsparken och Backaplan gå av vid Kungälvs busstation (Grön express) eller Kungälvsmotet (Röd Express), resan tar typ 20 minuter. Kungälvsparken ligger 700 m från busstationen. Nattbussar mot Gbg går t.ex 01.10 och 01.38

Fritt på Nefertiti i höst

2010-09-05T21:30:00.004+02:00

Den 1/10 får Nefertiti ett efterlängtat återbesök. Då kommer The Thing (Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilssen-Love) att förvandlas till en kvartett. Extramedlem - ingen mindre än Otomo Yoshihide. The Thing och Otomo Yoshihide har spelat en hel del tillsammans och häromåret släpptes albumet Shinjuku Crawl på Smalltown Supersound. Senast Otomo Yoshihide gästade Göteborgs jazzkällare var på Gas-festivalen 2003 i en turntabletrio med Philip Jeck och Martin Tétrault. Det är en av de bästa konserterna jag har sett. En kväll att se fram emot! Förband är danska Jörgen Tellers trio. The Thing + Otomo Yoshihide spelar även i Århus 2/10 och Oslo 3/10.

Och två veckor senare, 15/10, blir det Freefest för andra gången. En endagarsfestival med - håll i hatten - Joe McPhee Survival Unit (McPhee, Fred Lonberg-Holm, Michael Zerang), solokonsert med Chris Corsano, FTJ (Mats Gustafsson och Joachim Nordwall) och Lisa Ullén Quartet feat. David Stackenäs. Inget dåligt startfält. Dessutom är det gratis under parollen Fri Musik Fritt Inträde.

TORBJÖRN ABELLI (1945-2010)

2010-08-15T15:53:00.001+02:00

Torbjörn Abelli avled i onsdags efter en tids sjukdom. Torbjörn Abelli var en ovanligt varm och vänlig människa. Inför en Träd, Gräs och Stenar-artikel för Göteborgsposten för ett antal år sedan pratade jag med honom i telefon i två och en halv timma och han var alltid nyfiken, tog sig tid att prata om musik och andra saker och kanske kan man säga att han var själva navet i Träd, Gräs och Stenar. Han var med och bildade Pärson Sound i Stockholm 1967, bandet som senare döptes om till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar. Efter en lång paus började Träd, Gräs och Stenar spela aktivt igen i mitten av 90-talet och har inspirerat oändligt många band, musiker och människor, både i Sverige och internationellt. Torbjörn Abelli, som spelade elbas, var även medlem i Arbete & Fritid mellan 1976-1981.

Jag hade tänkt skriva om några fler minnen, men språket fastnar. En mycket sorglig nyhet. Det är svårt att förstå att Torbjörn Abelli aldrig kommer att stå på en scen igen, och gunga igång hypnotiska melodier och vara en självklar del i vad jag och många andra anser vara Sveriges bästa band genom alla tider. Men musiken lever förstås. Alltid.

Way Out West: PAVEMENT

2010-08-15T15:41:00.006+02:00

Att Pavement efter tio års tystnad samlar ihop sin skit och drar på världsturné är inte riktigt lika otippat som när Dinsoaur Jr återförenades för några år sedan, men nästan. Pavement var slacker-90-talets generationsband, vid sidan av Sebadoh det kanske mest tongivande av de aviga, intellektuella, amerikanska hardcore punk/pop-banden som bara nästan nådde upp till våningen där Nirvana, Beck, Sonic Youth och de andra dansade.

Sångaren och bandledaren Stephen Malkmus – för eftermiddagen på Flamingoscenen i Slottskogen klädd som en sommarledig Don Draper i rutig skjorta och aningen grånad poplugg men lika tjusig som på MTV:s 120 Minutes i början av 90-talet - verkar nästan lite generad över det faktum att han faktiskt befinner sig på återföreningsturné. Halvcoolt, om man säger. Åka runt och spela gamla örhängen för medelålders indiefans och unga slashasar som i bästa fall hört ”Cut Your Hair”, är det fränt? Är det nostalgi?

Svår sak det där, nostalgi. Vi hamnar i diskussion efteråt. Nostalgi, enas vi, betyder sjuklig längtan efter flydda dagar och då handlar det snarare om Håkan Hellström än om Pavement. Det råkar bara vara så att bandet, liksom föralldel andra återupplivade grupper med låtar som står sig, gjorde förbannat bra musik under några intressanta år. In the ear of the listener, kort sagt. Så inget buttert gnäll från mig.

En dryg timme och bortåt 15 låtar. Tempot är ofta knarkarsegt men det går fort mellan de korta, mångordiga låtarna på 2-3 minuter. Två trummisar får det att vingla och skeva, originalflumskallen Gary Young som fick kicken tidigt är tillbaka och kasperdockan Bob Nastanovich dubblerar på röd, svensk synth och ylar fram det där kaotiska mellanläget som är Pavements signum: dumsmarta texter, vingligt tempo, ljuvliga riffmelodier, slönoise, solregn, oförutsägbart och väldigt – roligt.

En hitparad radas upp från de tidiga plattorna: ”Stop Breathing”, ”Shady Lane”, ”In the mouth a desert”, ”Gold Soundz”, ”Range Life”, ”Cut Your Hair”. Det finns inte jättemycket utrymme att modifiera låtarna, textsjoken sätter ramarna, men visst märks det att Stephen Malkmus blivit en vassare gitarrist sedan debutalbumet ”Slanted and Enchanted” från 1992. Andregitarristen Scott Kannberg och numera original Sonic Youth-bassiten Marc Ibold (som även spelat med Kim Gordons Free Kitten) bygger upp, drar isär, håller ihop när temposänkningarna får musiken att gå ned för räkning.

Men Malkmus är onekligen behållningen, bandets geni. En låtskrivare av rang, en korsning av Povel Ramel och Mark E Smith kanske. Åtminstone är det väldigt mycket The Fall över musik och texter om än med självironi: ”I was dressed for success/ But success it never comes/ And I'm the only one who laughs/ At your jokes when they are so bad/ And your jokes are always bad/ But they're not as bad as this” (”Here”).
Vilket det alltså inte var i Slottskogen. Alls.

WAY OUT WEST: KONONO NO.1

2010-08-15T14:31:00.003+02:00

Det är något speciellt med förstagångsupplevelser. Konono No.1 på Clandestinofestivalen förra sommaren var en över två timmar lång rytmfest. Nu, tidigt på kvällen, på Azaleascenen, vet jag att Konono No.1 är ett av världens bästa liveband. En kortare spelning, utan tält, där publiken står längre ifrån varandra, och med en reducerad upplaga av bandet (tre musiker på likembe, två på slagverk, en sångerska/dansare) blir inte riktig samma sak. Men, ändå, de har ett alldeles eget sound, och musiken i sig är något alldeles extra. Särskilt live, låtarna är 15-20 minuter långa, en slags centralafrikansk minimalism, rytmer och melodier återkommer, försvinner, ligger vilande en stund, återkommer, och även om det underbart burkiga, skorrande soundet inte är lika tydligt idag trummas musiken in i kroppen för att stanna kvar där för alltid. De har en ny studioskiva i bagaget, Assume Crash Position, men kör såklart inte korta låtar från skivan, många av låtarna från senaste skivan är gamla, de har en repertoar som inte förändras nämnvärt, förutom att de förändras på scen, kan vara av olika längd, beroende på sammanhang.

Synd av Mehr & Sher Ali – från Pakistan – ställde in. Way Out West blir en bättre festival med ett flertal artister som varken kommer från Europa eller USA. Men jag fick ett nytt favoritband i Rango och det var skoj att se Konono No.1 igen, även om det var en lightvariant av den märkvärdiga tumpiano- och slagverksgruppen från Kongo-Kinshasa.

Bild: Christine Rydén

WAY OUT WEST: IGGY & THE STOOGES

2010-08-14T12:56:00.003+02:00

Det finns många djur i Slottskogen. Älgar, gäss, hjortar, påfåglar, svin, höns, getter. Bland annat. Nu har ett annat, helt unikt, utrotningshotat djur, gjort ett kort besök. Det finns bara ett exemplar. Många efterföljare, närbesläktade arter, härmfåglar. Men ingen som originalet. Var djuret kommer ifrån? Michigan. Den amerikanska mellanvästern. Och när han har med sig sin äldsta flock, The Stooges, är det extra kittlande.

Jag såg Iggy Pop några gånger på 90-talet. Det var alltid bra. Kanske inte hela vägen, men det exploderade då och då. Han är en exceptionell scenartist. Men musikerna var tråkiga. Muskelgubbar utan känsla. Därför var det självklart en händelse av stora mått när Iggy & Stooges återförenades med bröderna Asheton och Mike Watt (Minutemen m.m.) som ny basist. Däremot tyckte jag att comebackplattan The Wilderness var usel. Tråkigt, men det är med de gamla låtarna som det brinner.

Och nu, när Ron Asheton är död, och James Willamson har hoppat in i stället (precis som han gjorde i samband med Raw Power) är det inget nytt överhuvudtaget. Raw Power-plattan i centrum, men även låtar från första albumet och Fun House. Tre av rockmusikens fundament. Och det är överlägset mycket bättre än på de där 90-tals-konserterna. Till en början tycker jag att ljudet är för lågt och det hade kunnat vara mycket högre, som när M.I.A. senare under kvällen pumpade ut som hypersmattrande musik så att det hördes ända till Danmark. Det är burkigt, smutsigt, som det ska vara, när Stooges spelar sin frustande, djuriska, underbart primitiva ur-punk. Redan under tredje låten, Shake Appeal, bjuder Iggy upp delar av publiken på scen, som hoppar runt kring den som vanligt halvnakna galningen som ler och studsar fram som ett litet barn. Saliv rinner på huden. Men inget blod. Den här gången. På I Wanna Be Your Dog ligger han som en hund och flämtar. Iggy Pop. Djuret.

Men förutom att Iggy var i strålande form är det en musiker som mycket glädjande får en framträdande roll. Steve Mackay, saxofonisten, som medverkade på Fun House, och som lyfter hela den skivan, tar in frijazzeen i Stooges. De spelar 1970 och Fun House och jag älskar varenda sekund. Men Mackays tenorsaxofon tar sig in även i de övriga låtarna, det blir en slags fri-rock, med Mike Watts enorma basspel, Scott Ashetons trummor och James Williamsons korta, vassa gitarrsolon. Jag föredrar Fun House, men kul att höra fler Raw Power-låtar än Search and Destroy, som Death Trip och den redan nämnda Shake Appeal.

Sista låt: No Fun. Men det här var FUN. Bättre än vad jag hade hoppats på i mina vildaste fantasier. Det finns ingen som Iggy Pop. En klyscha. Men sant.

2010-08-14T11:56:00.003+02:00

Way Out West: Rango

Vad jag minns så var det inga afrikanska inslag på den första Way Out West-festivalen. Men de senaste två åren har Amadou & Mariam (Mali), Sean Kuti & Egypt 70 (Nigeria) och Kenge Kenge (Kenya) spelat. I år är en av de på förhand mest självklara höjdpunkterna Konono No. 1 från Kongo-Kinshasa, men i natt kunde man även höra Ciafrica från Elfenbenskusten och tidigare under dagen Rango, ett band med rötter i Egypten och Sudan.

Ibland låter det som traditionell nubisk musik, Nubien var beläget i södra Egypten och stora delar av det nuvarande Sudan och har en rik musiktradition, två välkända namn är Ali Hassan Kuban och Hamza El Din. Mycket slagverk och handklapp, och det gäller även Rango, flera medlemmar spelar handtrummor, samt tanbura (sex strängad luta), simsimiyya (en mindre luta) och instrumentet som gett bandet sitt namn, Rango, en idiofon, byggd i trä, med en mystisk historia, vanligt förekommande inom zarkulten, som om jag förstått det rätt är en mixtur av både äldre afrikanska animistiska religioner och sufitradition. Zar har en helande, terapeutisk funktion, med musik och dans, riter kan pågå i en vecka, för att ta bort frustration och plågor. Zar finns i Östafrika och Nordafrika, men även i Iran och andra delar av Mellersta östern. Det är en kult som både välkomnar män och kvinnor, många kvinnor har sökt sig till zar för att komma bort från en militant, manligt dominerande islam.

Allt det här behöver man förstås inte känna till för att uppskatta Rangos musik, men det ger en djupare bild av musiken och dess rötter. Det är mycket slagverk och dans, först efter en kvart ungefär ställer sig gruppens ledare Hassan Bergamon (en av få som fortfarande spelar rango) bakom instrumentet, som kanske kunde varit högre mixat, men som ger ytterligare en dimension till det trancerepetitiva soundet. Olika medlemmar dansar och sjunger till låtarna, vid ett tillfälle spelas det upp något slags rollspel, jag förstår såklart inte kontexten, någon slags danstävlan, med mycket gester. Jag hade väntat mig någonting liknande dervischdans, men så är inte fallet, de manliga - både unga och äldre – musikerna, skakar på rumpor och armar, show à la rumba och afrobeat. En av medlemmarna drar mest applåder när han dyker upp i en vit dräkt med fjädrar. Ibland har stränginstrumenten en elektrisk klang, trummorna ett burkigt sound, inte helt olikt Konono No.1:s tumpianon, men det återgår ganska snabbt till trancerytmer. Jag kommer någon gång även att tänka på marockansk gnawamusik. När den enda kvinnliga medlemmen, en äldre dam, sjunger på en av låtarna blir den arabiska känslan starkare. Hon har en stark, mäktig röst.

Nyfikna på Rango kan kolla upp den aktuella skivan Bride of the Zar. Den är mycket bra. Liksom hela konserten. Musik som både kan hela och bjuda upp till dans.

Way out West - Panda Bear & LCD Soundsystem

2010-08-14T11:38:00.007+02:00

Ett halvtomt Linnétältet mitt på dagen. Inte de bästa förutsättningarna för Panda Bears introverta och drömska musik. Det blir inte bättre av att det börjar lite trevande och Noah Lennox kroppsspråk antyder att det är ljudet som strular. Men det kommer igång och ungefär samtidigt som solen tittar fram spelar han nya singeln Tomboy och det glöder till på scenen. En flämtande gitarrslinga varvas med Panda Bears mjuka röst, medan bildspelet på sidan av scenen flimrar förbi i ett erotiskt sammelsurium av kroppar och färger. Men det är också så bra det blir för den ensamme Animal Collective-medlemmen. Hans musik kommer inte riktigt till sin rätt på denna plats och tid. Jag tycker att det är märkligt att schemaläggarna inte tänkt till. Vem som helst kan förstå att musiken hade gynnats betydligt mer av ett trångt mörker. Kanske en klubbscen? Nej, det är helt enkelt inte rätt tajming för Noah Lennox och han känns inte i fas med sin musik. Att han inte heller spelar fantastiska låtar som Comfy in Nautica och Bros gör inte saken bättre.

Desto mer party blir det när New Yorks LCD Soundsystem intar Azaleascenen strax efter 21. Med den ESG-funkiga Us vs. Them drar James Murphy och hans ljudsystem igång kvällens största dansfest på Slottskogens gräsmattor. Bandet som fångade 00-talet med låten Loosing My Edge (i alla fall om man hade närmare till 1970 än 1980) fyrar av en arsenal bestående av låtar som Drunk Girls, Daft Punk Is Playing at My House och All my friends. Att James Murphy skulle vara förkyld märks det inte mycket av och det är svårt att inte gunga med i deras dansrock som blandar disco och funk med influenser från band som Pylon, Suicide, New Order och Talking Heads. Det är en enda lång fest, förutom någonstans mitt i, då det plötsligt känns lite stillastående. Men det är övergående, för när LCD Soundsystem sedan drar på med punkiga Tribulations och rockbomben Movement exploderar scenen och det är åter igen fest på gröngräset. Allting slutar i ett grönt ljus med ett utdraget Yeah Yeah Yeah medan musiken sakta ebbar ut i ebbar ut i smärta Kraftwerktoner. Det är snyggt, smart och tight och det blir inte så mycket bättre en kväll som denna.
(foto: Way out West/Ruvan Wijesooriya)

Nickelsdorf svettas och ler

2010-07-18T11:39:00.002+02:00

Det har sina sidor att besöka en festival och bo tvärs över gränsen i Ungern. Just denna morgon missade jag transporten och de ambitiösa vännerna bakom festivalen har ett himla jobb att ordna all logistik. För min del blev det väntande och trampande flera timmar tills en vänlig bil kom. De försöker lösa allt, ledningen. Ibland lyckas de.
Nu for jag direkt till Kleylehof, som jag hoppades komma för sent till. Inte ville jag för allt i världen se den studentikost pekoralistiska avantgardefilmen Cowards Bend the Knee en andra gang (forlat, skriver pa österrikisk dator - och här har nagot lokalt hardrocksband snott alla prickarna över A). Att visa en film dubbelt med olika musik kan ju vara en bra ide, om det är en bra film som inte är över en timme.
Nu hade tyvärr ledningen misslyckats med planeringen igen och när jag kom hade musiken inte ens börjat.
Snart gick i alla fall Klaus Filip och dieb13 upp. Ett par ledande gestalter i Wiens elektronikakretsar, som känt varann länge, men faktiskt knappt spelat duo alls ihop. Det vara makalöst. Tillsammans jobbade de med den gamla ladans stora rum. Ett väldigt moln av ljud fyllde allt och dieb13 flikade in korta citat ur skivor, konkreta ljudfynd, tal, fragment, som blev likt plötsliga surrande insekter i det växande ljudrummet. Sakta stegrades musiken för att liksom dunsta bort. Den halvtimmen upphörde tiden och inte ens svetten som rann över ryggen distraherade. Det var bara att halsa litet mer vatten och svalka sig med den luftiga och mycket originella musiken. Jag tänkte jag varit med om en märkvärdig stund.
Och nog var jag tvungen se filmen igen, för nu radade nya musiker upp sig för att kompa och understryka detta pekoral: Magda Mayas, Tony Buck, Christine Sehnaoui, Hans Falb. Nu verkade musikerna faktiskt titta när de spelade. Inklipp av Billie Holiday gav vemod och drama. Men med Bucks rituella trummor som sökte interpunktionen i musiken drev ljudet fram, fram och Christine och Magda lät musiken ta rum. Snart var jag helt uppslukad av detta fantastiska. Inte för att musiken hade med filmen att göra, men för att det blev en laddad konsert med tre av mina absoluta favoriter. De lämnar inget ogjort. Med denna varierande uppbackning, blev inte filmen mer uthärdlig? Nej, tvärtom, den framstod som ännu mer laddad av kitsch och pekoral, och därmed lämnar jag denna longör till sitt öde.
För att minnas Buck-Mayas-Sehnaoui - hur man gör ljudpoesi som lyckas överrumpla alltid. Skönhet är ännu möjlig.
En höjdpunkt var kvar i Kleylehof.
Sven Ake Johansson skulle uppträda solo i samma amfiteater, ett slags stenbrott, som Roscoe Mitchell. Precist, exakt, knappt inledde han med att spela telefonkatolger som slogs an, där tonhöjd och klang varierades med sidvändningar. Mästerligt. Sedan hans kända virvelsolo som övergick i spel med pukor, textilier, papp. Ljuden dansade i den varma luften, duvorna kuttrade, fjärran hördes dovt muller. Varje detalj lika skarp som lysande och helheten formas som ett rytmiskt bygge, där sparsamhet och reflektion är grunden. Att Johansson och Mitchell var de stora mästare som fick uppträda i amfiteatern var en helt relevant hyllning!
Snabbt tillbaka till Jazzgaleri. Hann till ett ställe för lokala produkter där kallskuret och traktens vin lockade, innan det var dags igen. Kacklande höns spatserade runt.
Kvällen var upplagd mer efter lugna sökande mönster än röjkvällen innan.
Christoph Kurzmann och Martin Brandlmayer, laptop resp slagverk, hade bjudit in Ken Vandermark till triospel. Kurzmann sjöng, bla stycke av Joe McPhee. Musiken var en nerkokad frijazz. Brandlmayer markerade med slagverket, gav en stadig puls under de andra. Vandermark har kunnat höras mycket under festivalen, och nu var tillfälle höra honom eftertänksam, reflekterande, koncentrerad. Det var mycket starkt, och vad han än gör finns den poetiska spänningen där. Men han stannar alltid före explosionen i dessa sammanhang.
Vad som sedan följde gav mig lyckorysningar.
Andrea Neumann med sitt innerpiano gjorde entre med ett par andra berlinare, basisten Clayton Thomas och Clare Cooper som spelade en liggande japansk harpa. Snabbt var nyskapade ljud i luften. Cooper hamrade och spände strängarna till en smattrande vägg. Clayton Thomas har ju sitt särskilda sätt att spela bas genom att peta in grejer mellan strängarna. Särskilt kända är väl hans registreringsskyltar. De vibrerar basen, han fräser legato och smattrar arpeggio. Och i detta färgar Neumann musiken med sin mikrotonala palett. Det är ett äventyr att vara med och lyssna. De tar liksom ett stycke tid och luft och hanterar det hur som helst. Avslutar elegant genom att liksom ge tillbaka luften och tiden till rummet omkring sig. Här finns inga stormagade pretentioner, det är öppna öron som gäller och de vill gärna dela med sig till dem som har tid.
Här är en del av dagens musik som bäst.
Och Mats Gustafsson har nog tänkt att gränserna för festivalen skall vara vida, nya attityder och sätt skall introduceras för en publik som precis som jag själv är där för att höra sina favoriter. Men, och det har Mats rätt i, här bör även andra intryck ges. Och det är j ust i det sammanhanget det kan sätta avtryck.
Därför var det roligt att höra Wildbirds and Peacedrums just efter Neumann &Co. Denna rituella stammusik tog direkt scenen i besittning. Andreas Werliin lade upp ett malande trumspel som är till för att hypnotisera. Mariam Wallentin gav allt och gjorde en fantastisk konsert. Hennes röst skakade rummet, vibrerade av rytm och nästan smakade blod och svett. Det var mycket starkt, och jag tror hennes totala scennärvaro gav publiken smak för denna överraskning.
"Jaha," sade Wallentin till mig efter,"vi var kvällens popband!" Det kan verka sant, men det förringar ingenting av den mäktiga insatsen. Och hennes röst kommer sitta i väggarna i Nickelsdorf länge framöver. En röst som passerar genrer som pop eller impro.
Vid det här laget var intrycken starka, lagrade i smala minneskapslar som inte riktigt var beredda att ta in mer. Tyvärr hade festivalen placerat basisten John Lindberg och klarinettisten Ab Baars presentation av John Carters musik sist.
Det jag inte väntat mycker mer än artighet av visade sig vara svidande skönhet. Baars klarinetton och tolkningar av Carter hade varit värda en mer central placering i programmet.

Vi blev ofta paminda om att ta del av Soundart-prgrammet, utspritt i byn. Nu är Nickelsdorf inte omfattande, men det var inte helt lätt att finna ljudkonststationrna. Där fanns fantastiska bitar, ett spelande träd, Marja Leena Sillanpääs samtal med döda, men ljudkonst är besvärligt att plantera ut rätt. Den kom vid sidan av. Och allt var inte bra. Urvalet var ganska ojämnt och att min skattsökarmöda lönades tre ggr i rad med billigaste kopierade bilder av ett slags grafiska partitur, musik att titta pa, ganska slarvigt uppställda i byn, det gjorde väl ingen glad. Till denna sorts utställningar krävs en medveten kuratering och pedagogik, som släpper in oss. Och placeringar som överraskar oss. Men gärna att den improviserade musikens busiga lillasyster bjuds in fler ggr. Och i hela sin buskraft. Den hör hemma i Nickelsdorf som erinring att impron även den varit en busig lillasyster, som kanske för ofta växt upp till en ordentlig medelaldring.
Ja, nu misslyckades jag finna ord utan A med prick över till sist. Det var en ambition i denna blogg att klara sig utan denna svenska bokstav pa det österrikiska tangentbordet.
Thomas Millroth

Lång natts musik i Nickelsdorf

2010-07-17T13:26:00.003+02:00

Programsättningen i Nickelsdorf är ambitiös, överväldigande. Och bred. Efter en dallrande het lång eftermiddag ute på Kleylehof, där Roscoe Mitchells solo nog kommer stanna i mitt minne länge, kunde man pusta ut ett par timmar, innan kvällen signalerade att natten blev lång på Jazz Galerie.
Och natten var upplagd på röj. Sällan hör man så festglad musik som denna kväll i såna här sammanhang.
Först på scen var Agusti Fernandez, piano, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Paul Lovens trummor. De har aldrig spelat ihop förr. Men alla behärskar frijazzens pianotrioideal. Fullt ös, perkussivt piano, mullrande bas och enorm skjuts i trummorna. Och det blev tuta och kör från början. Fernandez har ett ettrigt anslag där cluster och gälla attacker varieras med löpningar. Jag har hört det förr men när det serveras live för ett fullpackat Jazz Galerie är succén given. Själv njöt jag särskilt av att höra Paul Lovens distinkta, skarpa trumspel. Han spelar verkligen trummor och hans speciella instrumentuppsättning med tomtom, mindre bastrumma och skrälliga cymbaler har ju givit klassisk profil åt åtskilliga inspelningar genom dekaderna, ja, detta särskilda torra, korta sound dansade över scenen nu på kvällen. Tack vare honom blev det här en upplevelse att höra en av de konventionellaste formerna, pianotrion.

Inte hade jag trott att Christine Sehnaoui Abdelnour tillsammans med Andy Moor från The Ex skulle låta som det gjorde. Jag var mer spänd på hur hon skulle spänna sig mot en expressiv spelare. Jag har ju en gång satt henne bredvid Per Svensson och det blev glödgat men lågmält. Nu gjorde Christine entré med ett tvåmeterlångt papprör, som hon stack ner i klockstycket. När Moor drog i gång sin maniskt rituella musik vräkte sig Christines sax ut i rummet. Hon lät med kraft skärande, vrålande, brölande klanger pysa ut ur pappröret som hon svängde fram och tillbaka under den högt hängda mikrofonen. Det blev närmast en psykedelisk upplevelse. Så tog hon bort röret ur instrumentet och spelade ömsom öppet ömsom sordinerat med en våldsam skärande kraft. Hon var högljudd, stark, kraftfull samtidigt som hon hade allt kvar av känsligheten i sitt mycket speciella lyriska språk. I kraft och uttryck tycker jag den här spelningen passerade Agusti Fernandez.
Alltså, en väldig överraskning. Och nu har jag hört Christine regelbundet i snart fem år och varje gång lägger hon något till sitt spel, sjunker ner, vidgar. Starkt.
Så följde hyllningen till svensk jazz. Swedish Azz är som ni vet Mats Gustafsson, Per Åke Holmlander, Kjell Nordeson, dieb13, Erik Carlsson, som tar sig an Lars Gullin, Per Henrik Wallin och annat i den svenska klassikerrepertoaren. Melodierna finns där ofta svidande sköna, ibland lyser de länge ibland dras de ner i en malström av klanger och ljud. Det är rätt subtilt. Men nu fick jag anledning att fundera över hur mycket ett sammanhang betyder för musiken. Mats är utan tvekan mycket populär hos publiken. Ändå togs Swedish Azz emot artigare och mindre entusiastiskt än de två föregående akterna. En holländsk kvinna bredvid mig undrade och när jag berättade om Gullin och grabbarna såg hon ut som ett levande frågetecken. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det kanske är så, att projektet Swedish Azz är i grunden gjort för svensk publik som känner till refrenserna. Jag försökte fundera hur det lät om jag inte hade känt igen en enda låt? Svårt att tänka mig. Det finns nog ingen universell musik. På sitt vis blir Swedish Azz en undersökning av musikens referenser. På samma gång ett av de mest konkreta och förankrade musikprojekten Mats varit med om och på samma gång ett av de mest abstrakta. Jag kom faktiskt att tänka på Sven-Åke Johanssons tilltag under 70-talet att sätta upp Paul Linke-låtar, denne specielle Berlinkompositör, tillsammans med ett gäng frifräsare både från Öst och Väst och turnera i DDR med programmet. På ett liknande sätt blir Swedish Azz, om än mindre vågat, ändå en social händelse, där olika associationer kring nationella särdrag vädras. Under mitt samtla med min holländska bänkgranne hann vi diskutera både nordiskt vemod och samförståndsanda.
Partystämningen återställdes då tre etiopiska mästermusiker gjorde entré, Chalachew Ashenafi, Mesele Asmamaw, Mesale Legese. Den här musiken låg bortom mina omedelbara kunskaper, men det svängde så att publiken kom på fötter ganska snart. The Ex trummis Katherina Bornefeld hoppade in som vokalist i ett nummer. Hon var lysande. Och detta gästspel hänger ju garanterat ihop med Mats samverkan med de holländskap anarkopunkarna, som ju gärna plockat upp den etiopiska musiken och har gjort den känd för en större publik i Europa.
Nu var klockan redan sent. Nattens hetta låg som en varm filt över lokalerna, när The Thing ställde upp sig på scenen i en utökad version: Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilsen Love, Joe McPhee, Ken Vandermark, Johannes Bauer, Terrie Hessels. Deras riffiga, rituella och starkt expressiva musik förmerades. De malande maniska ljudblocken rullade ut över publiken och inne i ljudrummet rörde sig omväxlande solister. Inte minst Joe McPhee både på trumpet och sax har en speciell förmåga att slita till sig tonerna och snitta upp dem i vackra mönster. En trollkarl helt klädd i svart och med mörka glasögon. Vandermark är förstås som alltid effektiv. Johannes Bauers ljusa gestalt log och kastade in fräsande rullande trombontoner. Det här är musikerna som förmår öka trycket hur mycket som helst. Och ikväll hade de lust humör och publik med sig. Det var ett lyckligt gäng musiker som tog ett extranummer och en ännu lyckligare publik som sökte sig ut i den gryende varma morgonen.
Medan jag väntade på bussen till hotellet tillsammans med andra virriga gäster satte jag på reprisen i hjärnan: Roscoe Mitchells solo och den duva som kuttrade just då han började blåsa an, jag kommer aldrig glömma den timme han bjöd på. Så satt den etipiska musiken kvar i mina muskler och jag såg Katherina Bornefeld lyckligt dansande med de etipiska musikerna på scenen, och naturligtvis har Christine Sehnaoui än en gång fyllt mitt minne med nyklingande toner. Och när jag sjänk ner i bussen hörde jag Gullins Fedja - för det var det väl? - i Swedish Azz varmsmekta tolkning. Man är väl förstås svensk ändå?!
Thomas Millroth

Atomic på vinyl

2010-07-16T23:55:00.003+02:00

Två av svensk-norska Atomics – med Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo – skivor ges nu ut på vinyl. Det är det fina Vilniusbaserade bolaget No Business som ger ut Boom Boom (kom 2003) och trippeln Bikini Tapes (2005). "Det finns hela tiden ett driv som river upp små revor i ljudbilden" skrev jag om Boom Boom när jag tog med den på en Soundofmusic-lista med bra svenska skivor från 00-talet. Bikini Tapes recenserade jag i Svenska Dagbladet där jag skrev "Två och en halv intensiva timmar! Mastigt, visst, men nerven är så påtaglig och infallen så många att det aldrig ens närmar sig rutin. Vinylerna har nya omslag och de är limiterade. Hugade får sätta fart.

NICKELSDORF KONFRONTATIONEN

2010-07-16T18:11:00.002+02:00

Hettan dallrar i luften. Mängder genomsvettiga människor trängs på Jazz Galerie i den lilla byn Nickelsdorf som brer ut sig i sin vanlighet längs huvudgatan. Det är 31 årgången av Nickelsdorfs egen lilla festival som visat sig vara en av de attraktivaste. Säg vilka som inte varit här?! Här skulle det vara på platsen att tala om den lilla ortens fördel som spjutspets i kulturen. Men det får vänta med kulturpolitik till en annan gång.
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf

Festivalbevakning: Peace & Love, Lördag

2010-07-04T13:39:00.002+02:00

Peace & Love-festivalens sista dag präglas i stor utsträckning av större akter och dragplåster. Å ena sidan svenska popstorheter som Mando Diao, Markus Krunegård, Shout Out Louds eller Amanda Jensen, å den andra internationella storheter John Fogerty, Mew och givetvis Jay-Z.

Det finns dock en förnämlighet som befinner sig i något slags intressant gränsland mellan storhet och underdog: Roky Erickson. Det intressanta ligger i att Erickson på flera vis snarare gått upp i att vara myten om sig själv - att fullt ut gestalta en person med svåra psykiska problem och den psykadeliska rockens demoniska affischnamn - än att med värdighet få åldras med sin musik och sitt artistskap. Och vore det inte för den positiva förändringen i hans psykiska tillstånd under de senaste åren hade nog Erickson varit utelämnad att kommas ihåg som något av ett 60-tals-monster, ett freak som förkroppsligade en hel period av uppror, kärlek och framförallt droger.

Nu är tack och lov så inte fallet. Roky inleder lördagens spelningar på den näst största scenen på ett strålande humör. Med sig har han indierockarna i Okkervil River vilka på ett taktfullt vis bär upp Erickson i de partier där rösten eller gitarrtekniken tillfälligt sviker honom. Mest verkar han njuta av att spela låtar från den nya skivan "True Love Cast Out All Evil" (bestående av tidigare skrivna låtar som aldrig spelats in och producerad tillsammans med just Okkervil River) men fyrar av lika stora leenden till klassiker som "I Walked With A Zombie" och inte minst den grandiosa finalen med "You're Gonna Miss Me".

Erickson är dock något av en anomali i sammanhanget. Han befinner sig i en del av artistspektrat som känns ganska dåligt representerat på festivalen i allmänhet och under lördagen i synnerhet. För det är under hela festivalens sista dag ont om akter som på riktigt sticker ut och intresserar.

Roky Erickson är som sagt ett undantag, svenska Fontän är ett annat. Denna hemlighetsfulla duo, som här framträder som trio, med börd i Göteborg bjuder en entusiastisk om än inte särskilt stor publikskara på ett ovanligt tajt och genomarbetat set. På sina knappa 45 minuter hinner de med att på många vis överträffa albumet "Winterwhila" som kom i höstas på bolaget Information. Musiken är här rappare, mer expressiv trots en väldigt återhållen estetik. Toner från Vangelis blandas med elektroniska beats som för tankarna till New Order. Det är medryckande och visar emellanåt upp sidor hos Fontän jag inte visste fanns där. Men Fontän är ett litet band som varken får särskilt stor uppmärksamhet eller drar stor publik - och det är mycket synd.

En timme senare avslutar världens kanske just nu största artist festivalen. Kontrasten mellan Fontän och Jay-Z är total och välbehövlig på en festival av den här storleken. Synd bara att avståndet dem emellan under lördagen inte fyllts ut med en mer intressant bredd.

Festivalbevakning: Peace & Love, Fredag

2010-07-03T12:46:00.003+02:00

Man märker ganska snabbt att detta är dag två för fler än undertecknad. Stämningen på festivalområdet är fortfarande god men besitter inte samma glöd som under torsdagen och för många är nog fredagen mest en transportsträcka där man dels rider på vågen från festivalens inledande dagar och dels laddar inför den stora finalen på lördagen.

Det är därmed högst välkommet att få inleda dagen med Kings of Convenience vars finstämda folkpop lindar sig som en inbjudande och tillförlitlig filt runt publiken. Bandet, som ifjol gav ut albumet "Declaration of Depence" (deras första album på fem år), blandar gammalt med nytt från sin digra repertoar och håller spelningen igenom sitt behagliga lugn. Den norska duon är vid det här laget så pass samspelade att de helt kontrollerar tempo och atmosfär trots att publiken huseras på en asfaltsplan som till vardags fungerar som parkeringsplats. Desto mindre kontrollerat är dessvärre den ena Kings of Convenience-halvan, Erlend Øyes andra framträdande tillsammans med discjockeyn Lång-Kalle. Vad som ska vara något slags hybrid av konsert, dj-spelning och lägenhetsfest mynnar istället ut i några trevande försök till spontant lagd sång över dåligt kommunicerade beats. Och även om god stämning råder på dansgolvet känns mest den på scenen uppställda soffan med hemmafestens "besökare" påtvingad och gör istället framträdandet nedtyngd av en gimmickframtoning.

Även svenska debutanten Name the Pet (Hanna Brandén) genomför tidigare på kvällen en liknande trevande spelning. Sin uppfriskande och medryckande klubbelectro till trots saknas en nerv eller åtminstone något som ringer in och accentuerar Name the Pet som artist. Brandén verkar snarare mest exalterad över den ganska generösa uppslutningen och överraskat glad över att publiken överhuvudtaget kan hennes låtar. Det finns dock några ljuspunkter - som singeln "Get On The Bus" - och det är även tydligt att Name the Pet innehar stor potential att göra sig ett namn inom klubbmusikscenen.

På andra sidan av karriären befinner sig rocklegenden Patti Smith som med sina 63 år intar festivalens näst största scen för en välförtjänt välbesökt spelning. Om Name the Pet präglades av en naiv förtjusning är Smith snarare den lugna säkerheten själv som obesvärat låtar både mellansnacket och låtarna vandra mellan kärleksförklaringar och gamla anekdoter. Störst jubel river tämligen självklart den Springesteen-skrivna "Here Comes the Night" ner och medan solen så sakteliga sänker sig över festivalområdet är det trots allt betryggande att i havet av artister med mycket att bevisa luta sig tillbaka mot det massiv av historia som Patti Smith är.

Dagen avslutas i samma lugna anda som den inleddes med hyllade Anna von Hausswolff - som otacksamt placerats på en scen belägen mellan två större, vars höga musik följaktligen sipprar in under konsertens lugnaste partier. Ändå lyckas Hausswolff väldigt bra med att trollbinda sin publik och liksom skapa en inneslutande bubbla genom sin musik. Stämningen är lika intim som dramatisk och den korta speltiden till trots lyckas Hausswolff leverera festivalens hittills mest innehållsrika spelning.

Festivalbevakning: Peace & Love, Torsdag

2010-07-02T11:23:00.005+02:00

Borlängefestivalen Peace & Love går förutom i fredens och kärlekens färger även i rockens tecken. Det känns därför både passande och naturligt att även de få av torsdagens intressanta konserter på ett eller annat vis fasar in i en rockestetik.

Devendra Banhart rönte egentligen störst uppmärksamhet för fem-sex år sedan när han med albumen "Ninõ Rojo" och "Rejoicing in the Hands" omfamnades av indiepopsfären som en kreddig Thoms di Leva. Personligen hade jag alltid svårt att ta till mig Banharts musik eftersom den styrde en överlag ganska trevlig folkpop mot något slags osmakligt hippieuttryck. När den nu knappt trettioåriga venezuelabördiga amerikanen så äntrar Peace & Loves största scen är lika befriande som förvånande att se hur han tycks ha tonat ner sin hippieframtoning avsevärt. Istället tycks Banhart ha gått mer åt världsmusikaliska influenser (ska-rytmer blandas hejdlöst med latino- och centralamerikanska rytmer och melodier) och stilmässigt transformerats från blommor i håret-pojke till ett latinosvar på Lou Reed. Stämningen är gemytlig och allmänt mysig denna tidiga timma och jag kan obesvärat njuta i gräset av att se hur Banhart vuxit från naivistisk hippiepop till Ray-Ban-beklädd folkrockare som obesvärat plockar toner från både sitt ursprung och sin samtid.

Även en artist som franska Vitalic - känd under sitt riktiga namn som Pascal Arbez - river senare på kvällen av en technospelning i rockens anda av så kallat "röj". Ett i förhållande till scenens storlek litet antal människor har samlats för att se Arbez riva av några av sina berömda technostänkare och känna hur ryggraden vibrerar i takt till baskaggens genomslagskraftiga rytm. Ingen lär ha lämnat Vitalics konsert besviken. Med en till synes ytterst utarbetad finkänslighet känner han spelningen igenom av publikens reaktioner och begär och styr obesvärat mellan sin arsenal av samplingar och takter för att uppfylla alla deras önskningar. Det är taktfast, medryckande och ofta intressanta musikaliska val vi får lyssna till och även ifall ett antal grabbgäng verkar ha tagit igenkänningen av rockandan till ett steg för långt (nävar i luften i all ära men behöver man verkligen headbanga på en technospelning?) är vi många som stortrivs i det grusiga diket framförs scenen.

Innan rockfyrverkeriet når sitt klimax med 90 minuter Kent på festivalens största scen ser jag franska Chateau Marmont framföra en överraskande pigg elektronisk pop i klassisk rockuppsättning (elgitarr, elbas, trummor och något form av elektroniskt klaviatur). Chateau Marmont har främst medverkat med remixar och mindre bidrag på olika samlingsskivor från franska hipsterbolag som Kitsuné men även släppt två EPs på den lilla etiketten Unsunned. Och visst märks en viss orutin hos de fyra fransmännen som inleder något trevande men spelningen igenom successivt blir bättre och bättre. Det hjälper inte heller att endast ett fåtal modiga själar har vågat välja dessa charmanta synthtoner med börd i Jean Michel Jarre eller ett rockigt Tangerine Dream framför dragplåstret Robyn. Stämningen blir efter ett tag väl avslagen - något som givetvis bara ger än mer heder åt fransmännen som finner styrkan att ändå spela upp sig konserten igenom.

Sven Rånlund remixar Händel

2010-06-17T20:13:00.002+02:00

I Dagens Nyheters serie Klassisk musik i modern tappning har turen nu kommit till Soundofmusics Sven Rånlund. Lyssna på hans remixade kanonad utifrån Händels fyrverkerier. I serien även Ida Lundén, Martin Q Larsson Håkan Lidbo med flera.

Volt2010 i Uppsala

2010-06-07T23:47:00.002+02:00

Dansmusiken stod inte oväntat i centrum för den andra Volt-festivalen i Uppsala. Inget fel i det, men visst hade det varit lite roligare om fler ingångar till den elektroniska musiken fått utrymme. Tillsammans med Norbergfestivalen är Volt-festivalen nu de största scenerna för den elektroniska musiken i Sverige. Läs min recension av festivalen i Svenska Dagbladet.

Musik som tar ställning

2010-05-25T23:26:00.003+02:00

"Burning" var temat för GAS-festivalen i Göteborg med underrubrikerna Globalisering, Vem äger staden? och aktivism. GAS-ledaren Staffan Mossenmark uttryckte en stark vilja om att musiken måste börja ta ställning i samtidsdebatten istället för att slingra sig undan. Saxofonisten Martin Küchen har tagit ställning under lång tid. Han har kritiserat Israels politik i Mellanöstern, användandet av minor, USA:s krig i Irak är några av de saker Küchen har kritiserat. Inte minst i gruppen Angles där låtarna har titlar som ”My world of Mines”, ”Let's talk about the Weather (and not about the war)” och ”Peace is not for us”.
Nu är det dags för ny skiva: Epileptical West - Live in Coimbra på det portugisiska bolaget Clean Feed. Så här skriver Clean Feed om skivan och Küchen: "Music is, for the Angles leader, a medium for and to itself, but also for a clearance of thought and for the in- and outlook of the world - and therefore it can be metaphysical devoted to denounce the "global lie" covering "the terror society of the individual in which we live".
Med sig på skivan har han: Johan Berthling, Kjell Nordeson, Magnus Broo, Mats Äleklint och Mattias Ståhl.

Bra program i Nickelsdorf

2010-05-25T13:18:00.004+02:00

Programmet för fyradagarsfestivalen i Nickelsdorf i Österrike den 15-18 juli är nu klart. Och det ser helt fantastiskt ut, Mats Gustafsson och Hans Falb har lyckats få ihop 22 konserter i absolut toppklass. Med musiker från stora delar av världen finns dock en tyngdpunkt på Sverige och Österrike/Tyskland.
Sofia Jernberg spelar duo med Lene Grenager, Sten Sandell duo med Evan Parker, Raymond Strid och Christian Munthe trio med Günter Christmann, och så framträder Wildbird & Peacedrums. Om man räknar Sven Åke Johansson som svensk ingår han också med solokonsert och med Barcelona Series (Axel Dörner och Andrea Neumann). Mats Gustafsson själv spelar med ett utbyggt The Thing, Swedish Azz och med The Ex.
Österrikarna Christof Kurzmann och Martin Brandlmayr (där i alla fall Kurzmann numera bor i Berlin) spelar i trio med Ken Vandermark! Låter mycket spännande. Två konserter med tyske Michael Thieke låter också mycket spännande, dels med Kurzmann, Martin Siewert och Brandlmayr och dels med Magda Mayas, Tony Buck, Hans Falb och Christine Sehnaoui. Den avslutande konserten blir förhoppningsvis ruggigt bra med gruppen Heaven And som just släppt ny skiva på Staubgold.
Kanonprogram! Och då har jag inte ens nämnt att Peter Brötzmann och Joe McPhee också är där. Se programmet på http://www.konfrontationen.at/ko10/.

Polarpriset 2010

2010-05-17T12:46:00.003+02:00

Idag presenterades årets Polarpristagare. Någon som bryr sig? Polarpriset har fått mycket skit som ett ointressant pris som bara uppmärksammar redan etablerade världsnamn. Och, jo, så är det, visst vore det vettigare att skänka en miljon till, säg, musikverksamhet i Gaza eller Angola. Själv har jag alltid varit ett stort fan av Nobelpriset i litteratur. Och ofta läst de författare som fått priset och i flera fall fått stora läsupplevelser, som på senare år böcker av JMG le Clézio, Orhan Pamuk och JM Coetzee. Förra årets vinnare Herta Müller kommer jag definitivt att läsa. Polarpriset har väl inte fungerat likadant. När jag kollar igenom samtliga vinnare är det ju många stora namn, som har betytt mycket på olika sätt, Stockhausen, Gilberto Gil, Ligeti, Ravi Shankar, Miriam Makeba osv. Rocknamnen är väl mer tveksamma, behöver Led Zeppelin och Pink Floyd hyllas ännu mer? Jag har ingen aning om vilka som sitter i juryn, men de borde nog anstränga sig lite mer, tänka nytt, om priset ska uppmärksammas mer internationellt. Priset skall ges för betydande insatser inom musik, och då finns det ju andra ingångar än redan etablerade namn.

Årets vinnare, då? Björk och Ennio Morricone. Svårt att kritisera dem, på något sätt. Man kan tycka att Björk var mer i framkanten för några eller många år sedan, men hon har varit med om att forma om musikkartan, blandat genrer, och vågat experimentera, trots sin position som musikikon och kommersiellt framgångsrik artist. Förhoppningsvis skänker hon pengarna till något vettigt musikprojekt i Island, eller - varför inte - till eldsjälar i Kinshasa, Konono No. 1 medverkade ju på en Björk-skiva häromåret. Och med Morricone har Polarpriset fått med filmmusik, även om den extremt produktive italienaren även har rötter i improvisation och avantgardemusik, under åren med fantastiska Gruppo di Improvvisazione. Jag har köpt filmer - mest för att Morricone har gjort musiken.

Bra val. På ett plan. Å andra sidan. Knappast oväntade. Och däri ligger problemet, gentemot nobelpriset. Visst, många väntade författare får priset. Men nobelpriset har ett helt annat intellektuellt och estetiskt värde. En annan tyngd.

Polarpriset kommer aldrig att få samma status som nobelpriset och varför skulle det ha samma status förresten? Dela ut pengarna till utvecklande musik/kultur-projekt i stället. Det vore bättre. Dock kanske inte i Stikkan Anderssons anda...

Om jag vore ensamjury? Hm. Jag skulle ge Sublime Frequencies polarpriset. Eller - mer seriöst - ge pengar för att bygga upp studios, musikskolor & annat i u-länder.

Excavated Shellac

2010-05-02T01:05:00.005+02:00

Den senaste tiden har jag tillbringat många timmar med att resa tillbaka genom decennierna via 78-varvare från olika delar av världen. Dels så har jag lyssnat på samlingarna i serien The Secret Museum of Mankind som Yazoo släppte under andra halvan på 90-talet, musik från 20-40-talen sammanställda av Pat Conte. Och, inte minst, utforskat bloggen Excavated Shellac, grundad av samlaren Jonathan Ward som sedan 2007 lagt upp MP3-filer från sin samling stenkakor. Till en början varje vecka, men numera endast en låt i månaden. Det är en fantastisk källa, och jag gillar även texterna till låtarna, där Ward skriver om inspelningarna och försöker sätta in dem i ett kulturellt sammanhang. Är man nyfiken på Excavated Shellac så var Jonathan Ward häromdagen gäst hos webradiostationen Rare Frequency, hela programmet finns som podcast. För några veckor sedan släppte Dust-To-Digitals underetikett Parlortone en LP – Excavated Shellac: Strings med 14 låtar från Wards samling, inga av dem finns på bloggen. Och i höst (tror jag) kommer en Cd-box med afrikanska inspelningar, på Dust-To-Digital, ett projekt som Ward påbörjade för två år sedan. Något att se fram emot!

Vad är det som gör att jag hellre lyssnar på musik från Madagaskar från 20-talet eller en inspelning från Azerbaijan från 1934 än ny electronica eller, ja, vilken ny musik som helst? Dels är jag en arkivråtta. Jag älskar saker som är gamla och bortglömda. Sen finns det väl en dimension av att vistas så långt från det dagsaktuella, kommersiella, ytliga som möjligt. Men, framförallt, samma sak som gjorde att jag redan som barn var besatt av kartor, världar långt borta, något annat än det som präglar vardagen. Nyfikenhet. En vilja att upptäcka nya saker. Förstå andra kulturer. Och, viktigast, det är fantastisk musik.

Dust-To-Digital/Parlortone har även gett ut Black Mirror: Reflections in Global Musics och Victrola Favorites: Artifacts from Bygone Days. Två suveräna samlingar, särskilt den sistnämnda, en dubbel + bok, sammanställd av Rob Mills och Jeffery Taylor från bandet Climax Golden Twins, som även jobbat en del med Sublime Frequencies. Entusiasten bakom Black Mirror-samlingen, Ian Nagoski, driver ett skivbolag, Canary Records, som har flera skivor på gång, bland annat med grekisk musik från 20-talet. Dessutom, för att knyta an till Pat Contes pionjärarbete, så har The Secret Museum of Mankind Vol. 1 nyligen släppts på vinyl.

Jag har även simmat långt ner i fältinspelningar, skivor utgivna av framförallt Folkways och Ocora. En annan sida av myntet. För det Excavated Shellac och de flesta ovan nämnda skivbolagen/entusiasterna sysslar med är musik inspelade på dåtidens stora - och små - skivbolag, i kommersiella syften.

Hur ska det här sluta? Kommer jag att köpa en egen vevgrammofon? Och börja samla själv? Hm, kanske. Jag var faktiskt på en loppis idag och rotade…

Veckans texttips

2010-04-28T11:53:00.005+02:00

Veckans texttips är en artikel om kritik över gränser som SOM:aren Sven Rånlund författat. Den har publicerats i tidskriften Nutida Musik och handlar om kritikens tillstånd i dagspress och tidsskrifter. På tidskrift.nu publiceras kontinuerligt smakprov och vad som är på gång i kulturtidskrifternas värld.

Way Out West + Clandestino = sant

2010-04-22T13:09:00.006+02:00

Way Out West-festivalen som årligen arrangeras i Göteborg har haft den goda smaken att inleda ett samarbeta med Clandestinofestivalen. På WOW:s hemsida kan man läsa följande motivering:

"Nej. Jo… nej. Way Out West har alltid hävdat att vi utgår från musiken, och magen. Så är det. Musiken före kvotering. Dock ska ärligt erkännas att Way Out West strävar mot en mer OK fördelning; kulturellt, köns- och åldersmässigt. Way Out West ser gärna att den redan inbitne får kickar av tills nyss obekanta artister och uttryck. Men det ska fortfarande utgå från lusten att digga musik.

Därför är det en glädje att tillsammans med våra pals på Clandestino presentera en samling artister som kommer från hörn av världen vi inte sällan förknippar med antingen mat eller våldsamma konflikter. (Blottar vi våra fördomar nu – fine: blotta då dina!) Det är en glädje att slippa pränta ner ytterligare ett SE/UK/US i programmet och det skulle vara en ännu större glädje att slippa tänka i termer av nationalitet. Leve musiken, leve Way Out West".

Givetvis är detta ett fint initiativ och det betyder bland annat att alla som missade förra årets konsert med mbirakollektivet Konono N°1 får en ny chans. Dessutom kommer det Sudanesiska Voodokollektivet Rango. Låter inte det spännande så säg ...

Godspeed You! Black Emperor återuppstår

2010-04-09T10:40:00.006+02:00

Efter ett antal år i tystnad återvänder postrockkollektivet GYBE till liv igen. Deras första insats blir curatorskapet för ATP:s Nightmare before Christmas. Festivalen, som firar tio år, äger rum 3 - 5 december 2010 på Butlins Holiday Centre i Minehead, England. Bland annat kommer Deerhoof, Mike Watt, the Ex, Tim Hecker, Scout Niblett och Bardo Pond uppträda.

De har lämnat ett meddelande på sin hemsida där de skriver att de kommer att ge sig ut på turné i en handfull europeiska och brittiska städer. Samt göra nio shower i Amerika. Det är tutti. Och några intervjuer är det inte tal om. Vi får i alla hoppas att de har det goda omdömet att passera Sverige.

Stenkakor från Istanbul

2010-03-14T23:35:00.002+01:00

Jag har vistats mycket i Istanbul på sistone. Inte rest dit, tyvärr, men en av de få filmerna jag såg på årets Göteborg Filmfestival utspelade sig där, och sen var jag tvungen att läsa två av Barbara Nadals Istanbul-deckare (sådär, men miljön lockar) och Orhan Pamuks självbiografi/essä-bok om sin hemstad. Jag har läst halva ungefär, den är mycket, mycket bra. Pamuk skriver en hel del om huzun, ett turkiskt begrepp, en slags melankoli, som han menar präglade det Istanbul han växte upp i, en slags kollektiv sorg över det Ottomanska rikets fall. Då var Istanbul ett centrum för ett imperium. Sen gjorde turkarna allt för att bryta med det förflutna, landet skulle bli en del av väst, dervischordnar förbjöds, det gamla var fult, fel, omodernt. Ankara blev ny huvudstad. Armenier och greker mördades. Vill man höra musik från den här brytningstiden i turkarnas historia släpper det brittiska skivbolaget Honest Jon´s snart en ny skiva i sin fantastiska serie med stenkakor från jordens alla hörn: To Scratch Your Heart: Early Recordings from Istanbul. Inte mycket information på skivbolagets hemsida, men de tidigare volymerna med bland annat gamla inspelningar från Bagdad (Give Me Love, Songs of the Brokenhearted) har varit lysande så det är absolut en samling att se fram emot.

Gas-festival 2010

2010-03-14T23:19:00.003+01:00

Nu har stora delar av programmet till årets GAS-festival (Gothenburg Art Sounds) presenterats. Nytt för den sjätte festivalen är att den flyttat i årstid från höst till vår och äger rum mellan 5-9 maj. Utan att lägga pannan i djupa veck tycker jag att det verkar vara en på pappret spännande festival, särskilt några konserter som sker på oväntade platser, som William Basinski på Hagabadet och Keith Rowe & några till på Skansen Kronan. Och vad ska ske i Feskekörka den 8 maj? En konsert där, wow! Vem eller vad, än så länge hemligt. Några andra namn: Phill Niblock & Thomas Ankersmit, The Moth, Dylan Nyoukis/Blood Stereo, Axel Dörner/Sven Åke Johansson/Werner Dafeldecker, Master Musicians of Bukkake. Och så en hel del politik, med bland annat Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler. Bra att politik och samhällsfrågor är en del av en musikfestival!

Fredagsuppdatering på Soundofmusic.nu

2010-02-19T10:01:00.005+01:00

Raster-Noton flörtar med dansgolvet, tuban återkommer, spinnande katter och surrande, en norskt kulturgärning och nytt album från svenska Paavo. Mycket matnyttigt i denna uppdatering från Soundofmusic. I en krönika ser dessutom Tobias Norström kopplingar mellan OS och postrock, och Magnus Nygren har sett en dansföreställning av Lotta Melin, Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord med flera.

Surrealistisk dans till noisemusik
Dans. Koreografen Lotta Melin och de norska noisemusikerna Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord möts igen när de under namnet Agrare uruppför dansföreställningen A Safe Place to Die på Dansens Hus i Stockholm. Med inspiration från Jules Verne gör de en surrealistisk resa genom dans, musik och en enkel men träffande scenografi av Jan Håfström.

Ett episkt tabu: Om postrockens förhållande till idrott
Krönika. Relationen mellan idrott och kultur beskrivs i allmänhet som dålig. Men vilka skärningspunkter går egentligen att finna mellan sport och experimentell musik? Tobias Norström tittar på OS och funderar över post-rockens autentiska berättande.

SKIVRECENSIONER

Paavo: Cançó del Paó (Found You Recordings)
NHK: Unununium (Raster-Noton)
Grischa Lichtenberger: ~Treibgut (Raster-Noton)
Aoki Takamasa: Rn-Rhythm-Variations (Raster-Noton)
Mika Vainio: Vandal EP (Raster-Noton)
Built to spill: There is no enemy (Warner Bros)
Ingar Zach / Andreas Meland: Music For Tinguely (Prisma Records)
Stian Skagen: The Inward Rising (Prisma Records)
Kåre Kolberg: Nova (Prisma Records)
Tony Conrad/C. Spencer Yeh/Michael F. Duch: Musculus Trapezius (Pica Disk)
Joe Williamson: The Inhibitionist (Jedso Records)
Nils Frahm: Wintermusik (Erased Tapes)
Robin Hayward: States Of Rushing (Choose Records)
Phill Niblock: Touch Strings (Touch)
Cindytalk: The Crackle Of My Soul (Editions Mego)
Blandade artister: Kabelbrand - Sounds from the Max Brand Synthesizer (Moozak)
Terry Fox: The Labyrinth Scored for 11 Different Cats (Choose Records)
Sister Iodine: Flame Desastre (Editions Mego)
Eric La Casa: Two Site Specific Projects for Public Spaces (Room40)

Skivan övervintrar i hemgjort omslag

2010-01-27T22:21:00.002+01:00

Magnus Nygren, Soundofmusics redaktör, har skrivet en läsvärd krönika som publicerats på skivsidorna i SvD. Den handlar om att det aldrig gjorts så många experimentella skivor i Sverige som nu och om att små experimentella bolag satsar på skivor med enkla men formgivna omslag. Läs Magnus krönika här!

Bertil Sundin RIP

2010-01-21T17:34:00.002+01:00

Bertil Sundin blev 85 år gammal. Han avled i början av året, professor emeritus, forskare i musikpedagogik mm. Men det var inte som sådan jag kände honom. I min allra yngsta ungdom häckade jag på biblioteket i Vällingby för att ta igen det som inte fanns hemma. Tack biblioteket! Dit hörde diverse böcker om ny musik, jazz och konsttidskrifter. I tidningen Orkester Journalen läste jag flitigt alla recensioner och artiklar. Här var det en kille som hette Bertil Sundin, som berättade om Lasse Werner, snart introducerade han mig för saxofonisten Archie Shepp, som han också intervjuade i radio. Det var det förresten vid det tillfället Shepp hävdade att han spelade marxistisk musik. Snabbt var Sundins radioprogram ett av mina viktigaste seminarier. För seminarier var det. Han var ingen bra föredragshållare, men han resonerade kring allting, fylld av kunskap och ingångar, laddad av nyfikenhet. Naturligtvis var han på plats då Otis Reding, Sam and Dave och de övriga i the Stax Pax gästade Stockholm. Den svarta kulturen och musiken var hans ständiga intresse. Jag började också skriva i Orkester Journalen och fick kontakt med en äldre generation. Jag var förstås litet blyg och främmande, men Bertil Sundin introducerade mig. Och vi talade om Harlemrenässans, Shepp, Cecil Taylor, Charles Mingus. Och jag tror nog att Sundin var en av de första att omedelbart förstå Brötzmanns storhet. Han hade utropat efter att ha hört Machine Gun, att han satt som fastklistrad i väggen.
Bertil Sundin var en av de stora jazzentusiasterna och han rörde sig fritt med både Mingus och Fats Waller. Naturligtvis intresserade honom friformens öppenhet och tankar på deltagande, eftersom just pedagogik var ett av hans professionella ämnen.
Men han var något mycket mer än ett jazzfreak, en nörd eller specialist. Han var en intellektuell. Inte nöjde han sig med utrop som YEEEE om något var bra eller motsatsen. Det räckte inte med kul eller botten. Därför var alla gånger jag kunde träffa honom och tala musik ett äventyr. Han problematiserade, han skalade fram kärnan i populärkulturen och sökte pärlorna i den nyaste musiken. Hans kunskaper om John Coltrane var betydande. Och han hade lyssnat mycket mycket noga. Det ska också sägas att han hörde till dem som gärna diskuterade Bengt Nordströms nyaste musik, och samtidigt var han kompis med Berndt Rosengren; en annan musik han följde mycket nära. Sundins bästa ämne var samtalet, seminariet, diskussionen, där han återvände gång på gång till ämnen vi tagit upp. Det må ha varit ett teaterstycke eller Fats Waller; eller kanske poeten Petter Bergman. Inga ord var oviktiga. Därför prövade han dem hela tiden, sökte relevans i ämnet. Analyserande samtidigt som han skälvde av entusiasm.
Det var förresten Bertil Sundin som lurade in mig i en radiostudio första gången som gäst i hans program Min Jazz. Jag har aldrig varit så nervös. Det var mycket Great Black Music i det programmet, och mitt manus kunde jag snabbt glömma, för Bertil drog igång stora samtalet i studion och sökte mina svar och motiveringar. Det blev nog ett bra program.
Bertil Sundin var för mig en som lärde mig att musik är en del av ett känslouttryck men att känslouttryck inte behöver begränsas till utrop och gester; tvärtom, dessa är nog gärna stela poser mer än äkta formuleringar. Det gällde söka och pröva hela tiden. Bertil Sundin lärde mig lyssna fördomsfritt och att musik också inte minst var en intellektuella syssla kopplad till starka känslor.

Orientsväng - Lloyd Miller live 1965

2009-12-29T22:13:00.004+01:00

DR Lloyd Miller är på tapeten igen. Tidigare i år gavs samlingen "A Lifetime In Oriental Jazz" ut på bolaget Jazzman. Han var en äventyrare och underbar musiker som omättligt reste till Europa och Mellanöstern i jakt på nya influenser och musikaliska uttryck. Det sägs att han behärskar 100-tals instrument(?) och ett dussintal olika språk. Hur som helst, musiken är fantastisk och fans till Mulatu och Salah Regab ska absolut kolla in denna herre lite närmare.

På Youtube finns ett härligt klipp från 1965, där hans grupp framför "Gol-e Gandom" för en tv-sändning på KBYU. Enjoy!

Soundofmusic summerar 2009

2009-12-21T09:57:00.005+01:00

För fjärde året har Soundofmusic bjudit in svenska och utländska musiker att skriva om det gångna året. Aldrig har gensvaret blivit så stort. Närmare 30 skiftande berättelser bjuder vi på i år och på sajten hittar ni dessa listor, politiska betraktelser, summeringar och bildberättelser. Och som vanligt kan ni också läsa skribenternas egna betraktelser från året som gått.

Här är listan över årets gästskribenter: Matthias Andersson, Lotte Anker, John Butcher, Nina de Heney, Thomas Ekelund, Lawrence English, Anna Eriksson, Dan Fröberg, Carlos Giffoni, The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy), Magnus Granberg, Mats Gustafsson, Sofia Jernberg, Sven-Åke Johansson, Martin Küchen, Martin Q Larsson, David Linnros, Ida Lundén, Lasse Marhaug, Magda Mayas, Joachim Nordwall, Sten Sandell, Petter Ottosson, Per Svensson, Birgit Ulher, Mark Wastell, Wildbirds & Peacedrums, Stefan Zachrisson och Martin Öhman.

Läs mer på soundofmusic.nu

Jack Rose RIP

2009-12-06T15:35:00.001+01:00

Jack Rose var en människa som fick alla i sin närvaro att känna sig viktiga, som att just det samtalet faktiskt hade betydelse. Jag träffade inte Jack mer än kanske vid halvdussinet olika tillfällen men slogs likväl av hans värme, omtänksamhet och eftertanke. Jag älskade hans person lika mycket som hans musik och det om något bör få de flesta att förstå hur speciell han var. Musikaliskt var det mångt och mycket han som fick tilbaka min tilltro till gitarrmusik som må vara tekniskt krävande men som framförallt är så fullspäckad med känslor att det är oundvikligt att sugas med. Jack Rose blev 38 år och jag vet att det är många som idag liksom jag både sörjer en vän och en fullständigt enastående musiker. Mina tankar går till Jack, familjen och de närmast anhöriga.

FM3 Buddha machine 3.0 - GRISTLEISM

2009-11-30T12:48:00.009+01:00

GRISTLEISM beskrivs som den "muterade avkomman av Buddhamaskinen". Den nya maskinversionen är uttänkt och designad av självaste Throbbing Gristle. Utvecklingen har skett tillsammans med Industrial Records och Christian Virant, skaparen av originalet, FM3 Buddha Machine.

Den handflatestora manicken är en utveckling av FM3 Buddha Machine och innehåller 13 loopar, vilket är betydligt fler än hos föregångaren. Dessa är en blandning av noise, industridrone, klassiska melodier och rytmer som sedan kan blandas till skön musik. GRISTLEISM rymmer också ett frekvensomfång som är nästan dubbelt så stort som sin föregångare. Designmässigt är det lika retrocoolt som tidigare och det uppstår ett riktigt habegär när man ser den lilla plastdosan. Som tur är finns den redan till försäljning.

Kolla videon nedan för en demonstration av GRISTLEISM:

The Wire Primers som bok

2009-11-27T11:21:00.006+01:00

The Wire har varit smarta nog att inse att deras primer-artiklar är material nog för en hel bok. Resultatet är en 200 sidor lång guidebok till några av vår tids allra viktigaste musiker. Varje kapitel undersöker en artist eller grupps musikaliska universum och guidar till de viktigaste verken/skivorna. Genrer som tropicália, p-funk, musique concrete, turntablism, avant metal och dubstep undersöks. Bland artisterna märks bland annat Captain Beefheart, James Brown, The Fall, Sun Ra, Ornette Coleman, John Cage, Morton Feldman, John Fahey, Fel Kuti med flera.

Glöm spikmattor och Raclettegrillar, här har ni årets julklapp!

Här kan du köpa The Wire Primers.

Samara Lubelski och Kuupuu gästar Cinnober teater i Masthugget

2009-11-24T10:28:00.004+01:00

Ikväll flyttar Koloni in på Cinnobar Teater på Masthuggsterassen 3 i Göteborg. Från klockan 20:30 står lokalen öppen och gäster för kvällen är amerikanska Samara Lubelski, finska Kuupuu (Jonna Karanka från Avarus m.fl.) och Göteborgbandet Swote.

Vill du lyssna först? Klicka dig vidare på nedanstående länkar:
SAMARA LUBELSKI: http://www.myspace.com/samaralubelski
KUUPUU: http://www.myspace.com/kuupuu
SWOTE: http://www.myspace.com/swote

Hur musik äger rum

2009-11-05T20:19:00.017+01:00

Kolla gärna upp Rasmus Fleischers utmärkta essäbok Det postdigitala manifestet - hur musik äger rum (Ink Bokförlag 2009). Det är inte ofta man har möjlighet att få sig till livs så brännande aktuell samtidshistoria! Här behandlas många av de företeelser som i dagens digitala (eller postdigitala?) värld påverkar vårt sätt att lyssna på musik: det enorma utbudet av musik, den totala tillgängligheten, fildelandet, svårigheterna med att överblicka, våndan av att trots utbudet tvingas välja musik och så vidare. Frågor om makt och ansvar.

Många av de mönster som går att hitta hos såväl artister och lyssnare som musikindustri är enligt Fleischer kvarlevor från 1800- och 1900-talen. Normer och föreställningar som envist biter sig kvar. Enligt boken är 2005 ett betydelsefullt år, då flera viktiga processer sattes igång. Blott fyra år tillbaka i tiden alltså - och vi är nu mitt inne i förändringens tid. Man behöver kanske inte hålla med om varenda detalj i Fleischers analys (som i och för sig är grundlig). Men det är ändå en extremt läsvärd och högaktuell bok som sätter in ens kanske största intresse i ett historiskt sammanhang.

Ny bok om krautrock

2009-10-26T12:53:00.008+01:00

"Krautrock - Cosmic Rock and its Legacy" är en ny bok om Krautrocken och dess historia. På 192 sidor nagelfars det tyska fenomenet, från rötterna i frijazzen och psykedelian till musiken av Karlheinz Stockhausen och experimenten hos band som Faust, Kraftwerk och Can.

Boken innehåller över 200 foton och bjuder på en del material som tidigare varit svårtillgängligt. Förutom det finns också texter av bland annat Michel Faber, David Keenn, Erik Davis, David Stubbs och intervjuer med Gavin Russom (Delia and Gavin/Black Meteoric Star), Plastic Crimewave, Circle, Stephen Thrower (Coil/Cyclobe), and Ann Shenton (Add N to (X)).

Nikolaos Kotsopoulos är redaktör och boken beräknas släppas i november enligt förlaget Black Dog Publishing.

En halv Geigerfestival

2009-10-15T10:44:00.004+02:00

I helgen var det Geigerfestival på Brewhouse i Göteborg för en tredje gång. Två dagar med konserter, arrangerade av föreningen Geiger, och precis som föregående år var det en skön mix av artister, konstmusik, improv, elektroniskt, akustiskt. Tvära kast. Förutom en elektroakustisk tonsättare från Holland och norska MoHa! var det enbart svenska namn i år. Tyvärr kunde jag inte gå i fredags och missade således Andreas Eklöf & Mats Persson, Hilo Superdrome, Stackenäs/Munthe/Lundén/Wallentin/Hansy/Hansson, Lars Carlsson/Anders Dahl, Gene Session, Ida Lundén, Nana April Jun och nämnda MoHa!

Det var tydligen rätt kasst med folk under den första dagen. Synd att det krockar med kulturnatta, om Geiger även i fortsättningen vill köra festival samtidigt som när Göteborgs stad firar stadens kulturyttringar borde de försöka vara en del av kulturnatta. Då hade säkert mer människor gått till Brewhouse, som jag dessutom tror är ett hus som många inte känner till. I lördags var det fotbollslandskamp, men det trillade in mer och mer folk under kvällen när eländet i Danmark var historia.

Jag försökte förtränga matchen och kom till Brewhouse i tid till lördagens första konsert, ett möte mellan slagverkaren Jonny Axelsson och Martijn Tellinga, den holländska gästen. De framförde ett par stycken av skiftande karaktär. Lite ojämnt, tyckte jag, men ljudet var superbt, och när Tellinga via sin dator frambringade smattrande ljud som fick mig att tänka på ett regn av partiklar, atomklyvning och liknande, väcktes intressanta associationsbanor. Och emellanåt var det intressanta kombinationer av slagverk och elektronik. Mest originell var den sista kompositionen, med slagverk av Axelsson till en film. Kanske inte helt lyckat, men udda.

Näst på tur Utmarken Showcase. Tre band/artister – Källarbarnen, Street Drinkers, Fantasy Sex - förknippade med Utmarken, ett syskon till skivbolaget Release The Bats. Lo-fi-noise, hemmabyggen, krypande, mystiska ljud. Jag kom inte riktigt in i Källarbarnens konsert, men Street Drinkers trasiga drone/industri-mörker med malande sång och Fantasy Sex nyansrika, bitvis oväntat vackra (lite Philip Jeck-känsla emellanåt) ljudlandskap fastnade. Den nyfikne försöker få tag på limiterade kassetter och annat med akterna på Utmarken/RTB.

Härnäst på Beat-scenen - samma lokal som baren - var duon Nina de Heney (kontrabas) och Lisa Ullén (piano) som precis släppt dubbeln ”Carve” på LJ Records. Två suveräna improvisationsmusiker, som kan spela extremt fysiskt, men även nyfiket och låta tystnaden vara delaktig i suggestiva klangäventyr. Ullén lutade sig in i pianokroppen mycket, som preparerats, spelade oförutsägbart, omöjligt att veta vad som skulle ske. de Heney använde bland annat vad som såg ut som ätpinnar, spelade ömsom tjockt, med cirklande, repetitiva vandringar och snabbt, med blixtrande kast.

George Kentros och Mattias Peterssons tolkning av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” – ”There Are No More Four Seasons” - var en av fjolårets bästa svenska skivor. Och det är ännu bättre live, när man ser samspelet, hur de hänsynslöst och kärleksfullt kastar om och gjuter nytt liv i det nästintill uttjatade klassiska verket. Det som imponerar allra mest är att allting klaffar, de går aldrig för långt i sabotage, eller blir tråkigt trogna originalet, utan hittar någon slags perfekt balansgång, och sällan har fiol och elektronik dansat tillsammans lika lätt. En gnistrande konsert. George Kentros berättade efteråt att de ska försöka utveckla konceptet, hitta andra verk att tolka. Det ska bli spännande att höra!

Mikael Enqvist – mest känd som ena halvan i Pistol Disco - spelade på en ombyggd fläkt. Tror jag. Fläktorgel. Han grejade lite med instrumentet/det ljudande objektet, gick ibland en bit bort, för att lyssna. Jag såg honom göra en liknande konsert på en annan Geiger-kväll tidigare i år, då kom jag aldrig in i det, men tyckte mer om det nu, det blir mer en presentation än en konsert i vanlig mening, gillar det konsekventa i uppförandet, och själva ljuden blir dronemusik som både känns ursprunglig och säregen.

"Al-Awda" var namnet på Dror Feilers komposition, som uruppfördes i Stena Arena, den största av de tre konsertlokalerna i BrewHouse. Feiler presenterade verket, hänvisade till Jerikos murar, berättelsen i gamla testamentet när den stora muren runt Jeriko föll efter att präster blåst i horn och folk skrikit. Om jag förstod det rätt är Al-Awda en kommentar till det här, men syftet är att få den nuvarande muren som Israel byggt på Västbanken att rasa, genom att hitta en speciell ton. Minns inte exakt vad det arabiska ordet Al-Awda betyder (hemkomst?, något sånt), men ordet har blivit synonymt med strävan att alla palestinier ska ha rätt att återvända till sitt hemland. Dror Feiler berättade även att konserten skall skickas till israeliska ambassader. Den filmades, så kanske sitter folk nu på israeliska ambassader och lyssnar. Om de nu ens öppnar ett paket från Dror Feiler, aktivisten, debattören, men man kan ju hoppas.

Konserten startade med en extremt skärande ton - både med en liten saxofon, laptop och synthar/elektronik – som nästintill fick hela Brew House att falla samman. Det var ett av de jobbigaste ljud jag har hört. Öronen fick en chock. Men de skrumpnade inte, i vanlig ordning är Feiler grym på att bygga upp massiva, mullrande, ljudlandskap, med ett hav av nyanser, och jämfört med solokonserten på No Fun Sweden-festivalen häromveckan var det mer noise den här gången, även om han hade sina saxofoner med sig. Det var stenhårt. Musiken gick in i hela kroppen, fick det att skorra i väggarna. Jag har svårt att hitta ord. Det var… omvälvande. Mycket bra. Musik behöver absolut inte vara politisk, men det är befriande, och viktigt, med en person som Dror Feiler, där politik och musik tvinnas samman.

Gick det att ta in mer, efter det här? Nja, egentligen inte, Andreas Tilliander under sitt Mokira-alias struntade jag i, men Mårten Falks gitarrmusik trängde sig fram, som ett omväxlande väderfenomen, efter åskdånet. Varierad konsert, han spelade på en åtta-strängad så kallad rysk gitarr, och vanlig akustisk gitarr, olika typer av verk, ett var politiskt, av Lars Carlsson, som kommenterade USA´s invasion av Irak, han spelade till en film, skiftade från tidig-musik-stuk till modernt hackande, och det märkligaste (men inte det bästa) stycket hade namnet "Hemligheter", och var ett inspelat samtal mellan tonsättaren Christopher Anthin och Falk, med livegitarrackompanjemang.

Genre X - Kentros och Berthling på Röhsska

2009-10-04T20:36:00.004+02:00

Under ett par dagar har olika typer av musik- och ljudevenemang arrangerats på Röhsska Museet under Listen to the world/World New Music Days/ISCM-festivalen. Hörlurskonserter, workshops, visuella verk, ljudinstallationer och annat. Jag missade tyvärr det mesta, men gick ner en våning i designmuseet i söndags mitt på dagen för att lyssna på när George Kentros (fiol) och Johan Berthling (kontrabas) framförde några verk som de själva beställt, av kompositörer som rör sig inom olika områden. Jag misstänker att namnet på konserten – Genre X – kommenterar just detta, musik som vandrar mellan genrer, som inte kan placeras i varken kammarmusik eller elektronisk musik och som kanske också problematiserar begreppet konstmusik.

Ja, jag vet inte, men det var en intressant lyssningsupplevelse. Först ut Hans Appelqvists ”Restless Butterflies”, med ett sjungande, mekaniskt djur (Corfitz) i centrum. Appelqvist har jobbat mycket med röster och djur och stycket kändes som en fortsättning på Naimakaraktären. Jag fick nästan för mig att Corfitz har rört sig i pereferin i Appleqvists menageri tidigare. Jag måste höra texten och musiken fler gånger för att bilda en uppfattning, men det fastnade inte som hans allra bästa låtar. Möjligen är det bara en del av ett större projekt, en bit av ett pussel

Jenny Sunessons ”The Great Destroyer” var hårdare musik. Kentros fiol och Berthlings bas fick jobba mer intensivt. Två suveräna musiker, det måste sägas, men här började jag nicka till. Vilket nog mest hade att göra med att fåtöljerna var så sköna. Jag fastnade mer för Anna Einarssons ”Third Mind”, med utrymme för pauser, tystnad, lite minimalistiskt. Fredric Bergströms ”No More Structures” är om jag förstod rätt uppdelat i sex delar. Vi fick höra tre, elektroniken var mer närvarande, ett spännande möte mellan stråkarna och olika typer av elektronisk musik. I programhäftet stod det att även Mattias Peterssons ”Everdrone” skulle framföras. Om så gjordes hade jag somnat. Jag har inget minne av det.

Det mest suggestiva verket var tvivelsutan ”Variations on a Theme by Blind Willie Johnson” av Erik Bünger. Allt jag har hört/sett av Bünger har varit bra, både musik, ljudverk och filmer. Den sedan några år Berlinboende konstnären/musikern har gjort verk tidigare med liknande titlar, ”Variations on a Theme by Lou Reed” till exempel, och han har även gjort en ljudinstallation med Blind Willie Johnsons ”Dark was the Night, Cold was the Ground” som grund. Det var samma musik som användes även nu, den välkända, i alla avseenden fantastiska bluesgospelsången, luckrades upp, stuvades om, och samtalade med Kentros och Berthlings instrument. Ibland drone-aktigt, ibland något annat, blues och kammarmusik smälte ihop. Mycket bra! När såväl den inspelade rösten som musiken från scenen tystnade nynnande delar av publiken vidare, i någon minut.

Johan Berthling och George Kentros kommer att framföra samma verk i Stockholm. Jag hittade en uppgift om Teater Lederman den 19 oktober. Men det står inget på teaterns hemsida. I Göteborg kan man se och höra Corfitz även på fredag 18:30 utanför sjöfartsmuseet när kulturnatta invigs, tillsammans med projektioner av Andreas Nilsson och nyskriven musik av Wildbirds & Peacedrums för 25 slagverkare.

Draw a straight line and follow it! - The Drone People

2009-10-03T12:15:00.010+02:00

The Drone People är ett projekt som initierades av Joachim Nordwall (iDEAL) för Stockholm New Music 2008, då en 24-timmars konsert uppfördes på Fylkingen. Sedan dess har kortare varianter gjorts i bland annat Amsterdam och London. Gårdagens fyratimmarsvariant på Nefertiti i Göteborg innefattade Joachim Nordwall, MV Carbon, Lary 7, Rhys Chatham, Leif Elggren, Henrik Rylander, Jean-Louis Huhta, BJNilsen och Hildur Gudnadottir.

Det var de långa klangernas afton och musiken framfördes helt utan paus. Uppträdandena hakade i varandra. När artisterna avlöste varandra gick han/hon helt enkelt upp på och spelade tillsammans med den som redan spelade. Därefter blev det tid för lite solomusik, innan det är dags för nästa person att ansluta på scenen. Så rullade det på under fyra timmar där djuplyssnandet stod i centrum.

Först ut var trion Elgren/Rylander/Huhta. På scenen sitter tre män i rött motljus, med ett myller av elektronisk apparatur, sladdar och skärmar framför sina händer. Musiken framfördes med en industriell ton, med en cirklade och enkel rytm i botten, som sakta sakta drog musiken framåt. Den monotona musiken skapade en malande, samtidigt lite sövande rörelse. Det är som att åka tåg och plötsligt nickade jag till, utan att det på något sätt bör ses som något negativt. När tid och rum förskjuts löses också skiljelinjen mellan dröm och verklighet upp.

Musiken fortsatta på det linjära spåret även när BJNilsen kopplar in sin silvriga mac i trions elektriska universum. Musiken lättades upp av luftiga och harmoniska digitaldroner. Klara klanger letade sig in bland brus och muller. Färgerna skiftade och fladdrade fram med vag konturer och nyanserarde musiken.

Lary 7 är en nyckelfigur i New Yorks experiment- och improvisationsmusikscen. Han har samarbetat med bland annat Swans, Jarboe, Dead Combo och håller just nu på med sitt första riktiga soloalbum på skivbolaget iDEAL. Lary 7 använder sig ofta av upphittade eller fyndade förhistoriska ljudmaskiner. Inget undantag på Nefertiti där han hade med sig olika fläktar och andra vintagefynd som han mickade upp. Dessutom hade han med en gammal manick som såg ut att vara någon slags air-raid-siren. Med hjälp av en vev skapade han långa utdragna klanger, där man ibland undrade om det var fläktsystemet eller hans musik man hörde.

Mötet mellan MV Carbon och Hildur Gudnadottir blev spännande. Båda spelar cello men har helt olika angreppssätt. MV carbon spelade hårt och intensivt, medan Hildur Gudnadottir spelade följsamt och sensuellt, där instrumentet blev som en förlängning av kroppens rörelser. Dessutom upplevde jag MV Carbons cello/elktronik som den enda som gjorde anspråk på att rucka på kvällens motto "Draw a straight line and follow it". Visst höll hon linjen, men det tog en omväg i brutala elektriska stormar och Sunn O)))-doftande partier. Häftigt, hårt och fascinerande.

Joacim Nordwall hann också spela med Hildur Gudnadottir. I mötet mellan hans pulserande elektronika och Gudnadottirs modifierade cello uppstod svävande och koncentrerad minimalism. Nästa moment var en förlösande gitarrduell mellan Joacim Nordwall och Rhys Chatman. Både såg ut som lyckliga barn där de stod på var sida av scenen och log mot varandra. Chatman kittlar strängarna i 120 och loopde ljuden lager på lager. Norwall följde efter, men spelade rakt och malande, precis som i Skull Defekts och någonstans där emellan nåde de klimax i ett tranceliknande tillstånd, frammanat av improviserad och monoton gitarr.

Parisbaserade amerikanen Rhys Chatham är en legendar i dronekretsar och han började sin musikaliska bana som La Monte Youngs pianostämmare. Han har också studerat för elektronmusikkompositören Morton Subotnick och minimalisten Tony Conrad. Han har starka kopplingar till no wave-rörelsen och 1978 framförde han sin första Guitar Trio tillsammans med Glenn Branca och Nina Canal - något som blivit något av hans signum.

För The Drone People tog han också med sig sin trumpet, ett instrument han experimenterat med sedan 1983. Tillvägagångssättet är samma som för gitarren - blåinstrumentet loopades lager på lager. Rena toner blandades med pustande och frustande. Inledningen innebar ett sammelsurium av ljud, men vaskas med tiden fram till ett rent uttryck av tidsupplösande drone. Det är väldigt lekfullt framfört och de utdragna ljuden lägger sig över besökarna böjda huvuden som en glimmrande slöja.

The Drone People hyllar minimalismen och La Monte Young, kraften att våga göra få men otroligt viktiga val, ljud och möjligheterna att genom ljud försättas i nya sinnesstämningar. Det är spännande och krävande att sträcklyssna i fyra timmar, men samtidigt en avkoppling från den stressande omvärlden. Framför allt är det fascinerade att se hur uttrycken varierar, trots att alla utgår från samma grundidé. Det blir extra tydligt när man låter musiken röra sig in och ut ur varandra i långa tidsupplösande kompositioner.

Fåglar i Ljudkonsten

2009-09-30T23:59:00.002+02:00

Jag sitter på golvet med en gammal transistorradio/kassettspelare och försöker skruva in en särskild frekvens. Hemma? Nej, på Göteborgs naturhistoriska museum, i rummet med däggdjur som lever på land, en bit bakom den stora elefanten i mitten av rummet. Som en del av World New Music Days/ISCM/Listen to the World-festivalen har det varit föreläsning under temat ”Fåglar i ljudkonsten” och i anslutning till det är det konsert med föreläsare Andreas Hagström, ljudkonstnären Anders Dahl och två medlemmar från ljudkollektivet Dånk! Riktiga naturljud, manipulerade naturljud och, ja, jag vet inte riktigt vad de gör, hur de gör det de gör, men det sänds ut i en radiofrekvens, radioapparater är placerade runt om i rummet, och några av åhörarna har med sig egna radioapparater. Men min gamla, fina National Panasonic (julklapp från en morbror 79-80 någongång) hittar bara sportradion och de vanliga, andra FM-kanalerna. Lite pinsamt. Jag ger upp. Lyssnar ett tag, på ljuden, men, fan, jag försöker igen, ger upp, försöker igen, med örat nära högtalaren och – ja, äntligen! – nu hittar jag rätt frekvens. Men efter några minuter med fågelsång och vindar och vatten och annat är konserten slut. Typiskt.

Nåja, förutom min okunnighet om radiofrekvenser var det en intressant upplevelse. Udda att vara i det fina gamla museet på kvällen, med uppstoppade djur i mängder. Jag älskade stället som barn, att kolla på garfågeln, Stellers sjöko (utdöda djur är alltid fascinerande), den Malmska blåvalen och minns att jag brukade stanna till vid okapin, ett märkligt djur. Och med en son på tre och ett halvt år har jag hamnat där igen på senare tid, senast tittade vi mest på albatrosserna.

Intressant ämne – Fåglar i Ljudkonsten. Sitter med en lapp, verklista, om vilka ljudsnuttar som spelades under föreläsningen, det blir nog en Kurt Schwitters-bok som sänglektyr. Och Oskar Salas soundtrack till Hitchcocks ”Fåglarna”, finns den som skiva? Vill se om filmen. Och namn som David Dunn, Gerhard Rühm, och Jim Fassett måste kolla upp! Vet inte om jag fick några nya insikter, men ämnet intresserar mig enormt. Men varför är fåglar så intressanta? Jag brukar tänka att alla fåglar är, ja, nästan heliga. Nej, kanske inte, men jag kan kolla på de ofta bespottade kråkorna i timmar, blir glad av skarvar, den första rödhaken, en korp i en grantopp, och sommarens höjdpunkt var nog när jag såg tre kentska tärnor lekfullt jaga varandra över Skrea Strand i suverän, hisnande, vacker flykt. Symboler för friheten? Sången, ljuden, vem gnäller på måsars skrän, inte jag. Sparvar och skator - även hos dem kan man se sig själv. Kanske

Föreläsningen tog upp flera sidor av myntet. Ljudkonsten ekologiska spår. Hur lätt det är, i filmer, till exempel, att med olika fågelljud, skapa stämningar, ge illusionen att man befinner sig på en viss plats. Att ljudavbilda fåglar, på olika sätt, från Messiaen till Fahlström. Forskandet, som Henrik Håkanssons verk, att belysa, ställa frågor, om människans förhållande till naturen.

Undrar om det gjorts något ljudkonstverk inspirerat av gröngölingen? Den hör man ofta, i Slottskogen. I år har jag hört den mer än någonsin. Den låter stressad, jagad, nervös. Som människan. Det är natt. Tänker på nattskärran. Symbolisk fågel. Döden, underjorden. Ekelöfs urfågel. Och den ensamma koltrasten. Om hösten. Associationerna flödar. Och i datorn, Chris Watson, inspelningar av fågelsång, Tyneside dawn, BBC-inspelning.

Radion är tyst. Men den fick komma fram ur klädkammaren. Fånga in en ovanlig konsert, en annan frekvens, i några minuter.

Nytt från Garry Higgins på Drag City

2009-09-27T17:03:00.006+02:00

Världen fick vänta över 35-år. Den 29:e september kommer det ett nytt album från freakfolk-legenden Garry Higgins. 1973 släppte han det fina albumet Red Hash (som också finns återutgiven på Drag City). Kort därefter lämnade han friheten och åkte in i finkan och försvann sedan från rampljuset. Tills 2005 då Drag City gav ut Red Hash på nytt.

Higgins har varit en inspirationskälla för bland annat Ben Chasny och på Six Orgnas of Admittance-albumet School of the Flower finns en cover på Gary Higgins låt "Thicker than a Smokey".

Gary Higgins live på End of an Ear 2008:

No Fun, dag 4

2009-09-22T00:28:00.004+02:00

No Fun, dag 4

Det var en elektroakustisk start på den sista No Fun Fest Sweden-kvällen. Sören Runolf, Mats Lindström och (tror jag, ursäkta om jag har fel) Anna Koch. Fylkingenrävar som gjorde en skarp konsert med elektronik och cello. Vad de gjorde, hur ljuden alstrades, gick mig förbi. Men det var ett intressant möte mellan äldre och ny elektronisk musik, mellan cello och apparater. Vibrerande spänningsfält, ljud som kändes extremt levande. Knäpp jämförelse kanske, men jag tänkte på pilbågar, elektricitet som spändes hårt och knäpptes iväg. Cellon som armborst.

Putrefier var något annat, men även här kastades ljuden ut, skoningslöst, skickligt. Jag måste erkänna att jag aldrig hört honom tidigare, Mark Durgan, gammal i gemet, har gjort noise med England som bas sedan mitten av 80-talet. Jag satt ner, trött, seg, för lite kaffe i kroppen, och kände basskorr tryckas in från väggen in i ryggen. Angenämt. Ett tag, när rytmerna studsade och fladdrade kändes det som Putrefier var en akademisk storebror till Kid 606. Eller nåt. Som sagt, skickligt, laboratorienoise, men jag hade tankarna på annat håll.

Märkligt att man kan känna lycka av brutalnoise. Lasse Marhaug har fått mig att jubla, nästan skrika av glädje vid tidigare konserter, och så var det även nu, tillsammans med Tommi Keränen, under namnet Testicle Hazard. Världsklass. Kan ens japaner vara lika bra? Det är extremt, hårt, monumentalt, men med massor av variationer, maskinerna lever, ljuden bryter sig ut från apparaterna, från datorerna, som en ilsken jätteorm, som kastar sig, med spasmer, slingrar sig omkring i vansinnigt tempo. Lysande när de stannar upp, behåller ett skärande ljud i säkert en halvminut innan manglet sätter igång igen. Dror Feiler skakar på bjällror. Kollegan Marhaug (de har gjort en del ihop på senare år) skakar på sladdar, maniskt, som han vill driva ut demoner ur kablarna.

Noveller var en lugnare historia. Noveller: Sarah Lipstate, som precis släppt ett album, Red Rainbows, på No Fun-generalen Carlos Giffonis skivbolag No Fun. Det startade sådär. Elgitarr, pedaler. Hon placerade gitarren på ett bord, spelade med stråke, skön dronemusik, ett tag, men det hände för lite, även om det var fint när hon plockade med fingrarna på strängarna. Möjligen är Noveller relativt ny som liveartist, jag läser att hon även gör film, jobbar med multimedia, kanske var det en visuell dimension som saknades.

Tvära kast. Från det ena till det andra. Noise och industri är ju nära släkt, och Enema Syringe hamnar i industrifacket, i det här fallet svensk industri, med rötter i 80-talets kassettscen. Kai Parviainen startade Enema Syringe som en duo 1985. Efter en paus på nästan 20 år är Enema Syringe igång igen sedan några år, som enmansprojekt. Jag, som är oinvigd, har ingen blekaste aning om det är 80-tals-låtar (misstänker det) eller nyare skapelser, men det spelar ingen roll, de småknäppa texterna fungerar på något märkligt vis, entusiasmen på scenen och bland publiken smittar av sig. I en alternativ värld är det hits, med medryckande beats och rader som Du kan aldrig ha det ogjort… Framförallt: kul, bra, att även svensk kassettindustri fick en plats på festivalen.

Den brittiske mångsysslaren Dylan Nyoukis (skivbolaget Chocolate Monk, solomusik, grupper som Blood Stereo, med mera med mera) gjorde en briljant konsert, eller framträdande/performance. Först var han röstkonstnär, text-ljud the Uk way, lysande, underhållande, imponerande. Strupsång, hyperbabbel, ja, allt möjligt. Sen såg jag dåligt, märkliga ljud, men eftersom akustiken på Fylkingen är fantastisk gick det att bara lyssna. Ärtor i skål. Knäckebröd. Stråke på objekt. Ja, fan vet vad han gjorde - men det var bra! Är man nyfiken finns det mycket Dylan Nyoukis på Ubuweb.

Hedonistisk experimentpunk. Pubertalt trams. Nyskapande dekonstruktion av rock. En explosiv avslutning. Förlösande noise/indierock/hardcore/grind-hybrid. Billiga poser. Frågetecknen är många. Det var längesedan en konsert gjorde mig så osäker. Många intryck, på en gång. Ibland tyckte jag att Hair Police - live – var lika bra som fjolårets, bitvis, suveräna album Certainty of swarms (No Fun). När osäkerheten enbart är positiv, man vet inte vad som ska hända, det känns som musiken kan ta vägen vartsomhelst. Mike Connelly är som en osäkrad kanonkula. Men, ibland, går det åt andra hållet, det blir förutsägbart, ännu mer skrik, och poserna står ivägen, kväver musiken. Märkligt band, på många sätt, Connelly sjunger, nej, skriker, och svingar gitarren som en bindgalen skogshuggare. I det här sammanhanget, i bandet han var med och grundade, för åtta, nio år sedan, i Kentucky, är han ännu mer i centrum än i Wolf Eyes. Robert Beatty, som spelar elektronik, är stenansiktet, står ofta med ryggen mot publiken, har en liten synth runt magen, och gör väl det mest intressanta rent musikaliskt, skärande ljud, och beats som inte vet om de ska trasas sönder eller flyga iväg. Och så trummisen, Trevor Tremaine, som efter, ja, fem minuter, klättrar upp på läktaren, halsar öl, leker spindelmannan. Med bar överkropp. Vad jag förstår är det här Hair Police grej, ibland är det hur bra som helst, men – ungefär, som det ibland kan vara med Wolf Eyes - önskar jag att de skippar hardcoreestetiken, den amerikanska slå-på-bröstet-skiten, och fokuserar, presterar, vrider ut mer av sin potential, Hair Police skulle ju kunna vara världens bästa band. I en kvart, i alla fall. Samtidigt, tänker jag, jag hade säkert älskat det om jag vore 18 år igen. Och jag gillar hur jag inte kan bestämma mig, osäkerheten, hur musiken balanserar på gränsen till att falla ner i ett stup, i varje sekund.

Till sist: det var en kanonfestival. Framförallt bredden imponerade. Ingen konsert var den andra lik. Noise kan vara mycket. Ett träd med tusentals grenar.

No Fun, dag 3

2009-09-20T15:01:00.004+02:00

Den andra No Fun-dagen på Fylkingen var något svagare än fredagens kontrastrika öronfest. Men även den här kvällen fick man höra hur många olika stilar och uttryck som ryms inom paraplybegreppet noise. Ja, noise och noise, vet inte om Carl Michael von Hausswolffs magnifika konsert var noise, men, ja, mer om det senare.

Först ut danska Family Underground, en ny bekantskap för mig. Och det var bra, tydligen brukar de även syssla med mer psykedelisk musik, men nu var det stenhård noise, inga mellanlägen, men inuti manglet rörde sig musiken och frambringade massiva nyanser. Två medlemmar på elektronik, den ene spelade även gitarr, och drog med en stråke eller klinga eller något liknande (inga stolar, så man såg dåligt), vilket skapade vassa droneljud. En bra start på kvällen, in i stormens öga med en gång.

Vad ska man säga om Sewer Election? Dan Johanssons enmansprojekt. En konsert när han visade splatterfilm till musiken gjorde mig skeptisk, men senare har jag uppskattat det jag hört på skiva, som iDEAL-släppet Kassettmusik. Den nämnda skivan börjar med kväljningar, så även No Fun-konserten. Han står bakom en slags skärm, med mikrofonen långt ner i halsen. Vad ska hända? Äckligt, men ett dramaturgiskt grepp som fungerar. Och så – pang – stenhård, ilande noise i några minuter. Han bankar skärmen mot golvet. Mike Connelly (Wolf Eyes, Hair Police) ställer sig längst fram bland publiken och diggar liksom en del andra noiseheads. Konserten varade i 10-12 minuter. Explosivt. Vissa ropade på mer, men det räckte. En perfekt längd för den här typen av utbrott.

Oneohtrix Point Never hämtar – precis som Emeralds, som spelade i fredags – näring från den tyska kosmische-skolan. Daniel Lopatin heter mannen bakom det mystiska namnet. I början är det ett hopkok av beats, loopar och melodier. Det känns som han prövar sig fram, leker, stjäl från popparken, innan de kosmiska inslagen blir starkare och starkare, med varma, bubblande synthljud som kontrasteras av space-liknande ljud, lite som röster; jag ser framför mig ett andeväsen som seglar omkring i en kapsel i rymden och skriker efter kontakt. Särskilt andra halvan av konserten var riktigt bra! Och även om en del gamla favoriter lockade är det alltid kul att upptäcka ny musik.

Däremot var Religious Knives något av en besvikelse. Maya Miller och Mike Bernstein gjorde tidigare musik som Double Leopards, med Religious Knives har de ibland lämnat drone/noise-inslagen för en mer traditionell indie/psyk/experiment-rock, som på fjolårets Ecstatic Peace-släpp, där de var ett fullfjädrat rockband, med även bas och trummor. Nu var det kärnduon som spelade, egentligen borde det tilltalat mig mer, orytmisk, minimalistisk musik som upphävde tiden, ljud att vara i, men jag hamnade aldrig i rätt stämning, någonting saknades, fast jag vet inte vad, kanske var det bara jag som hade hoppats på att få höra dem förena droneelementen med taggig d-i-y-rock.

Dror Feiler har aldrig gjort mig besviken. Inte live, i alla fall. På senare tid har jag mest sett honom med Lokomotiv Konkret, det legendariska svenska frijazzbandet som fortfarande krossar det mesta. Nu körde han ett soloset, med dator, rattar och saxofoner. Till en början är det mest jobbigt, ljusa, skärande saxtoner som bråkar med aggressivt brus. Men det växer och växer, han är en grym improvisatör och även om han gjort solonoisekonserter hur länge som helst tycker jag mig kunna se hur han verkligen lyssnar på ljuden, lyssnar på vad som händer, hur han ska gå vidare, styra upp det. Saxofonfingrarna kan inte vara stilla, angriper reglagen, saxofonen krigar mot det digitala, samtalar, slåss. Jag har sett honom ännu bättre, men puuuuh, vilken musiker, få , kanske ingen, är lika lyhörd för kaosets nyanser.

Jag har egentligen inget emot att det inte finns stolar att sitta på, men det var svårt att se artisterna på scenen, jämfört med i fredags. Carl Michael von Hausswolff såg alla. Han satt på en övre scen, en läktare typ, i ett hörn, med lampor och apparatur. Jag såg en konsert en gång med Carsten Nicolai (Alva Noto) där allting var perfekt. Kom att tänka på det nu, med Hausswolff, den svenska veteranen, som precis som Guds Söner i fredags, har spelat på Fylkingen många, många gånger förut, dock inte i en liknande, delvis, amerikansk, noisefestivalkontext. Om jag minns rätt har han gjort en skiva som heter Ström, och Hausswolff liksom bryter ner de elektroniska ljuden i dess minsta beståndsdelar. Han drejar fram partiklar, får en atom att vibrera. Samtalar med rummet, frekvenserna går in i kroppen, golvet dallrar, väggarna vibrerar. Avskalat. Och effektivt. Perfektion. I positiv mening. Precision. Festivalens hittills ”lugnaste” konsert, men den som kändes mest. En mästare i arbete.

Efter den stillsamma uppvisningen var det lite svårt att smälta Prurient (Dominick Fernow). Vid ett tidigare Sverigebesök var jag först ytterst tvivlande till Prurients performancenoise, han skriker, skriker, till mestadels förinspelad aggro-noise, med ryggen mot publiken. Men, successivt, kom jag in i det, och via en djupdykning in i plattan Black Vase (Load) som kom för några år sedan hade jag svårt att slita mig från avgrunden. Men nu har jag inte riktig ork eller koncentration att lyssna ordentligt, utan konstaterar mest att festivalen har visat upp ännu en gren av noiseträdet. Men jag tyckte att Sewer Election var bättre, om man ska jämföra.

Midnatt. Vargarna har vaknat. Redo att ännu en gång däckas av Wolf Eyes. Och det blir så, de har ett fantastiskt sound. Det där skitiga, släpiga, hårda, krypande, rakt-i-magen-soundet. Jag önskar att jag sett dem även i torsdags, det var inga frijazznoiseutflykter överhuvudtaget, utan en partyspelning, eller, födelsedagsspelning, Nate Young fyllde år, han fick en öl av John Olson som sveptes i ett huj. Tråkigt att jämföra med tidigare spelningar, men Wolf Eyes är ännu bättre när de är svårare, går in ännu djupare i sin musik. Men. Som sagt. Det är ett fantastiskt sound, armar i luften, BAM BAM BAM, Mike Connelly sliter av ena gitarrsträngen, stagedivar, Nate Young skriker, fan vet om vad, men jag köper det, rakt av. Amerikansk musik. Ett amerikanskt fenomen. Jag tänker på det, under konserten, det är som Wolf Eyes tar all amerikansk skräpkultur som någonsin existerat, trycker in det i en gigantisk maskin, som spottar ut rubbet, trasigt, slamsor, korvar, som – om man tittar, lyssnar, noga – har inslag av guld.

No Fun dag 2

2009-09-19T18:53:00.007+02:00

Väldigt bra och väldigt överraskande - där har ni den första riktiga festivalkvällen på Fylkingen för No Fun Fest Sweden 2009. Och kvickt var det gjort. En scen, åtta akter och ny konsert ungefär var 40:e minut. Nu är det en lite annan sak att soundchecka för artister som inte är kända för att klaga på ljudteknikern över lite rundgång - möjligen att det behövs mer. Men det är rätt strongt ändå att styra i ordning så många musiker med så mycket elektronik, effektboxar, sladdar, strömkablar, förstärkare. Samt vanliga instrument - men vi väntar med överraskningarna.

Family Battle Snake är Bill Kouligas från Berlin. Han gör elektronisk musik som inte har ett skvatt med klassisk noise att göra. Istället för verkstadsindustri låter det kosmische musik, det är rena ljud, sinustoner, ljuden förses med stora reverb och långa delay. Rätt vacker drone, inte fjärran Cluster och andra i den tyska ambienta 70-talsskolan.

Bakom aristnamnet Regression döljer sig Nate Young från Wolf Eyes. Åtminstone kallar han sig så ikväll, på den festival som iDEAL-Jocke Nordwall fixat ihop, kanske som förvirrande koppling till sin skiva Regression som släppts just på iDEAL Recordings tidigare i år. Det är en makalös inspelning, mörk och förförisk. Lika långt från traditionell noise är den musik han gör live, snarare handlar det om dark ambient med inslag av lite skräck och lite surrealism. Nate Young går handgripligt igång med mikrofon på golvet. Ljudet går in i någon gammal synthesizier som loopar ljudet och skapar material till mattor och skeva, dova rytmer. Det är en stillsam konsert, ljuden tar sin tid, musiken tar sin tid.

Bråttom har däremot Astral Social Club, Neil Campbells soloprojekt. Här handlar det om extas, primitiva blandningar av rundgång i olika färger och nyanser, nedpitchade strömstörningar, det är komplext och nästan sprickfärdigt överlagrat. Campbell har inga problem att blanda in rock i sin noise. bastoner blir pulser att headbanga till (han är visserligen flintis, men ni fattar), mikrofonen svingar han som en instrumentalist framför gitarrförstärkaren, han skulle kunna sikta på crescendo och gå upp på tå och göra segertecknet, om det inte vore för att hela konserten är ett långt, utdraget klimax. Som extranummer sparkar han igång en breakbeatsampling - kanske inspirerad av gårdagskvällen och Carlo Giffonis Acid-konsert. Det var dock musikaliskt överflödigt, konserten var egentligen redan över.

John Olson från Wolf Eyes har projekt vid sidan också han. Dead Machines är John och frun Tovahs grupp (hon spelar i skogsrockande Wooden Wand och Vanishing Voice). Om tillskottet med en kvinna på scenen - den första och enda för kvällen - kan man säga mycket, men jag nöjer mig med att konstater att det också musikaliskt blev en konsert som avvek från mängden. Herr och fru noise vid var sin liten maskinpark öppnade stilsamt och intimt, som om de sökte tillsammans efter konsertens atmosfär. Små elektriska, stickande ljud från John, djupare och krunschigare från Tovah. En briljant duett växte fram mellan Tovah på mikrofon i en konservburk och saxofonmaken på förlängt blåsrör (ett annat än kvällen innan) samt - hick, ta i trä - tvärflöjt! Nej, jag ljuger inte: på festivalen No Fun Fest, världens yppersta härdsmälta för noisemusik, spelades det musik på flöjt. Briljant.

Guds Söner, eller Sons of God som de omväxlande heter, är förstås omöjliga att förbigå i urvalet till en experimentell festival för utvidgade musik på Fylkingen. Leif Elggren och Kent Tankred har sedan mitten på 80-talet arbetat med liveelektronik, installationer och performance. Missar man poängen kan en Guds söner-konsert säkert vara svårsmält. Det är möjligt att alla på Fylkingen inte heller svalde deras ljudperformance, vars grund bestod i att Leif och Kent använde mikrofonförstärkta räfsor som de krattade stenar med på scenen. Henrik Rylander och Joakim Nordwall från Skull Defekts ackompanjerade, om man kan säga så, på liveelektronik. Krattandet befann sig i det ljudande mellanregistret, och i centrum var också Tankred och Elggren som piruettande balettdansare med krattor som ståspetsskor.

Om Emeralds ska jag hålla mig kort (snart Fylkingendags). Från Ohio kommer den här trion som lite för mycket lyssnat på Tangerine Dream. Det kunde ju vara fint, Tangerine Dream var (mer än är) fantastiska. Emeralds, på elgitarr och synthar, sysslar med en annan men närbesläktad nutidsversion av den kosmische musik som Family Battle Snake förlyssnat sig på. Det är bra med inspiration - om det stannar där.

Burning Star Core, så. Kvällens höjdare och avslutare. C. Spencer Yeh är klassiskt utbildad violinist - ja, ni läste rätt; v i o l i n - och har sysslat med noise och improv i en massa olika hårda och stenhårda sammansättningar. Burning Star Core har samarbetat med många (Thurston Moore, Chris Corsano, Comets on Fire) men på Fylkingen är Yeh solo med elektronik och fiol. Han slösar ingen tid, skär tvärsäkert ut de rätta skivorna av de ljud han för stunden vill arbeta med, använder stråken, eller två stråkar, lägger till ett melodiskt tema, en fältinspelning eller en fet rundgång. Det är enastående bra, en rik musik och ljusår ifrån det "oljud" som noise vanligen hämtas ihop med. Mer, det är känslan jag surfar ut på. Mer Fun.

Sven Rånlund
Bilder: S R och Anders Håkansson

No Fun dag 1

2009-09-19T13:43:00.004+02:00

Som kusinen från landet vimsar jag längs Hornstrull strandgator (iPhones gps är inte att lita på) innan jag till slut hittar Hornstulls Strand - eller vad stället egentligen heter. Märklig lokal. Långsträckt som en smal fotbollsplan, hängiga soffor, pingisbord, lyxöl och bra mat i restaurangen och blask i andra änden - där förstås No Fun-festivalens öppningsparty hölls.

Duon Ectoplasm Girls från Stockholm fick äran att öppna. Tyvärr missade jag dem. Och halva Skull Defekts konsert. Göteborgs mesta Gang of Four-spattiga minimalister har turnerat mycket och slipat sitt koncept rejält - kanske på gränsen till att skärpan börjar bli lite trubbig. De envetet statiska rytmerna från Henrik Rylanders trummor och Jean-Louis Huhta slagverk är motorerna som driver Joakim Nordwalls och Daniel Fagerströms hackande gitarrer.
Det är hårt och effektivt, som bäst när de håller ihop och förändrar så lite som möjligt, bara töjer ljuden ut och vidare. När sången kommer in blir det rock och något annat, en musikalisk dimension rikare men ett skoningslöst, mer "defekt" temparament fattigare.

Kvällens joker var Carlos Giffoni, boss för skivbolaget och festivalen No Fun och en av de spindlar med längst spröt i dagens noisevärld. "Only if you are willing to pay very well", står det på hans Myspace-sida. Fun. Giffonis solospelning denna kväll var om inte obetalbar så rätt oväntad.
Under artistnamnet No Fun Acid brakade han igång ett acid house-set med rullande, rytmisk sequencer och spräckliga, lightnoisiga ljud som pilfinkar in och ut. Rätt så corny, som om Strand var ett grisigare Ibiza och publiken inte där för extremt sus och brus utan hedonistiskt party. Om man kan kalla det modigt att spräcka genrens ramverk genom att använda rena ljud och rytmer, då var Giffoni kvällens banbrytare. I vart fall ett skickligt set och rätt kul.

Ett halvinspirerat Wolf Eyes suddar på.

Wolf Eyes är efter sina snart tio år som band och fem år som affischpojkar för den experimentella noisen fortfarande värt att resa långt för. Även en halvrisig, halvt inspirerad kväll - som denna - gör de musik i en klass för sig. Alltmer tycker jag de rört sig från det postindustriella till friimprovisationsjazzen, en breddning som för ett par år sedan befästes på en liveskiva när de spelade ihop med friformsgiganten Anthony Braxton - som själv bett att lira med Wolf Eyes!

John Olson tronar på kanten vid mixerbordet som en blind Ray Charles i solglasögon och växlar mellan sopransaxofon och något hemmasmitt flöjtinstrument - tänk ett förlängt cykelstyre med hål för bägge händerna. Nate Young skriksjunger och håller igång maskinparken med de arytmiska samplingarna som skevar så man ibland tror att takten kommer och knackar en i ryggen. Och så Mike Connelly, denna otroliga gitarrist, på sitt eget sätt. Av hans spelstil vet man inte om han ens kan dra en bluestolva, men gosse, det svänger något grymt ändå. Som en postindustrialismens Lou Reed, karln verkar oförmögen att spela konformt.
"Always wrong", är Wolf Eyes Myspace-motto för dagen. Helt tokig var inte spelningen, jag har sett dem bättre och mer fokuserade men också sämre, för avslappnade. Det är ändå ett fantastiskt band, att se dem dreja poesi ur skitiga ljud och brus ger fortfarande hopp om att skönheten alltid finns där, här, någonstans.
Sven Rånlund

Soundofmusic på No Fun Fest Sweden 2009

2009-09-19T12:36:00.002+02:00

No Fun. Det är möjligen det bästa och mest adekvata namnet på ett nischat skivbolag sedan Blue Note.
I torsdags började No Fun Fest Sweden 2009 med en aptitretare på Strand i Stockholm. Tre dagar på Fylkingen följer. Sammanlagt en festival med 27 akter som gör musik utanför de vanliga skacklarna och inte direkt sörjer avsaknaden av melodiskt motiv, rytm, harmonik. Det gör inte heller publiken. Utsålt i förvåg.
Soundofmusic-Bloggens utsända trycker in fetvadden och bevakar allt. Fun No Fun.

Rashied Ali playlist

2009-08-25T12:00:00.005+02:00

Den som är sugen på att lyssna på Rashied Ali kan kan följa nedanstående Spotifylänk. Där hittar du skivorna "Duo Exchange" från 1972 och "Rings of Saturn" från 1999. Lyssna, minns och hedra den store Rashied Ali.

Ras hied Ali-playlist

Rashied Ali (1935-2009)

2009-08-18T13:10:00.006+02:00

Onsdagen den 12 augusti förlorade frijazzen en av sina pionjärer, slagverkaren Rashied Ali (född Robert Patterson), som dog av en hjärtinfarkt i sin hemstad New York. Tillsammans med Sunny Murray, Andrew Cyrille och Milford Graves räknas Ali till en av dem som helt omformulerade batteristens roll inom jazzen till ett fritt polyrytmiskt spel som utnyttjade samma strida ström av intryck och idéer som tidigare var förärat blåsarna. Efter att först tackat nej till att medverka på John Coltranes ”Ascension” (Impulse) klev han in med dunder och brak tillsammans med Elvin Jones på Coltranes ”Meditations” (Impulse) från 1965. Under Coltranes sista experimentella fas var Alis roll central, vilket bl.a. kan höras på duoskivan ”Interstellar Space” (Impulse) som spelades in bara några månader innan Coltranes död men släpptes först 1974.

Efter Coltranes bortgång fortsatte Ali att turnera med Alice Coltrane där han även påbörjade ett samarbete med Frank Lowe. Det första resultatet släppte han på sitt eget bolag Survival Records, skivan ”Duo Exchange” från 1972, vars radikalitet och sväng står sig än idag.

Listan på jazzgiganter som Ali spelade med kan göras lång. Han var en drivande kraft in Manhattans fria scen med ett eget "loft" (Ali's Alley), en egen studio och ett eget skivbolag. Ali var även klok nog att spela in en hel del material från sessioner och livespelningar, en bandskatt som bl.a. har legat till grund för en del av Ayler Records utgivningar.

Rashied Ali blev 74 år gammal. Hans inflytande på den fria jazzmusiken är obestridlig och han kommer att saknas av många. 1999 lät John Zorn återutgiva hela Survival-katalogen på etiketten Knit Classics. Förutom "Duo Exchange" finns här riktiga pärlor som "Swift Are the Winds of Life" (tillsammans med LeRoy Jenkins) och "Moon Flight". Namnet han gav skivbolaget var inte alls dumt ur ett postumt perspektiv: Ali är borta men hans musik överlever!

Deerhunter avslutade Way out West

2009-08-16T19:25:00.011+02:00

De som väntat på Deerhunter fick vänta länge. Klockan 02:30 i lördags gick Atlanta-kvartetten upp på scenen. Näst sist ut av alla WoW-akter. Publikmässsigt var det halvtomt jämfört med Gang Gang Dances dansfest som avslutades strax innan 02-snåret. Väl på scen bjöd Deerhunter varken på mellansnack eller paus mellan låtarna. När musiken startade fanns det inte återvändo. Spiral gick bara djupare och djupare in i musiken. Bandet bjöd in publiken och släppte inte greppet förrän scenen var tom. Totalt kompromisslöst.

Musikaliskt låter bandet som blandning av The Fall, My Bloody Valentine och Brian Eno. Live var det mycket mer larm än på skiva. Beskrivningen Ambient punk som jag läst om deras musik är faktiskt rätt träffande. Det är ungefär så det låter. Bradford Cox viskande sång och skimrande gitarrspel gick som en röd tråd genom musiken. Men han fick förstås god hjälp av Moses Archuleta monotona trummor, Josh Fauvers hårda basspel och andregitarristen Lockett Pundt riffande. Tillsammans skapade de suggestiv musik som slog rot långt ned i medvetandet. För en stund förvandlades Trädgårn i Göteborg till Twin Peaks dubbelvärld med röda velourdraperier och sugande mystik. Och jag ville aldrig därifrån.

Smekande sånger varvades med urladdningar som lämnade öronen ringande. Vid sidan av de drömtäta sekvenserna var stunderna av malande rock briljanta, som på "Nothing Ever Happend", som visade sig vara en fantasik livelåt. Allt genomgört med elegant handpåläggning av mastermind Bradford Cox. Deerhunter är något av det bästa jag har sett live på väldigt väldigt länge. Om de spelat "Agoraphobia" från Microcastles hade kvällen varit totalt fulländad. Och jag hade antagligen börjat gråta.

Ojämnt med Gang Gang Dance

2009-08-16T15:57:00.003+02:00

Gang Gang Dance senaste album Saint Dymphna (som släpptes på Warp i höstas) har jag aldrig blivit riktigt klok på. Först tyckte jag att den var en stor besvikelse, att den dyra, snygga produktionen tog bort mycket av den trasiga kaoskänslan som gjorde New York-gruppens tidiga skivor så fascinerande. Men skivan växte, inslagen av grime och 80-tals-pop typ Kate Bush är inte så dumma, till exempel. Klubbspelningen (i Trädgårn) startade rätt bra, mycket trummor, ibland spelade tre av de fyra medlemmarna trummor. Men jag har svårt för syntharna som dominerar musiken alldeles för mycket, och den tribala, rituella ur-musiken gränsar ibland till tjatigt New Age-flum och, ja, fan, jazzfusionfunk. Hu! Sångerskan Lizzie Bougatsos kvittrande avantgardesång växlar mellan att vara intressant och enerverande. Men jag gillar ju det här bandet, har följt dem i några år, och kanske är det bara en fas de måste gå igenom, för att landa någon annanstans. Synd förresten att inte grimemannen från skivan var med, jag trodde först att det var han som dansade i ett lakan och viftade med en svart flagga (eller om det var en soppåse) på scenen, men icke, det var merchandiseförsäljaren. Ett konsertgrepp för övrigt som de delar med sina vänner i No Neck Blues Band, som dock jobbar ännu mer med masker och dansande figurer och märkliga scengrejer.

Summa kardemumma: Gang Gang Dance live 2009 är ett inte helt lyckat möte mellan deras gamla tribala estetik och för mycket teknologi. Dessutom passar Trädgårn dem illa. Jag har många fina konsertminnen från Trädgårn, men hela lokalen luktar för mycket av kristallkronor, svindyra barpriser och jetsetatmosfär.

My Bloody Valentine

2009-08-16T15:18:00.004+02:00

Det är, tycker jag, alltid problematiskt att se konserter med band/artister som enbart spelar gammalt material. Det blir en form av nostalgi, varken man vill det eller inte. Det viktigaste måste vara vad en musiker befinner sig just nu, i stunden. Men självklart kan man ju inte dra alla band/artister över en kam, allting beror på vad man har för förhållande till musiken, vem/vilka det handlar om, kontexten, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I början av My Bloody Valentines konsert tänker jag på det här, önskar att jag sett dem för 18 eller 20 år sedan, när jag var helt absorberad av allting som klumpades ihop i shoegazingbegreppet. Då hade jag älskat konserten. Köpt rubb och stubb. De spelar bara gamla låtar, som ni vet har inte Kevin Shields blivit klar med någon ny musik (förutom lite soundtrackgrejer och dylikt) sedan bandets andra album Loveless släpptes 1991. Jag tycker fortfarande att MBV är ett på många sett fantastiskt band, men upplevelsen av att se dem idag blir någonting annat, när det är ett återföreningsfenomen, och när man som jag hört så mycket musik präglad av rundgång, gitarrmangel och noise. Tråkigt att säga, men man har blivit rätt luttrad.

Men det går inte att underskatta My Bloody Valentine. De formade ett sound, stakade ut kartan, och har inspirerat oändligt mycket musik. Även idag. De senaste åren har ju diverse nya postshoegazing- eller nushoegazingband dykt upp. Och kanske är det därför de börjat spela igen, för att visa att gammal kan bäst. Och det som slår mig när jag - utan öronproppar - står i mitten en bit bak i publikhavet och lyssnar är också att de ska ha all respekt för sin konsekvens. Extremt konsekvent musik. Gitarrer som maler, maler och maler ihop med - oftast - diamanter till popmelodier. Jag tycker mest om när gitarrsoundet låter som alarmljud, svajande vågor av dist och vitt brus. Sången hörs i princip inte alls. Märkligt, ett medvetet val? Lite irriterande, när det trots allt finns sång, röster, texter.

När konserten börjar närma sig slutet blir jag orolig. De brukar avsluta med en evighetslång You Made Me Realise, där noise/brus-partiet från skivinspelningen av låten kan utökas till 10, 20, 30 minuter. Är det bortskalat nu, under en festivalspelning? Nejdå, det kommer, och det är enormt, även idag, självklart, få, om ens några, av dagens noiseartister och gitarrmisshandlare kan skapa lika vackert brus. Jag blundar flera gånger, njuter, det är vackert, mäktigt, konsekvent, tiden står stilla. Det är starkt. Mycket starkt. Högt? Jo, givetvis, men inte för högt, jag har varit med om konserter som testat öronen med mycket jobbigare frekvenser. Efter 10, 15 minuter? - pang - fortsätter låten i en minut ungefär. Kevin Shields vinkar lätt med ena handen, går iväg, liksom de tre andra medlemmarna.

En splittrad upplevelse. Jag hade kunnat leva gott utan större delen av konserten. Men You Made Me Realise var hela festivalens höjdpunkt.

Vampire Weekend lurar regnet

2009-08-16T14:15:00.002+02:00

Det ser så enkelt ut när Vampire Weekend spelar sina korta poplåtar från fjolårets debutalbum. Men det är en svår konst att göra låtar som samtidigt är löjligt trallvänliga och som hamnar någon annanstans än mycket av den mest kommersiella popmusiken. Publiken dansar i regnet till Cape Cod Kwassa Kwassa, A-Punk, Mansard Roof, Oxford Comma och jag står och fånler under hela konserten. Ett av de bästa popbanden som kommit fram på flera år. Feel good-post-new wave med smålurigt trumspel och afropopinspirerade gitarrmelodier. En ny skiva är på gång och de spelade fyra, fem låtar från ett kommande album. Vilka steg ska bandet ta? En av de nya låtarna var mer dansant, med klubbigt komp, och - såklart - med en förlösande, leende refräng. Ett mer komplext låtbygge fick mig att tänka lite på de ibland närbesläktade Dirty Projectors. Och en annan låt startade som tidiga, ettriga Elvis Costello för att sluta i Jonathan Richman-land. Och afropopgitarrerna finns kvar. Afropop från New York rules! Åtminstone för en stund, när Vampire Weekend lurar regnet.

Amadou & Mariam sken i uppehållet

2009-08-16T13:20:00.003+02:00

Tajmingen var perfekt för Amadou & Mariam. Ungefär samtidigt som regnet slutade startade nämligen deras konsert. Mariam Doumbia och Amadou Bagayoko, som kommer från musikstaden Bamako, kallas ofta för "the blind couple from Mali", eftersom de träffades på Malis Institute for the Young Blind. Där förenades de genom det gemensamma intresset för musik. Sedan 1980 har de uppträtt som duo.

Musiken handlar om rock, blues och soul stöpt i ett afrikanskt färgbad. Tuaregblues om du så vill. Mariam Doumbia har en fantastisk stämma - urstark och silkeslen på en och samma gång. Bandet spelar igenom delar av skivan "Welcome to Mali" i full fart. Fina låtar som "Mon amour ma chéri", "Africa" och "Dimanche à Bamako", från Manu Chao-producerade skivan med samma namn, fick solen att skina (åtminstone inombords) i Slottsskogsleran. Den långa "La Réalité" med sitt fantastiska följsamma gitarrspel gav en stund av underbara upplevelser. Trummisen gjorde ett rejält dagsverke och spelade initierat och drivet medan Amadou Bagayokos levererade skön ökenblues från sin guldgitarr. De två kvinnliga dansarna som fanns med fick också chansen till en show off. Duellen mot tabala(?)-trummisen slutade oavgjort - men publiken fick en fin demonstration av traditionell afrikansk dans.

Det enda jag kan anmärka på är att det ibland känns lite för polerat och tillrättalagt. Man saknar råheten som man istället hittar hos band som Group Doueh. Men det gör inte så mycket idag - för svänget, värmen och glädjen som bandet skapade denna dag fick mig snabbt att glömma.

Calexicos återkomst

2009-08-16T10:35:00.002+02:00

Äntligen! Jag har sett Joey Burns och Joey Convertino i andra sammanhang, men missat Calexico varje gång de varit i Sverige. Men är de lika bra idag som när de släppte de första skivorna? Jajamen. I och för sig känner jag - precis som när Wilco spelade - att det är lite trist med en komprimerad festivalspelning. Men under lite mer än en timma spelar de många av sina bästa låtar, de mexikanska mariachiinfluenserna tar fortfarande en stor plats och samsas med kaktussydvästamericana, indierocktaggar och berättande hämtat från samma USA som finns i Cormac McCarthys romaner. Burns (gitarr) och Convertino (trummor) är fortfarande navet i bandet, men de övriga musikerna fyller i och penslar musiklandskapen med steelguitar, kontrabas, keyboards och annat som får den regniga sensommareftermiddagen att bli en varmare plats. Och eftersom Burns och Convertino har gått i Howe Gelb-skolan, som medlemmar i Giant Sand, är det musik där allt kan hända, det mest överraskande var när de flikade in Joy Divisions Love Will Tear Us Apart, mer logiskt var en lysande tolkning av Love´s Alone Again Or, med Jacob Valenzuelas och Martin Wenks mexitrumpeter smattrande i öronen. Mycket av den så kallade altcountryscenen liksom ensam-med-gitarr-låtskrivare har stagnerat, och gör mig deprimerad, men Calexico kan man lita på än idag.

Jesus, Andrew Bird och jag

2009-08-15T14:22:00.004+02:00

Eftersom jag tycker att Glasvegas är ett grymt överskattat band, bestämde jag mig istället för att dra till Annedalskyrkan och lyssna på Andrew Bird. Vilket verkade vara ett klokt beslut (trots att musiksverige hyllade Glasvegas ). Men det var också en tröttsam upplevelse. Inte på grund av musiken utan för att kyrkan var fullsatt och hade noll syre.

Den Chicago-bördiga musikern Andrew Bird tycktes dock inte märka av avsaknaden av syre utan spelade inspirerat och underhållande. Med fiolen mot axeln och som gitarr!!! charmade han publiken med sin skönsång och skeva folkpop. Han backades upp av gitarr, trummor, piano, klarinett och saxofon. Jesus vakade i taket ovan scenen och Andrew Bird kom in på ämnet relegion i ett av mellansnacken, men konstaterade snabbt att det inte var rätt tillfälle för att prata relegion.

Själv kunde jag inte sluta tänka på Crass-låten "Reality Asylum", men höll det för mig själv, annars hade nog jesusstatyn rasat ner från korset. Något som inte rasade var publiken som gav Andrew Bird ovanstående ovationer för hans briljanta musik. Han spelade flera låtar från "Weather Systems" som var min inkörsport till hans musik. Han avslutade med ett extra acapellanummer med titelspåret från ovanstående skiva. Med mjuk röst och vackert fiolspel släckte han lördagsnattens sista musiklåga.

Wilco briljerade i Slottsskogen

2009-08-15T12:50:00.009+02:00

Det är kul att konstatera att Wilco släpper loss ordentligt live. Jag har aldrig sett bandet på scen tidigare, men det var på tiden konstaterar jag snabbt. Lugna låtar som "Jesus etc"varvades med skramlande nummer som den långa och elektrokrautiga "Spiders". Bandet balanserar mellan uttrycken på ett strålande sätt. Från alt.country till avant-garde, utan att för den delen framstå som särskilt konstiga. Jag gillar föresten att det är rikligt med gitarrnoise. Något som det är det tunt med på Way out West (undantaget morgondagens My Bloody Valentine-spelning). Senast det hände på Azalea-scenen var nog på förra årets Sonic Youth-konsert.

Det är också befriande att se att Wilco löser upp konturerna på vissa låtar och fyller på med det oväntade. "Via Chicago", som i grunden är en stilsam låt, dränks periodvis genom korta ansatser av öronbedövande trumexplosioner och gitarrgnissel. Samtidigt som Jeff Tweedy håller linjen med sin akustika gitarr. Så när oljudet plötsligt lägger sig fortsätter låten som vanligt. Och tajmingen var förstås exakt. Hur snyggt som helst.

Frontmannen Jeff Tweedy verkar vara på gott humör och skämtade försiktigt med publiken mellan låtarna. "Impossible Germany" var kvällens höjdpunkt. Nels Cline spelar fantastiskt - han verkar var precis så där överbegåvat musikalisk som trumismen Glenn Kotche. Föresten verkar hela bandet överbegåvande och det är nog det som gör Wilco till det fantastiska rockband som de faktiskt är. De fortsätter att utvecklas och gör det aldrig enkelt för sig - och det är nog därför de går hem såväl hos gemene man som hos den mer experimentellt lagda musikpubliken.(foto: Wilco)

Fever Ray - mystiskt och mäktigt

2009-08-15T12:34:00.003+02:00

Jag har tyvärr aldrig sett The Knife live, men med vetskapen om syskonen Dreijers visuella konserter var jag nästan ännu mer nyfiken på Fever Ray-konsertens ljus och rekvesita som av musiken. Och det var häftigt. Andreas Nilsson brukar jobba med Karin Dreijer och jag antar att han var inblandad i laserljusen som i synk med musiken rörde sig på tälttaket och lampskärmarna som blinkade på scenen. Musikerna - Karin Dreijer och några andra - var svåra att se, mest som skuggor, med masker, kostymer (antar jag), det var nästan Residents-känsla över konserten. Residents + Kraftwerk + 00-talets dystopiska techno. Jämfört med musiken på The Knifes skivor är Fever Ray ett mörkare projekt, tydligen har band som Sunn O))) och norsk black metal varit en influens. Karin Dreijers har varit en av Sveriges bästa sångerskor alltsedan hon frontade indiebandet Honey Is Cool, och när hon med The Knife och även i Fever Ray maskerar, manipulerar sin röst blir det ännu mer unikt. Hon säger inte ett pip till publiken. Och varför ska hon göra det. Musiken, det visuella talar för sig själv. Det mystiska tilltalar. Perfekt ljud dessutom. Pulserande, monotona rytmer som säkert kommer leva kvar i Slottskogen, bosätta sig i träden, i marken, bulta under jorden.

Antony + Muhly + GBG symfonikerna

2009-08-15T12:07:00.003+02:00

Vad skulle man förvänta sig? Antony Hegarty utan The Johnsons, men med Göteborgs symfoniorkester och Nico Muhly som dirigent. Nico Muhly som arrangerat senaste Antony-albumet The Crying Light, och som även - bland annat - förutom att han spelat in bra egna skivor och jobbat med Björk och Philip Glass - även arrangerat Veckatimest med Grizzly Bear. Antony har gjort flera liknande konserter tidigare i år, tillsammans med klassiska musiker, i bland annat Manchester, Paris och Lyon. Ibland, vad jag förstår, har The Crying Light framförts i sin helhet, men i Slottskogen var det en mix av låtar från Antony & The Johnsons tre album.

Det var strålande. Fantastiskt bra. Och det jag tyckte mest om - ja, förutom att Antony Hegarty är en människa som man mår bra av, han är ett unikum på många sätt, förmedlar värme, hittar in i själens djupaste vrår, sjunger som få andra - var de nya arrangemangen. Om man hade väntat sig att symfonikerna skulle göra allting mycket pampigare väcktes möjligen besvikna miner. Det var ofta tvärtom, har man följt Muhly (som döpt en av sina egna kompositioner till Quiet Music) var det logiskt, lätt minimalistiskt ibland, låtarna andades på ett annat sätt, symfonikerna användes sparsamt, med med superb finess, Antony sjöng sällan ut som vanligt, häftigt att höra annorlunda versioner av till exempel Another World och gamla favoriter som I Fell in Love with a Dead Boy och Crippe and the Starfish.

Ett ovanligt lyckat samarbete. Antony, som nu ska hem till New York efter en lång turné, Way out west-spelningen var sist på turneschemat, berättade att han på turnén har predikat att Jesus ska födas på nytt som en kvinna i Afghanistan.

Kan man hoppas på en konsert med Rufus Wainwright och GBG symfoniker någon gång? Det väntar jag på. Eller en fortsättning på den här upplevelsen, om några år.

Grizzly Bear som liveband

2009-08-15T11:48:00.003+02:00

En av styrkorna med Grizzly Bears nya, enormt uppmärksammade album Veckatimest är arrangemangen och produktionen. Massor av detaljer som stärker helheten. Lätt att förstå att Grizzly Bear har varit konfunderade över hur de ska framföra låtarna live. Jag träffade flera efter konserten som tyckte att ljudet var konstigt, och det stämde väl, det var ganska kantigt, alltför högt mixat, ja, lite märkligt ljud. Men även om vi säkert är många som hoppas att de kommer till Sverige och spelar i en inomhuslokal i höst med bättre ljud och en intimare inramning blev jag imponerad, och Veckatimest kommer säkert att växa ännu mer i mina öron efter att jag nu sett och hört låtarna live. Det är fyra extremt begåvade musiker, kul att se hur de bygger upp de ofta komplexa poplåtarna, som lekande lätt flyger mellan kammarpop och indierock, med alltifrån synttrumma till cittra som kryddor. Som sagt, hoppas de kommer hit snart igen, Grizzly Bear är ett mycket bra band, och de var dessutom en skön kontrast till tråkiga arenaband som Band of Horses och Glasvegas som spelare senare på kvällen.

Seun Kuti & Fela´s Egypt 80 på Way out West

2009-08-15T11:13:00.011+02:00

Igår startade årets upplaga av Way out West i Göteborg. Även om jag tycker att förra årets startfält var något starkare finns det en hel del intressanta band även i år. Strax efter klockan halv tre intog Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 på Azaleascenen i Slottskogen. Eller rättare sagt Fela´s Egypt 80. Fela Kutis yngsta son Seun dök upp först 15 minuter senare efter bandet dragit igenom ett långt funkigt sväng. Det roligaste var

att han inte riktigt hade koll på var han var och utbrast plötsligt "Hello Stockholm"...

Men så fort han börjar sjunga och spela saxofon är han förstås förlåten. Han följer sin fars musikaliska stig som trampades upp i Nigeria, där afrobeaten föddes. Seun har spelat med Fela´s Egypt 80´s i 18 år. Ända sen han var nio. Och han har samma känsla och politiska drivkraft som sin far. Att bandet är samspelta råder det inga tvivel om. Med trummor, saxofoner,körer, trumpeter, synth, gitarrer och diverse afrikanska instrument, som jag inte vet namnen på, kickade bandet igång ett rejält jazzfunkigt sväng och så fortsatte det konserten igenom.

Seun Kuti sjunger med en skönt street-smart afrikansk-engelsk accent och la sköna saxofon-licks mellan varven. Han är dessutom rolig att titta på, då han spasmisk som en ål vred och vände sig i takt med musiken. Glädjen bandet förmedlade var entusiasmerande och smittade av sig på publiken. Och när man vände sig om efter konserten var det svårt att undvika publikens leenden. Även om det inte riktigt blev den dansfest som utlovats i programmet så gungade publiken åtminstone i takt med rytmbomberna som exploderar från scenen. Sista låten var så otroligt groovig att man knappt trode att det var sant. Det var precis som t-shirten på scenen påpekade - "Afrobeat rules"

Vivian Girls kamp mot vuxna

2009-08-15T11:10:00.005+02:00

De unga tjejerna i Vivian Girls - som öppnade Way Out West - har ett lysande bandnamn. Namnet kommer ifrån outsiderkonstnären Henry Dargers mycket märkliga bildberättelser om the Vivian Girls, unga flickor som kämpar mot vuxna i Dargers religiöst, helt egna bildvärld. Få, om ens någon, kände till Dargers konstnärsliv, det var först när han dog 1973 som man hittade massor av bilder och manuskript, enbart Vivan Girls-berättelsen var på över 15 000 sidor. Är man intresserad av Darger finns det en intressant dokumentärfilm (jag såg den på Göteborgs konstmuseum för några år sedan) och åtminstone en, säkert flera, böcker.

Det vore att ta i att kalla Vivian Girls outsiderpop, jag tänker snarare på klassiskt indieskrammel med direkta popmelodier. Helt rätt när lo-fi är på frammarsch igen. Och det är bra, överdrivet skramligt kan man tycka, men spetsa öronen och mitt i dissonansen finns det små, ljuvliga poplåtar. Huruvida texterna har någonting att göra med Henry Dargers naivt skrämmande värld vet jag inte, det var svårt att uppfatta texterna, men Vivian Girls har fattat galoppen, ett nytt album kommer i höst.

Det första gitarristen och sångerskan gjorde - innan första låten - var att välta mikrofonstativet. En omedveten punkgest.

Wooden Shjips på Nefertiti

2009-08-14T10:24:00.002+02:00

När blir ett bands influenser och inspirationskällor alltför tydliga? En tanke jag hade i huvudet under Wooden Shjips spelning på Nefertiti i natt när San Fransisco-bandet tillsammans med Skull Defekts invigde Skull Club, ett syskon till de vanliga iDEAL-kvällarna. Wooden Shjips senaste album Dos blev hårt sågat i Wire på grund av att de saknade en egen stil och sög i sig delar av rockhistorien utan att som till exempel Wolf Eyes bryta ner och skapa något nytt. Det var, om jag minns rätt, kontentan av kritiken. Nja, jag har hört många, många band som stjäl med mindre finess än Wooden Shjips. Visst, på någon låt ekar kanske Spacemen 3 eller Stooges eller Les Rallizes Dénudés väl mycket, men det som gör Wooden Shjips till ett riktigt bra rockband (och det var - som väntat - ännu bättre live än på skiva) är att bandet med benhård konsekvens har utvecklat ett sound där olika förebilders musik trycks ihop och landar i en egen tryckkokare. Det är tajt som satan, en perfekt rytmsektion, särskilt basisten Dusty Jermier är någonting i hästväg, basen pumpar, pumpar, en orgel dyker upp då och då och när bandets frontfigur Ripley Johnson - som ser ut som han kommer direkt från Altamontfestivalen - attackerar elgitarren är det en njutbar mix av psykedelia och garagepunk. Ett fantastiskt gitarrsound, vasst, transparent, elektriska pilar som svävar iväg och berikar det monotona, pulserande kompet. Johnson är ingen sångare av rang, men sången har en underordnat roll, vilket fungerar i de flesta fall, och passar in i musiken. Och efter att någon timma tidigare sett bob hund spela på Götaplatsen som en del av Göteborgskalaset (en bra konsert, men man längtade efter att se Öberg & co i en mindre lokal) gick jag långt fram så att musiken kändes i hela kroppen, perfekt ljud dessutom, högt, men med rymd. Skull Defekts, då? Jodå, det var bra, jag tycker fortfarande att de borde förena sin rocksida med noise/industri-spåret ännu mer, men de fyra skallarna mixar hackiga, aviga gitarrer med trumsväng på ett lyckat sätt, lika kliniskt som skönt trubbigt och förlösande. Daniel Fagerström lyckades spela sönder en förstärkare, sprang från scenen, hämtade en ny mitt under en låt, och gjorde konsertens bästa insats (ursäkta sportspråket) lite senare med några suveräna gitarr-hugg.

Evan Parker på Röhsska

2009-08-12T23:04:00.004+02:00

I helgen kommer soundofmusic skriva från Way Out West-festivalen i Göteborg på bloggen. Ett gäng bra bokningar, tycker jag, som Gang Gang Dance, Antony & GBG symfoniker, Sean Kuti, och My Bloody Valentine, men är man sugen på improvisationsmusik är knappast Slottskogen mumma. Men i morgon, torsdag, gästas Röhsska Museet av Evan Parker. Det är - faktiskt - i samband med Göteborgskalaset (numera omdöpt till kulturkalaset). Men den egentliga anledningen till att Evan Parker är på västkusten är att han spelar på Kalvfestivalen på fredag. Ett kul minne dyker upp i mitt huvud, när Spunk var i Kalv och också gjorde en kalasetspelning för några år sedan, på en scen vid Götaplatsen, många promenerade förbi och tittade storögt på Spunk i någon minut innan de vandrade vidare nerför avenyn. Och egentligen hade det varit mer intressant om Evan Parker likt en gatumusiker spelat sina saxofonimprovisationer utanför systembolaget eller i Brunnsparken. Okej, kringljuden hade säkert varit störande, men eftersom improvspelningar oftast drar så förbannat lite folk hade det varit att föredra. Nåja, Evan Parker kan man alltså höra dels på Röhsska på torsdag 16-00-16.30 och i Kalv på fredag kväll.

Yo La Tengo till Sverige i November

2009-08-12T22:51:00.002+02:00

I början av september släpps Yo La Tengos nya album Popular Songs. Jag har tjuvlyssnat på skivan några gånger redan, ett par glada, bubblande låtar, men i stort verkar det vara en lugn, suggestiv resa. Hobokentrion är ju ett lysande liveband och på höstens Europaturné blir det fyra spelningar i Norden: Köpenhamn 14/11, Oslo 15/11, Stockholm 17/11 och Lund 18/11. Hela turnéschemat finns på www.yolatengo.com.

Ny traktorkonsert med Sven-Åke Johansson

2009-06-25T09:03:00.002+02:00

Nu är det dags att samla ihop traktorerna igen! Sven-Åke Johansson kommer att uppföra sin "Konsert för 12 traktorer" den 16 augusti klockan 15.00 på Tofta Sjögård på Orust. Stycket, som komponerades 1996, har tidigare uppförts både i Tyskland, Danmark och Sverige. I Sverige skedde det i Brösarp i Skåne 2002 tillsammans med tolv lokala traktorister. Stycket är en "hämnd" för ofrivilliga väckningar på landsbygden. Johansson ville vände det störande till något positivt. Stycket är skrivet för tolv en- till trecylinders dieseltraktorer från 50- och 60-talen.
I samband med konserten på Orust släpps filmen "När det var traktorkonsert i Brösarp" på dvd (den har tidigare funnits på vhs). Filmen är en dokumentär av hela projektet + själva konserten gjord av Ebbe Gilbe och Thomas Frantzén. Förbeställningar av filmen kan göras på Neon Gallery. Den kostar 150 kr.

No fun fest till Stockholm 18 - 20 september

2009-06-15T10:41:00.011+02:00

Från New York till Stockholm. No fun fest intar Fylkingen (Münchenbryggeriet) den 18 - 20 september 2009. Den svenska varianten av den annars Brooklynbaserade noisefestivalen kommer att invigas den 17 september. Än så länge är det inte fastställt vad premiärkvällen bjuder på, men det kommer däremot att bli en hel del spännande ljudupplevelser under de nästföljande dagarna. Eller vad säga om följande line-up: Wolf Eyes, Carlos Giffoni, Dead Machines, Burning Star Core, Hair Police, Religious Knives, Sons of God, Prurient, Astral Social Club, Sten Ove Toft, Dylan Nyoukis, CM von Hausswolff, Family Underground med flera. Gissa om trumhinnorna kommer att glöda efter tre intensiva kvällar i (o)ljudets tecken. Biljetterna släpps den första juli och om du vill har stenkoll på läget kan du gå med i festivalens mailgrupp .

Dotshop rear ut

2009-06-02T15:56:00.004+02:00

Det är förstås i grunden väldigt tråkigt att behöva tipsa om Dotshops rea, eftersom de samtidigt lägger ned hela sin verksamhet. Många glada beställningar har det förstås blivit med åren, men tyvärr verkar "skivdöden" ta knäcken på de flesta orderböcker i branschen. Nåväl, man kan ju åtminstone hjälpa till att tömma lagret och glädjas över lite trevliga fynd. Så gå in på www.dotshop.se och köp lite skivor för omväxlingen skull.

Streama Wilco (The Album) i sin helhet

2009-05-13T19:21:00.004+02:00

Wilco har lagt ut sin nya skiva Wilco - (The Album) för streamning.I anslutning till streamningsajten finns det också möjlighet att posta kommentarer om plattan. Albumet släpps först den 30 juni på Nonesuch, men eftersom skivan redan läckt finns den idag också att tillgå som en stream. Här finns skivan: Wilco - (The Album)

Fumio Miyashita (Far East Family Band) - Live on the Boffomundo Show, 1979

2009-05-09T12:27:00.003+02:00

Här kommer lite skön lördagsunderhållning. Fumio Miyashita och hans många keyboards är med på amerikanska Boffomundo Show 1979, där han blir intervjuad och spelar lite skön psykedelisk musik. Tack till Root Blog där jag hittade klippen.

Dokumentär om Mare Kandre

2009-05-01T19:24:00.004+02:00

Kvällens K-special kl. 20 i TV2 sänder dokumentären om författaren Mare Kandre, som plötsligt gick bort för ett par år sedan. Har man inte läst hennes böcker bör man omedelbart göra det. Det är ett lika enastående som egensinnigt författarskap. Det är inte lika känt att hon också var en lysande sångerska och låtskrivare tillsammans med Olle Schedin i det svenska post-punk bandet Global Infantilists. Bandet släppte två plattor i början av åttiotalet, innan Kandre valde att satsa helt på författarskapet. Den första skivan från 1982, ”Global Infantilists” (MNW), inkluderar även legenden från Kitchen and the Plastic Spoons och det bortglömda men trotsallt lysande projektet (och namnet) Oven and Stove, Mats Wigerdal. Vi sitter bänkade och hoppas på vintage filmklipp ur svensk indiehistoria!

Dokumentären sänds i repris den 3/5 och 6/5.

GAS på elektronisk nationaldagsfestival

2009-05-01T08:27:00.005+02:00

Lördag 6 juni fylls Uppsala Konsert & Kongress med alla varianter av elektronisk musik. Det är premiär för VOLT, "Sveriges nya elektroniska musikfestival", som UKK arrangerar i samarbete med P2:s STRÖM. VOLT-festivalen bjuder på ett brett utbud av artister, DJ:s, VJ:s och ljudinstallationer, med GAS (Wolfgang Voigt) i spetsen. Flera interaktiva inslag ingår också, man kan t ex prova instrument/programvaror, remixa nationalsången eller (om man har en analog synth eller trummaskin) anmäla sig till Uppsala Analogsynthsymfoniorkester. Läs mer om programmet här.

Nannie Porres All Time Great Singer!!

2009-04-30T16:44:00.002+02:00

Man bör inte vara mycket för jubileer. Men det finns undantag. För att påminna sig om storheter. Inte glömma bort att det långt ifrån alltid är de största konstnärerna som är de mest kända. Den 30 april 1939 föddes i Stockholm Nannie Porres. Med kompisarna Rosengren och de andra startade hon medio 50-tal en omtolkning av det amerikanska musikarvet. Hon gjorde det till sitt. Höll sig intill det och vidgade litet litet. Hennes projekt var aldrig att stå på olika showscener. Hon valde aldrig att bli allas. Hon valde vara sin! Jazzen trogen. Rytmen trogen. Och sannerligen en av de verkligt få konsekventa utövarna av jazzmusik som gjort det så eget och innerligt att hon är en allas angelägenhet. Vi väntar ännu, jag har väntat år ut och år in, på den absoluta utgåvan i svensk musik: boxen med Nannie Porres samtliga inspelningar. Här skulle jag höra och känna samma ryggbastresande musik som jag mycket ung upplevde på klubbar och via radio. Porres röst. Se världen som genom ett lätt repigt glas, där ljuset bryts till svävande regnbågar. Willow weep for me - vem har gjort den bättre än Nannie Porres. Just nu klingar den i mina hörlurar, för albumet All The Things You Are har återutgivits på CD (Dragon Records)... jag skriver detta brev till er alla, för jag kan inte recensera, jag skrev texten till skivan. Tänk att hon bad mig göra det!! Det är nog få saker jag är mer stolt över..... Willow weep for me rösten masar sig sinnligt över Fagerstedts piano förföljd av Stig Söderqvists obligata trumpet. Svensk jazz när den var som bäst. En världsangelägenhet. Nannie , we still need you!!!!

Nedläggningen av Dotshop

2009-04-20T17:51:00.002+02:00

Det är mycket trist att Dotshop läggs ner. Visserligen kan man ju säga man skall gå ut på nätet och söka från bolagen direkt. Men det är ju ganska äventyrligt på sitt sätt. Det är faktiskt en poäng med att någon väljer ut och presenterar. Nätet i alla ära, jag använder det själv regelbundet, också för att få veta om musik och handla, gör fynd förstås (senast den totalt sanslösa Zoltan Kodaly School For Girls!). Ändå är kanske detta ymnighetshorn av högt och lågt, skräp och kvalitet, bedrägeri och strunt, samma som en av definitionerna på helvetet: att kunna få tillgång till allt man önskar. Hur ska man hitta? Skivbutiker med sina expediter har varit bra guider, tidningar, etc etc.... Det är viktigt. Man kan gå till utländska säljare på nätet som Metamkine eller Forcedexposure och bli upplyst. Men alla de här små udda bolagen och utgåvorna som man bara missar och missar... Se bara hur jag plötsligt funnig ovärderliga koreanska och japanska utgåvor genom att min kompis Mats varit där och spelat. Hur fasen hittar man annars dit. Nätet av distributörer och återförsäljare vid sidan av tidningar på papper och av nät är oerhört viktiga. Så man inte blir insnöad totalt. Läste att av alla miljontals låtar som ligger ute för nerladdning är det bara ett par procent som någonsin laddas ner. Tänk bara hur oöverskådligt mardrömslikt och tänk bara hur många av de icke nerladdade låtarna som faktiskt kanske är totalkanonjätteviktiga.
Vi behöver ett mångskiktat musikdsitributionsnät.... en valfrihetsfråga faktiskt.

Dotshop lägger ner

2009-04-20T15:13:00.002+02:00

Dotshop lägger ner verksamheten. Den illegala nedladdningen har slagit så hårt mot försäljningen att det inte längre är möjligt att driva verksamheten vidare enligt ett mail från Anders Bersten på Dotshop. Elände säger jag - var ska man nu få tag i all den musik som Dotshop distribuerar? Eller egentligen vad vilket distributionsbolag som helst förser oss skivnördar med? Det funkar inte längre - den vägen är i stort sett stängd för mindre bolag. Bolagen måste sälja ett visst antal ex för att få den äran att bli distribuerad. För butikerna - frånsett de som inte använder sig av "direktimport" - är sagan i det närmaste slut för experimentell elektronisk musik. Så möjligheten att köpa skivor från Touch, Staubgold, Editions Mego, Type, Samadhi Sound, Miasmah mfl mfl i Sverige är nu ännu svårare. Visst, man kan beställa direkt från skivbolaget eller från någon större nätbutik annorstädes. Men det är inte riktigt samma sak... Skit!
Jag kommer att sakna Dotshops fina slogan: Special Music for Special People.

John Butcher, Fred Frith & annat i Kongsberg

2009-04-18T23:49:00.002+02:00

Sommarens jazzfestival i Kongsberg - mellan 1-4 juli - bjuder också på en hel del spännande konserter. John Butcher spelar dels solo och tillsammans med Fred Frith, Sofia Jernberg, Raymond Strid och Fredrik Ljungkvist. Ljungkvist är även där med sitt storband Yunkan 10. Improvisationsmöte med Paal Nilssen-Love, Johan Berthling, Jeb Bishop och Tobias Delius. Gamla rävar som Chick Corea och John Scofield dyker upp. Några andra namn: Hanne Hukkelberg, Johannes Bauer/Clayton Thomas/Tony Buck, Paavo. Och så gör Fred Frith en andra konsert, med Herb Robertson och Mokuto (Lotte Anker, Peter Jörgensen, Peter Friis-Nielsen). Info: www.kongsberg-jazzfestival.no.

Har ni fler tips på spännande konserter i sommar än de norska festivalerna? Kommentera gärna.

Cecil Taylor och Otomo Yoshihide Sextet till Moldejazz

2009-04-18T23:37:00.002+02:00

Det är lockande att åka till Moldejazz i år. Festivalen, som pågår mellan 13-18 juli, bjuder på några riktiga godbitar. Den idag 80-åriga pianogiganten Cecil Taylor gör en solokonsert den 15/7. Och dagen innan spelar Otomo Yoshihide Sextet. Otomo har satt ihop ett nytt band med bland annat Mats Gustafsson, Cor Fuhler och Axel Dörner. Andra bekräftade artister som spelar är till exempel Supersilent, Leonard Cohen, Atomic, Jaga Jazzist, Joshua Redman Trio och Mingus Dynasty. Info: www.moldejazz.no.

Saturnus Reality - ny Circle-dokumentär

2009-04-14T22:51:00.006+02:00

Skivbolaget No Quarter har släppt en dokumentär om de experimentella rockhjältarna från Pori - Circle. Filmen, Saturnus Reality, är inspelad med en enkel handkamera och beskrivs som ett intimt poträtt av bandet snarare än en klassisk dokumentär, och bjuder på såväl filosofiska grubblerier som livematerial och studiosessioner. Delar av det 98-minuter långa materalet är inspelat i Circlebassisten Jussi Lethisalos fjällstuga, där skivor som Katapult och Miljard har kommit till.

NWOFHM helt enkelt!

Ny skiva med Spunk

2009-04-04T13:29:00.002+02:00

Jag läser på Rune Grammofons hemsida att norska Spunk släpper nytt album den 20 april. Det är fyra år sedan sist när "En Aldeles Forferdelig Sykdom" (läs min recension i Soundofmusic) släpptes på samma bolag. Med strålande solokarriärer för framförallt Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord (båda ingår bland annat i noiseduon Fe-Mail) ska det bli spännande att höra vad de hittar på i Spunk tillsammans med Kristin Andersen och Lene Grenager. Kvartetten är en av de absolut mest kreativa grupper som kommit från Norge.

Amerikansk återutgivning av the Goner

2009-04-02T20:10:00.003+02:00

Svenska the Goner har till stor del levt ett undanskymt liv även om "Haven", den tredje skivan i bandets H-triolgi på bolaget Svarta Marknaden, fick en del nya ansikten att nyfiket efterforska de tidigare skivorna. Det var dock knappast ett lätt uppdrag då de i samtliga fall släppts i starkt limiterade upplagor. Lyckligtvis innebar utgivningen av "Haven" att även smått fantastiska Deep Water fick upp ögonen för Daniel Westerlunds musik, och som en konsekvens ger man nu "Haven" och "Hind Hand" i en vackert paketerad box.

Det är verkligen inte varje dag som man hör en svensk göra dronande, psykedelisk folk av så pass hög klass som det material som finns presenterat här och faktumet att det nu blir fler som får ta del av Westerlunds musik gör mig genuint varm inombords.

Peter Walker på Skandinavienturné

2009-04-02T19:32:00.010+02:00

Peter Walker dök upp på folkscenen i Greenwich Village redan på 60-talet och släppte två skivor på Vanguardetiketten i slutet av 60-talet. Hans musik brukar beskrivas som "American folk-raga". Han har bland annat studerat för Ravi Shankar and Ali Akbar Khan. Han är en inflytelserik fingerplocksgitarrist och Ben Chasny (Six organs of Admittance m.m.) menar att han var viktigare för utvecklandet av hans akustiska gitarrmusik än t.ex. John Fahey och Robbie Basho.

2006 släppte han sin första platta på 40 år, "Echo of my Soul", på bolaget Tompkins Square. På samma bolag släpptes "A raga for Peter Walker", där bland annat Thurston Moore, Steffen Basho-Junghans, James Blackshaw, Greg Davis och Jack Rose medverkade med hyllningar till den nu 72-årige herren.

Nu är han på Skandinavienturné och passerar alltså Sverige längs vägen. Idag spelar han i Skövde. Imorgon är han i Köpehamn. På lördag blir det konsert på Gerlesborgs skolan i Bohuslänska Hamburgersund. Söndag passerar han Göteborg och klockan 14:00 spelar han på Röhsska museet. Vilket dessutom är kostnadsfritt! Tacka Christian Pallin (koloni) för det. Han arrangerar nämligen Peter Walkers turné. På tisdag kommer han till Stockholm och spelar på Ugglan klockan 22:00. Efter det bär det av mot finland.

Missa inte!